Efter branden

Nästan en vecka har gått sedan branden och livet har i stort sett återgått till det normala. Vi har försökt sova ikapp förlorad sömn och städa bort alla aska och få en överblick över skadorna. Det stora samtalsämnet här är fortfarande branden och varje dag når oss nya historier, ny information och olika rykten om vad som egentligen hände samt bilder av förödelsen branden lämnade efter sig. Som en klok läsare kommenterade är detta ett lokalt trauma som bearbetas kollektivt.

Vi tar det från där vi var.

Söndagen den sjunde vaknade jag alltså i en källarlägenhet hos en väninna i andra ändan av byn. Det var Frida som väckte mig och sa att hunden ville gå ut. Kläderna hade jag redan på mig så det var bara att kliva rakt ut i den nya världen efter branden. Jag hade bara hunnit sova en timme, men på den timmen kunde det ha hänt mycket och framför allt hade det hunnit bli ljust så man kunde se eländet.

Ute vid vägen stod redan ett gäng grannar och tittade oroligt västerut där elden fortfarande rasade i en ny front och fick bra fäste i den tallskog som växer på dessa kullarna mellan guinchovägen och havet. Mellan oss och havet. Elden hade spridit sig söderut mot Cascais, men förhoppningsvis var vi säkra här. En bilväg där brandkåren markerade sin front och en dalgång låg emellan oss och branden. Dessutom hade vinden tack och lov lugnat ned sig.

 

 

Att det fortfarande brann så mycket var oroande och innan jag var säker på att vårt hus stod kvar kunde jag omöjligt vara lugn. Att det stått där och lyst på tevenyheterna innan gryningen var ingen garanti för att det stod kvar nu.

 

 

Jag måste få veta, så jag satte mig i bilen och körde hemåt, bara för att bli stoppad i byn av en ganska morgonsur Guarda Nacionalpatrull. Jag försökte inte ens vädja, det märktes tydligt att de inte var på humör för tjafs.

Däremot kunde de upplysa mig om att så vitt de visste hade inga hus brunnit och så fort det blev lite ljusare skulle flygplan och helikoptrar komma och sedan skulle allt det här snart vara över.  Goda nyheter!

Jag kunde också se att elden på bergssidan ovanför byn hade släckts innan den nådde byn och innan den nådde skogen. Det såg ut som att de hade gjort vägar för brandbilarna uppför den branta och oländiga bergssidan. En tydlig gräns markerade var elden besegrats och förstörelsen tog slut. Brandbilarna stod fortfarande kvar däruppe.

 

 

Det var bara att åka tillbaka och vänta. Morgonen tillbringades sedan omväxlande vid köksfönstret med vy över vattenbombning av elden, framför tevenyheterna som rapporterade om eldens spridning ända ned till Guincho samt ute vid vägen där brandbilar och teveteam fortfarande åkte förbi i en strid ström.

 

 

Sverker åkte även han in till byn och möttes av samma oresonliga vägspärr och kom tillbaka med färskt bröd från byns bageri och nyheter från granngubben som kunde berätta att han minsann varit kvar hemma hela natten. På nyheterna hade de minsann sagt gång på gång att vår del av byn var helt evakuerad, men senare fick vi höra om ett par stycken envisa som vägrat ge sig av, som hellre stått med vattenslangar och vattnat sina hus och trädgårdar än gett sig av. Allt de säger på nyheterna är alltså inte sant!

Inte heller räknades vi in i de 47 personer som de sade hade evakuerats från byarna (plus 300 från en camping och hästar från ridcenter). I den siffran inkluderades bara de som eskorterats till sociedaden i byn eller motsvarande lokal i Cascais. Utöver de 47 var vi många som inkvarterats hos vänner och familj och andra (som våra engelska grannar) som hade tillbringat natten i bilen.

På nyheterna intervjuades fortfarande grannar och bybor som sa att det var längesedan det brann så här mycket, men visst hade det brunnit förut. De äldre minns fortfarande när skogen brann 1966 och 18 brandmän miste livet. Vår värdinna för natten  berättade om hur hon fått lämna huset i pyjamas med tallarna bakom barndomshemmet i lågor när hon var tio, och sedan dess upplevt flera stora bränder och evakuerats två gånger till, men att det var ett tag sedan det brann i den här omfattningen.

