Det verkar som att det är ganska vanligt att ha en bucketlist, en lista på upplevelser man ska checka av innan man checkar ut från jordelivet. Själv har jag ingen sådan. Det kan låta tråkigt och deprimerande, men tro mig, det är ganska skönt. Skönt att känna att nu får andra flänga runt i världen och samla på upplevelser så stannar jag här i mitt hörn och njuter, under min variant av korkeken och luktar på blommor. Eller kanske går jag hellre promenader längs havet.
Det betyder inte att jag inte kan stava till bucketlist. Bycketlist har jag hittat på sedan jag till min förvåning upptäckt att det ändå vuxit fram en sorts längtan hos mig. En längtan till bergsbyar. Kanske har jag alltid haft den. Jag har ju faktiskt bott i två olika alpbyar i mitt tidigare liv. En i Österrike och en i Schweiz, och det är nog ingen slump att byn där jag nu rotat mig ligger i en bergssluttning och inte på en platt slätt.
Ur den längtan har det nu skapats en lista på bergsbyar jag vill besöka. Jag har den inte nedskriven och jag vet inte ens var den börjar och slutar, men namnen på byar jag vill besöka har jag som ett inre mantra. Jag har samlat på mig de flesta av dessa namn från bilder ur mitt facebookflöde och instagramflöde, där jag sitter och dreglar över klungor av stenhus i branta sluttningar. Platser där tiden kanske inte stått still men i alla fall inte haft så bråttom.
När andra drömmer om cityweekends eller om att kunna teleportera sig till Maldiverna drömmer jag alltså om att i sinom tid få besöka fler av de där byarna på min bycketlist. Som tur är ligger de alla i Portugal, så jag behöver inte åka så långt och inte heller har jag bråttom. Kanske är det detta som kallas slow travel? Inte bara för att man tar landsvägen dit (eller helst skulle man cykla eller gå emellan dem!) utan också för att allt i byarna är i liten skala och överskådligt plus att det inte finns så mycket att se i dem, så när man väl är där har man ingen brådska. I de där byarna finns det ingen som har någon brådska.
Flera av dessa byar (men inte alla) ligger i Serra da Estrela som vi ju besökte för en månad sedan. De ropade på mig allihopa från kartan och från bergssluttningarna där de låg, närmare än någonsin men ändå säkert flera hundra kurvor bort. Om vi stressat hade vi nog kunnat pricka av flera än vi gjorde, men lite av grejen med min bycketlist är ju att man inte ska stressa. Alltså blev det bara två. Alla bilder i detta inlägg kommer från Manteigas, en by som vi faktiskt besökte två gånger på samma vecka och vid det andra besöket blev vi kvar över natten, men det är en annan historia.
Fler inlägg där bergsbyar figurerar: Här i Sintrabergen, här i Sierra de Gata i Spanien och här om bergsbyarnas bergsby, den portugisiskaste byn. Men i det här inlägget är det Manteigas för hela slanten. Mycket Manteigas.
Fler bilder!
Själva centrum
Om man tycker det är för mycket liv och rörelse i själva byn kan man ju bo lite utanför
Och så den obligatoriska kattsafarin som hör till varje bybesök.
Pingback: Bortugal | I mina drömmars dal
Hej Åsa. Vad glad jag blev att se och läsa. Jag kan bara hålla med. Och verkligheten överträffar dina fina bilder. Det är en hisnande känsla med dessa vackra berg och dalar och allt det friska vatten som rinner överallt.
Kul att just du gillade mitt inlägg Christian! 🙂 Jag håller med. Det var svårt att göra platsen riktig rättvisa. Det hann nästan bli för mörkt för bra bilder, särskilt när vi hittade bäcken. Jag hade gärna fotat mer där i bättre ljus! Det är något speciellt med att ha bergen som fond och så vattnet som rann genom byn dessutom. En vacker plats helt klart. Och så trevliga människor! 🙂 Det får bli ett eget inlägg om dalen sedan. /Åsa
Jag tycker din bucketlist verkar otroligt mycket intressantare än många andras. Jag tror jag fått en overdose av lyxbilar och action – vilket är ett lyxproblem men jag känner oftare och oftare att jag bara vill ha en cykel , cykla någonstans utan att bli överkörd av en Ferrari och ta en promenad i en GRÖN skog helt själv. Ingen sand, inte tusen personer runt mig och frisk luft.
Natur, frisk luft och lugn och ro är lyx när den är som bäst! / Åsa
Haha, härligt kattsafari!
Jag tycker det på något sätt är så fascinerande med alla samhällen att tänka att här bor det också människor, här har de sitt liv, sina glädjeämnen och sina sorger … På samma sätt som jag har mina i mitt liv där jag bor.
Tänk att få bo i en by där det rinner vatten igenom på det sätter! Det är då man ska vara barn (men troligen inte tonåring).
Ja det var härligt med det porlande vattnet, och doften av vedeldning som inte fastnade på bild. Mycket fascinerande med alla liv som folk lever på olika platser som är hemma för dem och där vi bara passerar. Håller med!
Vilka härliga bilder! Ser så mysigt ut! ?
Tack! Det var ännu finare och mysigare i verkligheten!/ Åsa
Ser jättefint ut. Jag bor i Portugal, Algarve, vandrar mycket, gärna imitt eget sällskap då jag kan stanna och se och uppleva det som mig faller in i stunden. Precis som du har jag också en längtan efter alla dessa underbara små byar och lugnet i dom. Lycka till på din upptäcksfärd.
Detsamma Viveka! Det finns ju bergsbyar i södra Portugal också. Serra de Monchique, heter det inte så?
Med alla terrasser måste det ju finnas en marknad för stensättare! 🙂
Vackert!
Ja kanske det! Lite slow business i alla fall. /Åsa
MYSIGT!
Ja! Riktigt bymys! 🙂 Bra för själen!