Man kan lätt få för sig att en flytt utomlands är en flykt från vardagens bekymmer, en enkelbiljett till en enklare tillvaro, där man mest ligger vid poolen och sippar på en paraplydrink, men så är det förstås inte.
Det tänkte jag på i morse när jag det blåste så kall nordanvind att jag behövde ha täckjacka och mössa på mig på morgonpromenaden med hundarna. Där gick jag i snålblåsten först blev vi utskällda av Roxys mamma och syskon som står inburade vid grannhusets gavel. Det får jag alltid lite ångest av. En daglig påminnelse om att livet är hårt men orättvist. Roxys strategi är att inte ägna dem en blick.
Sedan gör Roxy sitt vanliga ryck över till andra sidan av gatan till den stora grinden där det står fyra stora Serra de Estrella-hundar och skäller som om de hade rabies. Jag får välja mellan att springa efter, släppa kopplet eller ramla. Jag har provat alla varianter, och att springa efter funkar bäst. Sedan ska vi tydligen vidare till de där skvallriga grannarnas schäfer, som skäller som en galning vid sin grind. Efter det stretade han förstås iväg till sin fårmördarflickvän Inkas hus, men hon var inte hemma just idag. Eller inte ute, vilket man kan förstå i det här hundvädret. Roxy lade sig vid hennes grind och vägrade gå hem. Där stod jag i snålblåsten och drog i kopplet och naturligtvis började det regna sidledes också.
Inte så glassigt. När jag kom hem hade brasan slocknat och när jag gick ut för att hämta mer ved försökte jag att inte titta på poolen, som inte precis för tankarna till lyx och flärd, utan mest liknar en caldo verde-soppa. Bara korvslantarna som fattas i den gröna sörjan. Pumpen är trasig igen och lagning eller införskaffning av ny pump (igen) står på Sverkers att-göra lista, som är nästan lika lång som min.
På Sverkers lista står förutom det där med poolpumpen saker som “beställa sand”, “förstärka muren”, “gräva fram röret”. Jag skulle inte vilja byta lista men på min lista står ett antal ärenden som heller precis känns inspirerande. Samtal om elmätare och avlopp och ett intyg bland annat. Arkitekten, elleverantören och banken står på listan idag.
Det där med arkitekten är en fortsättning på processen kring vårt hus, där den sista vändan är att vattenbolaget måste kontrollera att inget regnvatten går ut i avloppet och inget avloppsvatten går ut någon annanstans. Det tog dem två år (sedan de fick ritningarna) att ens ta sig hit och kolla och när de väl kom fick jag springa runt och hälla vatten på en massa ställen, medan de sprang runt och kollade var det rann ut. Allt såg bra ut, tack och lov, men preciiiiis när de skulle gå fick de syn på ett galler i marken och då var det kört. Detta galler fanns inte på ritningarna och vi kunde inte bevisa vart vattnet tog vägen eftersom grannen (bygget från helvetet) hällt betong och byggsopor där. Tyväääääärr, ingen godkäntstämpel för oss, utan återbesök när vi löst detta mysterium och kunde bevisa att regnvatten som rann ned här inte rann in i avloppet. Idag ska jag försöka få tag i arkitekten, som ska rita in gallret och sedan lämna in nya ritningar till vattenbolaget och sedan försöka få hit dem igen för ny kontroll.
Japp. Under de två åren sedan arkitekten lämnade in ritningen till vattenbolaget har Sverker lagt ny sten vid entrén och ett nytt galler där regnvatten kan rinna ut.
