En hand på hans axel

Minns ni gatsoparen? Det var han som berättade för oss om olyckan som ägt rum här i byn. En äldre man hade blivit i det närmaste mosad av en lastbil. Lastbilen hade parkerats, men föraren hade glömt att lägga i handbromsen så det tunga fordonet rullade bakåt. Där befann sig en man och nu låg han på sjukhus. Ingen visste om han skulle att överleva. Vi rös. Detta var ett bra tag sedan nu, då när gatsoparen dök upp på oväntat besök. Veckor gick. Kanske månader, och så tänkte vi inte så mycket mer på det tills det gick upp för oss vem det var som råkat så illa ut.

Lite bybilder

Det var längesedan snickaren kom förbi, sade Sverker. Han brukade komma förbi och prata med Sverker nästan dagligen om Sverker var ute och håller på och det är han nästan jämt. Men nu hade han inte setts till på ett tag, Pedro, den pensionerade möbelsnickaren som brukade komma förbi här på sina dagliga promenader och gärna ville få sig en pratstund. Alltid glad och vänlig. Att det var just han som hamnat bakom lastbilen fick vi också veta på ett oväntat sätt.

En dag när vi lämnat barnen på skolan och kom gåendes i en av gränderna i byn kom en liten gumma emot oss och ropade något. Vi hade aldrig sett henne förut, så vi vände oss om för att se om det var någon bakom oss hon ropade åt, men det var oss hon menade och hon var upprörd. När hon nådde fram till oss grep hon tag i min arm. ”Min Pedro! Jag måste berätta för er om min Pedro!”, säger hon, förtvivlad. ”Han brukade prata om er och flickorna”, fortsatte hon. ”Ni är hans vänner! Ni måste få veta! Han ligger på sjukhus, han råkade ut för en olycka! Hans ben, hans armar, hans njure och lungor. Min Pedro! Den där lastbilschauffören tog min Pedro ifrån mig! Han är en bra man, min Pedro. Han förtjänar inte detta! Jag vet inte om han kommer tillbaka, han är alldeles förvirrad, han kan inte prata. Jag vet inte om han överlever!”

Nu grät gumman, och vi kände tårarna komma vi med. Jag hade inga ord för det här, ens på svenska, men jag klappade lite försiktigt på henne och frågade om vi kunde göra något. Vad skulle det vara? Lamento muito, Jag beklagar. Det räcker inte långt.

Man är väl inte så van vid förtvivlan. Jag tror aldrig jag sett någon så förtvivlad som Pedros gumma i gränden den dagen. Vi sörjde och förbannade också det som Pedro och hans gumma råkat ut för, men vad hjälpte det? Inte ett dugg! Det var inte ett möte som man lätt skakar av sig. Hennes förtvivlan. Att det var någon vi kände som råkat ut för det där hemska. Och hans gumma.

Men så för några veckor sedan, flera månader efter olyckan fick vi syn på en man som liknade Pedro lite grann, i alla fall bakifrån, men som uppenbarligen var bra mycket äldre. Han gick oändligt sakta så vi kom snabbt i fatt honom, och döm om vår förvåning och försiktiga glädje när vi såg att det var han! Eller var det inte han?

Jo, det var Pedro, den pensionerade snickaren, som nu var på benen och ute och gick i en gränd i byn. Sakta, sakta. Ett steg i taget. Han pratade långsammare också, och verkade lite förvirrad. Han hade nära till tårarna när han berättade om lastbilen som han för ett ögonblick trott vara en hand på hans axel, någon bekant, tills han märkte att något var fel och sedan var allt svart. Nu tog han en dag i taget och var tacksam för att han i alla fall levde, sa han. ”Men jag kanske inte blir som förr igen…”, la han till, och såg så ledsen ut att det var sorgligt fast vi var glada att se honom igen.

Nu möter vi honom då och då igen, som förut men ändå inte alls. Ibland med käpp, ibland inte. Han har börjat gå ändå till vår ända av byn igen, för en pratstund. Snart kanske han orkar gå ända till eukalyptusträdet på kullen dit han brukade gå och sitta en stund och titta på havet. ”För att det är så vackert!” Men det är en bit dit.

Det är en bit dit (bild från i våras, när det var som vackrast. Då låg Pedro på sjukhuset fortfarande)

Men det är vackert där (även nu fast det inte är lika grönt och blommigt efter den heta sommaren)

Till bageriet för att köpa bröd går han nästan varje dag. Ibland ensam, ibland med gumman. Som förut, men ändå inte alls som förut.

Han verkar kanske aningens piggare för varje gång vi ser honom men han är helt klart inte den han var innan olyckan, och hans gumma, hon sörjer.  Om man säger något uppmuntrande om att nu verkar det mycket bättre med Pedro (för vad ska man säga?) skakar hon på huvudet och ser sammanbiten ut, som för att inte börja gråta. ”Aquele senhor deu cabo do meu Pedro”, säger hon. ”Den där karln förstörde min Pedro”. Hon har inte förlåtit. Han knäckte nog henne också, den där stackars karln. Så mycket olycka bara för att han glömde dra åt handbromsen.

En sorglig historia, också den lite som en hand på axeln. En hälsning från döden, ett skrämselskott, en påminnelse om att livet är skört. En liten död i förväg. En sorglig historia som kanske vill hejda en och kanske den säger något om man lyssnar noga. Kanske ”Ta det lugnt” eller ”Var rädd om dig”, eller ”Var rädd om varandra”. Men så onödigt..

Jag förstår gumman. Jag tycker inte heller Pedro behövde någon hand på axeln. Kanske har just den här historien ingen mening. Kanske säger den bara  ”Glöm inte att dra åt handbromsen!” ?