Efter turistfasen

Det sägs att man går igenom olika faser när man har flyttat till ett nytt land. Det har jag funderat lite över bland annat med anledning av det i fredags var exakt fyra år sedan vi damp ned här i vårt nya liv, fulla av förhoppningar, förväntningar, nyfikenhet och upptäckarlust. Det är känslor som står sig än i dag men kanske inte riktigt med samma intensitet. Det har med tiden också gjorts plats för andra känslor som viss hemtamhet och vanlig hederlig och odramatisk trivsel. Det är en helt annan fas. Det har jag funderat lite över. Så passande då att texten vi läste på dagens lektion i svenska för utvandrare handlade om just dessa faser, så jag får lite kvasivetenskapliga termer att svänga mig med.

Den första fasen känner jag väl igen. Den kallas tydligen för turistfasen, och kan liknas vid en förälskelsefas. Den där allra första tiden tycker man att det nya landets alla egenheter är förtjusande och rosaskimrande. Titta, man får sardinpastej innan maten! Vad härligt med så mycket färska skaldjur! Så exotiskt att barnens dansuppträdande är mitt i natten! Man vill kindpussa alla gamla tanter i städrockar man ser och bada i havet varje dag.

Den andra fasen däremot är jag lite tveksam till om vi verkligen har gått igenom. Den kallas nämligen för chockfasen. Jag har bott i sju olika länder och aldrig känt av någon chock, men det kanske bara är namnet på fasen som är missvisande och överdrivet. Visst känner jag igen det där med att den första förälskelsen lägger sig efter en viss period, och att man då kan se med mer kritiska ögon på vissa företeelser i det nya landet.

Jag har bott på ställen (Göteborg och Baskien närmare bestämt) där förälskelsen lagt sig platt ganska tidigt, men här slår lågan fortfarande upp ibland efter fyra år, fast vi nu för länge sedan har upptäckt att den där sardinpastejen hamnar på restaurangnotan och kanske inte smakar så gott.

Att kalla det chock är som sagt definitivt överdrivet för vår del, men kanske kan jag efter fyra år här tillstå, om än motvilligt, att det finns en enstaka portugisisk företeelse som jag inte kan se genom rosa glasögon, som jag har svårt att vänja mig vid, rentav svårt att förstå och förlåta. Jag ska återkomma till exakt vad i ett annat inlägg. Däremot kan jag utan att blinka säga att vi aldrig längtar hem, vilket annars är vanligt i den här fasen.

Vi har på heder och samvete varken känt av hemlängtan eller längtan bort hittills, men jag kan väl erkänna att vi då och då känt av en mild släng av matlängtan. Inget allvarligt, men visst är jag inte fullt lika nyfiken på hur man tillagar bacalhau, och fisk och skaldjur i all ära men det skulle med fördel kunna varvas med korv stroganoff, tjockpannkaka eller rentav blodpudding med lingonsylt. Och pasteis de nata är ju gott, men kanelbullar kan man faktiskt inte leva utan.

Den tredje fasen kallas anpassningsfasen. Nu har man vant sig, lärt sig och är inte längre samma person som man var när man kom. Man har delvis förändrats av mötet med den nya kulturen. Är vi i den fasen efter fyra år i Portugal? Jag antar det, men jag tror inte att jag någonsin kommer att känna mig helt anpassad. Däremot känner jag mig hemma, och dessutom trivs jag utmärkt med att vara emellan kulturer. Jag tror det är mitt ultimata tillstånd. Det känns fortfarande spännande, jag är fortfarande nyfiken och jag älskar känslan av att jag lär mig något nytt varje dag om och av detta land som jag inte någonsin kan smälta in i helt och hållet men som jag har tagit till mitt hjärta och som är en del av mig. Dessutom har jag ett perfekt alibi för att jag inte är som alla andra.

I år inföll vårt emigrationsjubileum precis på självaste midsommarafton, men vi hade inte tid att fira vare sig midsommarafton eller fyraårsjubileum, utan var fullt upptagna med att grilla bifanas och kränga sangria och öl på skolgården i samband med barnens skolavslutning. Vi tyckte det kändes fullkomligt normalt men ändå exotiskt i all sin osvenskhet, och kindpussades gjorde vi också, fast det är bökigt.

Här höll vi i föräldraföreningen hov med sangria, öl, bifanas och bakverk. Som vanligt.

Mina bullar säljer bättre och bättte för varje år!

Sverker hjälper till med grillen..

Precis som vi ville att det skulle bli, tänkte jag där jag stod och provsmakade sangrian (för sjunde gången) och blev tårögd över fröknarnas tal och skrattade när Fridas klass dansade loss till Despacito på scenen.

Skratt och tårar

Och Portugals godaste sangria

Vi ville verkligen kunna känna oss delaktiga i livet här i Portugal och det har vi gått in för så gott vi kan, fast kanske på lite olika sätt. För min del har mycket handlat om att lära mig språket för att kunna delta i livet här, kunna vara någorlunda social och kunna stötta tjejerna med skolarbetet. Det betyder också mycket för mig att jag hittat ett jobb jag trivs så bra med.

För Sverkers del har processen nog framförallt handlat om att kunna glida ner till stranden och inte längre känna sig som en klumpig och vilsen blekfis, utan ha koll på vågor och vindar och kunna heja på stammisarna ute i vattnet, men han hänger med rätt bra på annat också. Han blev omnämnd i föräldraföreningens ordförandes tacktal i år igen, fast han inte ens är medlem. Inte heller denna gång förstod han dock varför allas ögon vändes mot honom. Hörförståelsen är inte helt hundra, men till hans försvar får man lov att säga att uttalet av Sverker var ganska bedrövligt också. Efter fyra år.

Hur barnen har förändrats av vår flytt får jag skriva mer om en annan gång. De verkar följa ett eget mönster. Ett varsitt. Överhuvudtaget är det nog rätt individuellt hur man hanterar en sådan här utmaning som det ändå är att byta land fast jag nog ser det mer som ett lärorikt äventyr. Här är vi nu i alla fall, fyra år in i processen, någonstans efter turistfasen. Smekmånaden är kanske över, men kärleken finns definitivt kvar.

Mer på temat integrering här