Sedan elbolaget. Det är betydligt lättare, men också sjukt irriterande. Var tredje månad kommer ett sms om att elavläsargubben varit förbi stugan, men inte blivit insläppt. I stugan sitter vår kompis och jobbar hemifrån hela dagarna och ringklockan vid grinden fungerar. Ingen har plingat på den den här månaden heller. Det betyder att jag måste åka dit eller att hyresgästen måste vara schysst och gå till elskåpet och fota siffrorna, sedan pilla med en spik två gånger i ett hål och fota igen och skicka bilderna till mig. Dessa siffror ska jag sedan ringa in och rapportera, men hittills har det alltid varit så att de säger att det är fel siffror. Om det kan komma någon och läsa av ställningen ordentligt? Ja, om tre månader! Kan vi få veta vilken dag det kommer någon? Ja, vi kan ringa ett nummer ett visst datum en viss månad, och eventuellt svarar de då. Idag är det inte den dagen, men jag ska göra ett nytt försök att rapportera in vår avläsning. Jag har inga större förhoppningar om att det ska gå bra och inte heller om att vi ska få besked om när de behagar skicka dit någon för avläsning nästa gång heller.
Note to self: Skaffa en ny ny rostfri spik och ta bort den rostiga tejpen där spiken sitter mellan avsläsningar.
Vad var det mer? Jo. Banken vill ha ett intyg från skatteverket. Det har de velat ha sedan i februari och om de inte får det kanske de stänger mitt konto. Intyget går inte att få online om man registrerat sig i fysisk person på kontoret, sa de, men man kunde skicka en förfrågan via sin skattesida på nätet. Det gjorde jag, men inget hände, så jag begav mig till skatteverket en vacker dag i februari. Jag var där klockan 8 fast de öppnar nio för det har jag lärt mig att annars är det ingen idé. Klockan nio fick jag kölapp nummer fyra och det kändes ju hoppfullt men klockan 11 hade de fortfarande inte kommit fram till nummer tre och jag förstod att jag skulle få P-böter.
Portugiserna är ett tålmodigt folk. Det är fint, men ibland kan jag tycka att någon behöver sätta ned foten. Inte är det rimligt att det ska stå folk och köa halva dagen här?
Ont i fötterna fick jag också. På grund av pandemiiiiin är väntsalen stängd så alla stod ute på trottoaren och väntade timme efter timme, med munskydd på och jag blev allt mer irriterad. När jag väl blev insläppt vid 11.30 fick jag veta att eftersom jag skickat en förfrågan online skulle jag få ut intyget online, men först måste jag betala. Jag betalade 8 euro och fick ett kvitto, men något intyg såg jag inte röken av fast jag tyckte jag finkammade min sida hos skatteverket, som är full av obegripligheter. Häromdagen fick jag tag på någon på telefon som kunde upplysa mig om att längst ned på sidan finns en pratbubbla som jag inte sett. DÄR (och inte överst där det finns en mejlsymbol) hade de svarat och bett mig betala och sedan ladda upp kvitto.
Jag blev ju lite glad eftersom det betydde att jag kanske skulle få intyget online och slippa stå i kö en halv dag igen, men samtidigt sjukt irriterad, vilket jag förklarade för tanten i luren. Så här krångligt kan ni inte ha det, sa jag och målade upp bilden av alla som stod och väntade i timmar i den där jäkla kön varje dag och hur svårt det är att begripa sig på deras hemska hemsida. Sedan bad jag om ursäkt för min “desabafo” och tackade för att hon hjälpt mig lösa det hela, äntligen, kanske. A Senhora är mycket tålmodig, sa jag till henne. Mycket tålmodigare än jag. Efter många svordomar och hjälp från min äldsta dotter lyckades jag konvertera kvittot till ett format som sidan accepterade, och tadaaaa! Sedan fick jag mitt intyg och kunde gå till banken med det, bara för att få höra att det inte dög. De ville inte ha en utskrift av intyget utan själva originalet från 2016. Nu har jag hittat det äntligen – tack och lov – i en dammig mapp högst upp en garderob och ska gå dit med det.
De värsta taggarna är helt klart de byråkratiska. Inte bara har jag emigrerat till ett land som är ökänt för krånglig byråkrati, utan jag har lyckats utveckla en allergi mot den också. Jag får fysiska symptom varje gång det plingar till i inkorgen och det är från en myndighet eller när det ligger ett fönsterkuvert i brevlådan för jag vet att risken att det kommer att innebära krångel är hög. Om det fanns ett land utan byråkrati skulle jag nästan (men bara nästan) kunna emigrera igen, men det finns väl inte något sådant land.
