När juni blev juli stod jag ganska oväntat och sjöng karaoke för full hals på en restaurang i Cascais. Jag hade ju trott att vi bara skulle äta middag ihop, jag och Fridas snyggfröken och alla mammorna till alla barnen i Fridas klass, för att fira av fröken och avklarad Escola Primária (årskurs 1-4), men innan desserten (mariekexkaka) ens var avdukad drog karaoken igång och då visste jag att det var kört.
Det var definitivt inte min idé att jag skulle sjunga en ABBA-låt, men jag gjorde det i alla fall. Jag vet inte hur ni fungerar, men för mig skulle det kännas som att jag gjorde bort mig mer om jag inte antog utmaningen än om jag gjorde det. Lite som att välja mellan pest och kolera, men nu valde jag pesten och överlevde tack vare att jag fick stöd av flera mammor som var bättre på att dansa loss, så jag slapp stå där själv och känna mig fånig. Mest nöjd var jag med att jag kände igen och kunde sjunga med i så många av de portugisiska (gamla) hitsen, som den här till exempel.
Jag har faktiskt varit ute på galej en hel del under juni månad. I mitten av månaden blev jag bjuden på ett restaurangbesök i stort och trevligt sällskap genom jobbet. Där blev det ingen karaoke men en nubbevisa drog vi i alla fall, i pedagogiskt syfte.
Med en massa fina smårätter i gammal apoteksmiljö (lånad bild) på resturang Pharmacia
Och fantastiskt läge
En annan junikväll blev Sverker och jag bjudna på cocktailparty hos vår granne fitnessspanjoren (inte angivaren) . Jag visste inte ens att sådana existerade i verkligheten men det gör de tydligen. Cocktailpartyn, alltså. Ett bord med flaskor och glas och tilltugg på terrassen klockan tre en het lördag. Mingel och kindpussande med alla mer eller mindre (mest mer) eleganta par som gled runt och presenterade sig för varandra och för oss. Jag räknade till åtta som hette Pedro, och så tappade jag räkningen på hur många gånger jag svarade på frågan ”Men hur kom det sig att ni flyttade till Portugal?”
En fest på sociedaden med dansuppträdande som både Frida och Jonna var med i hann vi också med fast det var knappt jag trodde det skulle vara fysiskt möjligt. Festen ägde nämligen rum samma dag som jag var med hela Fridas klass på äventyrscamp med fullt program
Bussen från byn avgick klockan åtta på morgonen och vi var inte tillbaka förrän åtta på kvällen. Snabbt hem en sväng och klockan nio skulle barnen vara på plats för sminkning och genrep. Själva uppträdandet började förstås inte förrän någon gång mellan elva och midnatt, och eftersom nästan alla byns tjejer och några killar skulle uppträda kom vi inte hem förrän vid tvåtiden på natten. Så inleddes juni månad, och sedan fortsatte den i ett ganska högt tempo.
Ett par timmars dansshow på det!
Skolans avslutningsfest och Santo Antóniofirandet får man ju också lägga till listan av fester jag var på i juni!
Så mycket fest under en och samma månad har jag inte varit med om sedan jag tog studenten, tror jag. Vi har faktiskt gjort en hel del annat än festat under juni månad också, men det får jag skriva om en annan gång.
Pingback: Bortugal | Vi måste tala om vädret
Kul med partaj och socialt liv! 🙂 Jag vill också gå på fest. Nästa fest jag vet om är min sons elvamånadersfest (som är istället för ettårsfest med mina föräldrar som inte bor på orten) och hans riktiga ettårsfest som jag måste styra upp. Jag tänkte mig tårta, typ. 🙂
Vad mysigt med en liten elvamånaders, Tove! /^Åsa
Gav du samma svar på frågan (om hur det kom sig att) var gång?
(Och oj vad jag inte ska välja den restaurangen. Jag måste erkänna att jag tappar aptiten på en gång när jag ser alla flaskor och typiska laboratorieskåp. Det sitter i ryggmärgen på mig att man inte äter i labbet där någon kan stå vid nästa bänk och hantera en kemikalie som är dödligt giftig).
Farmaceuterna som jag var ute med åt med god aptit i alla fall, Annannan. Och nej jag svarade nog lite olika, varierade mig lite men vet inte riktigt om de som frågade var nöjda med något av svaren. Man kan väl inte bara flytta sådär?! Portugiser är inte så impulsiva sade någon. /Åsa
”Man kan väl inte bara flytta sådär?! Portugiser är inte så impulsiva sade någon. ”
Nä det ska gudarna veta. Hellre låta farmorsfars hus i inre Totahejta förfalla i trettio år än att sälja Fast Egendom som hör till Familjen.
Ja det verkar ta emot, Annannan! Dock flyttar ju massor av portugiser utomlands hela tiden tänkte jag på. /Åsa
Vad modig du är! Jag är inte tondöv, men däremot är jag rytmdöv (vet inte ens om det ordet finns?) Det gör tyvärr att jag är helt utesluten ur allt som handlar om att dansa och sjunga, tyvärr. Har många gånger försökt glatt förhoppningsfullt, men efter omgivningens reaktioner förstått att det är bättre om jag låter bli … 😉
Inte alls modig, Freedom – jag hade aldrig gått upp helt solo, det lovar jag. Jag sjunger och dansar jättebra när ingen hör och ser, men jag blir så självmedveten om alla tittar och lyssnar på mig så det skiter sig. Jag stod liksom lite bakom de andra och sjöng ../Åsa
Oj jisses! Nog för att vi borde integrera oss mer men hmmmm … Jag blir matt bara av att höra! Men jag förstår också att oj så roligt ni har haft det!
Nästan så det blir för mycket, Emma. Nästan så vi måste köra några dagar med köttbullar och lingonsylt och skogspromenader. Jag blir också lite matt faktiskt, men inte på grund av integreringsnivån utan mest för att jag egentligen inte är tillräckligt social för allt detta sociala liv. 🙂 /Åsa
Så roligt som ni verka ha det kan jag tänka mig att skaffa mig en hel kennel;-)…
Haha fast jag vet inte det blir så mycket festligare av att ha en massa hundar, Aake. Du måste nog skaffa barn! /Åsa
Som vanligt jätteroligt skrivet!??
Önskar att jag också hade barn, så att jag kunde bli lite mer involverad i ” bylivet”.
Är alldeles för blyg att ta eget initiativ.
Hund är ju annars bra, om man vill skapa nya kontakter, men vår är gammal och döv och blind och håller sig nu mera i trädgården.
Ni får skaffa en till hund, Eva! 🙂