 

 

 

 

Vid elvatiden väckte vi Jonna som alltså fått hela åtta timmars sömn den lilla rackaren och vid lunchtid bestämde vi oss för att försöka ta oss hem då vi hade hört att de låtit folk passera däråt till fots men inte med bilar. Flera av våra grannar hade redan tagit sig hem och vi ville gärna komma hem och se med egna ögon att allt var okej. Förhoppningsvis också att de två katter vi lämnade kvar hade klarat sig oskadda!

Vi fick köra en lång omväg och ta bakgator i byn för att komma förbi vägspärren, som inte längre var där för att det var förenat med fara att passera utan för att stoppa onödig trafik och hindra viktiga fordons passage. Vi parkerade i byn för att inte bli stoppade på stora vägen och gick sista biten hem till fots. Tur kanske att vi inte hade alla katter med oss. Bara de andra två klarat sig!

 

På vägen hemåt ville alla vi gick förbi och mötte prata om hur nära det varit. Gubben som bara har ett ben och brukar sitta ute i trädgården vid vägen berättade om hur rädd han varit, ensam hemma och allt då sonen jobbade för Guarda Nacional. Han darrade på rösten vid minnet.

Väl hemma möttes vi av aska. Överallt aska. Aska i sängarna, aska i köket och aska i badkaret. Note to self: stänga fönstren nästa gång det brinner. Vi kollade av hela huset och trädgården och ropade på katterna och Sverker kopplade på gasen som han varit smart nog att stänga av innan vi drog.

 

När jag sedan stod och stekte pannkakor till lunch dök till vår stora glädje Doris upp och hälsade med sitt lilla purrmjau.

 

Babben däremot kom inte hem förrän sent samma kväll, så hon hann begråtas flera gånger om i onödan under dagen.

 

Så hade vi alltså alla klarat oss oskadda, till och med katterna som inte kommit med på flykten, och huset och tomten klarade sig också otroligt nog. Branden kom så nära som bara 100 meter från vårt hus och slickade bokstavligen murarna till byns yttersta hus men alla hus klarade sig utom ett i grannbyn och ett uthus i en annan grannby.

 

 

Däremot brann Naturen som omger byarna här mellan berget och havet, ett område som är en del av Parque Natural Sintra – Cascais, alltså naturskyddsområde, men det gick alltså inte att skydda. En del områden som precis hade hämtat sig från förra branden och mycket mer är nu inte längre grönområden utan svarta och grå zoner efter branden.

 

 

 

Kanske tar jag er med på en trist och färglös promenad över kullarna där jag brukar fota grönska och blomsterprakt. Längs vägen kan jag berätta om vilka onda makter som kan tänkas ligga bakom denna förstörelse.

 

 

Landskapet mellan byn och havet är nu inte längre en grön oas utan ett stort svart sår som för en lång tid framöver kommer att påminna oss om den här natten, men vi och resten av byn är oskadda och den övervägande känslan är lättnad och tacksamhet över allt som räddades och finns kvar.

Den omtanke som nådde oss den här helgen gör att vi kommer att minnas den med värme i stället för med fasa. Det gjorde att vi nu efter branden snarare känner oss ännu tryggare än otryggare. Det var så många som hörde av sig när det stod klart att det brann hos oss. Barnens lärare och klasskompisar, gamla klasskompisar från kursen i portugisiska, tjejernas surfskola, mina elever och kollegor och folk här i byn. En del som vi knappt känner egentligen. När jag stod i slutet av vår gata och såg branden närma sig förra gången det brann här kände jag ingen och förstod inte vad de sa. Den här gången var stödet enormt. Jag är tacksam över att känna att vi inkluderas i, omfattas och omfamnas av en bygemenskap som jag inte ens visste fanns förra gången det brann. 

 

 

PS. I natt väntas orkanvindar….

•