Det är synd att klaga och inte så kul, men jag behövde nog få ur mig det här. Just i år har det känts som att den eviga checklistan har hakat upp sig och bara fylls på. Det tar en massa onödig energi, och ibland blir jag nästan tokig på det. Jag blir lite ledsen och stressad faktiskt, vissa dagar. Idag är en sådan dag. En dag med taggar.
Inte alltid en dans på rosor alltså, eller så är det just en dans på rosor det är. De vackra rosorna är alla guldkanter som tillvaron ju ändå har just här i vårt lilla hörn av det så kallade “Utomlands”, men taggarna slipper man inte. Man måste lära sig leva med dem antar jag, och dansa ändå. Det försöker jag göra. Jag försöker att inte låta saker som de här förstöra humöret allför mycket, men lyckas inte alltid.
Det är tur att jag har så kloka och omtänksamma barn i alla fall! “Mamma, nu har du varit alldeles för ledsen och stressad ett tag”, säger Jonna rätt som det är. “Nu ska vi åka någonstans där det är fint och du ska bara slappna av!”, och så gör vi det. Vi kör lite bilder av sådana dagar tycker jag, och glömmer taggarna en stund!
En dag på stranden
Vandring dit, Med SUP-brädor och matsäck
Jag var också ute och paddlade jättelänge och det kändes som att jag dött och hamnat i ett alldeles taggfritt paradis. Här ser jag kanske lite sammanbiten eller sur ut, men det är för att jag äter kardemummabulle.
En annan utflykt till mysig strandbar som jag kanske borde skrivit ett eget mycket gladare inlägg om, om jag inte blivit en sådan gnällspik.
Roxy skötte sig exemplariskt. Bara en sådan sak!
Tuxa är nästan alltid en snäll och fin hund.
Min dagliga löprunda blev längs stranden den dagen. Sällskap fick jag också!
Väldigt roligt har det också varit att få se Frida tävla i två surftävlingar i år. Ett inlägg kommer om det i maj, när den tredje och största tävlingen har varit.
Här dansar vi omkring sedan snart nio år tillbaka nu. Ömsom förundras vi över rosorna och ömsom rivs vi av taggarna. Det är ett fantastiskt äventyr, men fyllt av utmaningar. En dans på rosor, helt enkelt. Alldeles underbart och rosigt på många sätt, men lite taggigt också.
Nu blommar det vackert längs mina stigar också. Listan över glädjeämnen kan göras lång, mycket längre än min trista checklista. Regnet har gjort uppehåll, vinden har stillnat och det är dags att dra på sig löpardojorna och ge sig ut. Sedan ska jag ta itu med den där listan!
Pingback: En full helg – Bortugal
Pingback: En surfmammas bekännelser – Bortugal
Trögheten är ju en del av kulturen i Portugal tänker jag. Det är iaf en av anledningarna att vi trivs så bra, att det är ett långsammare liv. Självfallet kan det vara enerverande om saker tar längre tid än väntat, men vi tyckte det var ganska enkelt att anpassa oss faktiskt. Det är befriande att allt inte är så himla bråttom jämt. Sen kan en ju önska bättre webbplatser, absolut!
Ja så kan man också se det, om det inte drabbar en. Jag ser det inte som en kukturkrock då jag hört tillräckligt många portugiser klaga över detta. Utdragna processer för att kunna bygga / köpa /sälja med mera. Många hamnar i kläm av det här och det är en av anledningarna till att hus står och förfaller på många håll. Visst, allt behöver inte vara så himla effektivt och så vidare men krångel och timmar i köer och en massa frågetecken är en annan sak.
Självfallet är det så att allt beror på hur en är drabbad. Vi håller ju på att försöka få till ett garage och reglerna har ändrats flera gånger under processen, som knappt kommit igång än pga olika svårigheter. Jag tänker att det blir som det ska även om det kanske inte blir som vi vill. Härligt att du i alla fall beskriver svårigheter och inte bara en dans på rosor utan törnar 😀
Trögt eller hur? Ingen fara om man inte har bråttom egentligen men kan vara väldigt frustrerande ibland. Jag tycker det är trist att klaga och gnälla, men man kan behöva få ur sig sådant också, och det kan vara bra att läsa om också kanske! Allt som är fint och bra har jag skrivit så mycket om. Jag hoppas det blir bra med garaget!
Oj vad jobbigt med allt krångel :(! Inte undra på att du blir trött och arg. Det skulle jag också ha blivit. Och all tid det tar att kontakta olika instanser osv. Kostsamt också säkert.
Min kollega har precis varit i Lissabon med sin familj på semester och tyckte att det var så fint och mycket att se och uppleva :)! Vädret var bra då det inte var för varmt och de hade gått väldigt mycket samt tagit tåget till Sintra bland alla andra turister…
Ris och ros är det nog på alla platser och i många länder. Fördelar och nackdelar, man får hoppas att det jämnar ut sig i längden. Trevlig helg!
Ja listan över glädjeämnen är som sagt längre, så man får påminna dig om det och inte låta krånglet förpesta humöret.
Kring Lissabon finns det vetkligen mycket att se och uppleva och klimatet är till 98% fantastiskt. (Höftar lite).
Men det är ju något fel i huvudet på den som inte säger ”Jaså, ni har gjort ett nytt avlopp där sedan ritningen lämnats in. Då gör vi en notering om det och så får ni se till att det kommer in en komplett ritning och sedan godkänner vi det”. Samma fel som på den som ansåg att det inte fanns något annat att göra än att skicka tillbaka min försändelse till mig och som inte godtog det faktum att min pappa i 84 år har kallats för det namn som stod på brevet som anledning att ge honom brevet.
Grejen är att ”avloppet” inte ens var nytt. Innan var det också ett rör ut som skulle leda bort regnvatten, men det fanns tydligen inte med på någon ritning. Galler är ju bättre, då det gör att röret ut inte stoppas igen av bös, men jaja. De verkar superpetiga…
PS Det är jättestor efterfrågan på IT-utbildad personal i Portugal och näringslivet betalar mycket bättre än staten. Om min erfarenhet från universitetet är något att gå efter så är de som anställs i statliga myndigheter inte direkt gräddan. Eventuellt finns en del av förklaringen till webbsidornas kvalitet där.
Jag hade motsvarande problem som du med mitt forskningsprojekt. För att se svaret på min fråga som jag skickat per mejl skulle jag logga in och titta på projekthanteringssidan. Fast det var det ingen som hade förklarat för mig.
Ja man kan verkligen bli tokig på myndighetssidor. Inte alls användarvänligt – därav de långa köerna vid skattekontoren och andra liknande ställen.
Men vilken klok dotter du har!
Ja, jag får också ett slags rejäl inre allergipåslag när jag ska ha att göra med sådant. Och här kommer nu en lång utläggning av egna erfarenheter!
För att göra en lång historia kort så är min erfarenhet av portugisisk byråkrati inte värre än av annan byråkrati. Det enda som sticker ut här är det faktum att den som försöker göra rätt straffas med krångel och den som skiter i det för ofta kommer undan (om man inte har illvilliga grannar och så). I Sverige tror jag att det i regel är värre att försöka komma undan.
Nästan alla byråkratier jag sitter fast i är mellan länder.
Dels postbyråkratier. I det ena fallet var det svensk byråkrati som var helt omedgörlig och orimlig (1), i det andra amerikansk som sätter upp bestämmelser och portugisisk som inte gör det lätt för en enkel medborgare att följa de bestämmelserna (2), med resultat att två försändelser har kommit i retur. Jag har nog lagt åtminstone 4 timmar och 20 euro totalt helt förgäves.
Den tredje byråkratiklämman jag har varit i indirekt är också mellan länder med olika system. Den som ska söka doktorandstipendium här måste ha sina betyg omvandlade till det portugiska systemet. Brittiska universitet har femtioelva olika system och ibland är det numeriska system och ibland inte, och vi hade en stackars student som hade icke-numeriska betyg och på hennes intyg fanns en omvandlingstabell som omfattade flera olika system men inte just hennes… Just den detaljen är så förbannat idiotisk att jag går i baklås.
Och nu påmindes jag om att jag måste förnya mitt europeiska sjukförsäkringskort. Nu har jag hittat lösenordet och det fungerar så det ska i alla fall inte vara krångligt. Att boka tid för vaccination och få den var ju också hur enkelt som helst.
Så det är ju inte oundvikligen krångligt. Varför är det då så ofta krångligt, när det inte behöver vara det? Mycket retorisk fråga.
Men när jag tänker på att jag förnyade mitt pass och mitt ID i november blir jag så där tacksam som om jag skulle ha varit på väg att drunkna men inte gjort det… Då var det enkelt att boka en tid hos polisen för de dagar jag skulle vara i Sverige. Nu är det väl omöjligt.
Och det är där jag landar, där byråkratiallergin slår ut. I tanken på hur hjälplös man är som liten enkel medborgare mot ett system som är gjort i armerad betong.
Och det är säkert därför man (även jag) går till myndigheten i fråga och ställer sig i kö och tar sin kölapp, för där får man i alla fall prata med en människa av kött och blod vars ansikte man kan se. Från och med igår även utan mask.
(1) skickade registrerad post till pappa till det tilltalsnamn han alltid använt, det lämnades inte till honom direkt utan han fick bara avin, den som är hans ombud fick inte hämta ut det eftersom det skiljer två bokstäver på tilltalsnamnet och namnet i folkbokföringen)
(2) om man ska skicka något annat än brev till USA måste man ha registrerat försändelsen i en portal som visserligen inte är jättekrånglig men opraktisk
Ja, en välsignelse är det att ha sådana döttrar som jag har.
Man känner sig hjälplös och frustrerad, verkligen. Jag håller med om att det kan kännas bra med en verklig person som kan bekräfta att man fattat rätt. Känner mig tacksam när jag ringer hjälplinjen och någon tålmodig och kunnig själ faktiskt hjälper en, men som jag sa till den jag pratade med på skatteverket – det är ju absurt att det ska vara så krångligt! Det tar massor av tid och energi av folk och kostar pengar.
Just mellan länder med olika system är det förstås vanligt att det blir extra krångel. Släkting i England skickade paket till oss som fastnade i tullen. För att få loss det måste jag fylla i online vad som var i och hur mycket det var värt plus betala…
Jag undrar om inte tullen jävlas för Brexit. En brittisk tidskrift jag prenumererar på blev fast i tullen och jag skulle tvingas skicka kopia på fakturan på prenumerationen. Under många år prenumererade jag på tidskrifter från USA och drabbades aldrig av detta.
Egentligen borde man protestera och reklamera, men det är sällan jag orkar göra det med annat än när kaffeautomaten på jobbet tar mina mynt och bara ger vatten i retur…
Ja, detär nog Berxitrelaterat. Har sett expats klaga över det och bett släkt och vänner att inte skicka saker eftersom det blir så besvärligt och kostar att få loss. Man kan tydligen klaga och få tillbaka pengar, men …orka.
Kaffeautomater och kopieringsmaskiner som jäklas är ju klassiskt. ”Har du bankat på den?” frågade vår skolvaktmästare när det hände. Ja jo det hade man ju. ”Då är det nog det som är problemet ska du se….”
Vilket fint inlägg, tänkte jag och det var det även om det var massa krångel i början. Vilken asdum hemsida Skatteverket verkar ha! Och vilket krångel! Vadå originalet?? Varför? Gaaah! Tur stt ni har så mycket fint också och så himla fina barn!
Ja man kan bli knäpp på sådant. Jobbigt att vara vuxen men man får vara glad och tacksam för allt som är bra.
Fy fasen för denna hemska byråkrati, liknar Greklands. Men faktiskt kan man numera utföra det mesta på nätet i Grekland.
Ibland tror jag att äldre greker gillar att stå i kö, där träffar de bekanta och kan skvallra lite.
Men som vanligt, kul att läsa om era äventyr
Ja man kan göra mer och mer på nätet här med, vilket är bra när det funkar och man begriper hur det funkar men det är ju lite stressande också att behöva logga in hit och dit hela tiden. Fast helt klart bättre än att köa halva dagen!
Hej, just taggiga kan ju vissa dagar vara – hoppas det känns bättre nu. Taggigt kändes det hos oss när vi just köpt huset och det krånglade med elbolaget, visserligen mest säljarens fel men ändå. Strömmen stängdes av plötslig och gick inte att få igång förrän fem dagar senare. Räddningen blev en av våra underbara grannar, han kopplade helt enkelt in vårt hus till sitt eget. Lååång kabel från hans hus till vårt. Och han körde oss in till elbolagets kontor och ordna med kontrakt.
Skattekontoret tycker jag har fungerat, när jag via hemsidan sickat frågor så har de svarat snabbt och korrekt. Hantering av husköp och registrering av ”cancellering av hypotekslån” låter vi advokaten ordna åt oss. Att ha en pålitlig advokatfirma är väldigt användbart här i Portugal tycker jag. Nästa utmaning blir byte av körkort från svenska till portugisiska, ska gå att göra online sägs det…🙂
Vilka fantastiska grannar! Guld värt!
Jag har nog haft lite otur med en del grejer tror jag, men med vissa grejer är det ganska många som har otur, så nog kunde vissa saker göras smidigare. Jag har hjälp av en revisor, men har inte behövt någon advokat ännu. Kanske borde jag ha kopplat in en sådan i vår husprocess undrar jag ibland, men nu hoppas jag banne mig att det hela snart är klart. Arkitekten har varit till stor hjälp men det går väldigt sakta och ibland är det ett steg framåt och två tillbaka. Det finns gott om advokatfirmor här, vilket väl är ännu ett tecken på att byråkratin är för krånglig.
Nu känns tillvaron mindre taggig i alla fall och jag unnar mig att njuta mer av dagarna.
Byte av körkort online vore ju fantastiskt. Det är långa köer till myndigheten som fixar det här i Lissabon. Det har jag skrivit om. Man behöver läkarintyg, men det kanske går att ladda upp online då.
Lycka till och ha det gott!
Vilka ungar du har. De är så fina. Hoppas att det vänder nu och att byråkratilistan kortas istället. Myndighetsmänniskorna går snart på semester.
Ja det går i vågor eller skov. Nu har det hopats ett tag men barnen, de är alltid lika fina och bra. Jag är så tacksam över dem och lite stolt också.
Man längtar ju till Portugal. Det gör man. Förutom till vad som verkar vara ett helvete av byråkrati…
Ja det känns onödigt. Detta är bara tre av många exempel jag hade kunnat dra upp. Det kan vara en kombination av att vi krånglat till saker och landets byråkratikultur och att dylikt inte precis är min specialitet. Den där processen kring huset verkar aldrig vilja ta slut. Läsa av /registrera elmätarställning borde inte vara så svårt men det är som att det går troll i vissa grejer. Bah.
Man får försöka att inte tappa tålamodet. Listan över glädjeämnen är som sagt lång!
Kanske måste vi ha lite taggar också för att tillfullo uppskatta rosbladen😍
Nja. Jo. I och för sig. Bara ligga vid poolen och ”njuta” har aldrig legat för mig i och för sig. Visst behöver man lite utmaningar, men onödigt byråkratiskt krångel är jag som sagt allergisk mot. Det har varit mycket sådant och nu skulle jag vilja slippa sådant ett tag. Jag gör gärna något annat jobbigt istället.