En hösthälsning

Jag hade ju tänkt hinna med en sommarhälsning också, men idag är det försent. Idag inträder nämligen hösten, enligt den portugisiska kalendern. Enligt denna börjar sommaren i Portugal den 21 juni, och slutar den 22 september, och under hela denna tid har jag inte fått ihop en enda liten sommarhälsning här på bloggen. Rent vädermässigt känns det som sommar med 27 grader och sol idag, men nu är hösten alltså här, så det får bli en hösthälsning. En lite dyster sådan.

Man skulle kunna skriva något käckt och glatt om vilken fin och lugn sommar vi haft, eller skriva om allt roligt och spännande tjejerna haft för sig och om Sverkers äventyr, men jag är inte på humör och har inte varit på hela sommaren, så nu blir det varken glad eller spännande läsning men i alla fall ett livstecken från en varm och solig höstdag i Bortugal.

Apropå väder, som man ju kan kallprata lite om när man inte setts på ett tag, har det inte varit några värmerekord här utan en ganska lagom sommar – tack och lov – men vad har jag sysslat med egentligen, kanske ni undrar? Så lite som möjligt, är det tråkiga svaret. Hela sommaren har jag varit jättetråkig, helt enkelt. Hur jag mår? Ni kommer att önska att ni inte frågat. Svaret är att jag känner mig trött, asocial och tråkig, och ofta även ängslig och ibland lite gråtfärdig. Inte mycket att skriva om, utan kanske snarare något man borde ta med en terapeut, om man hade en sådan. Det har jag inte, om man inte räknar Sverker. Han mår förresten bra, förutom att han har problem med öronen och hörseln –  kanske av att lyssna på mitt ältande om allt jag är orolig och bekymrad över.

 

 

En tröst i tillvaron (fast det knappast borde vara en tröst) är att den lilla kontakt jag haft med människor utanför min lilla bubbla den här sommaren bekräftar att jag inte är ensam om att känna såhär. En tidig morgon i juni till exempel minglade jag lite motvilligt med andra mammor, när vi vinkade av våra tonåringar som skulle åka på campingäventyr. Är ni sugna på att följa med? frågade en lärare och en av mammorna svarade att ”Nej, jag är faktiskt mest intresserad av vila nuförtiden. Äventyr är inget för mig. Det är jag för gammal för.” och flera mammor höll med. Då är det alltså inte bara jag som är trött och tråkig. Det kanske är normalt. Tråkigt, men normalt.

 

En annan gång berättade barnen (förlåt, de nästan vuxna personerna som var mina små barn alldeles nyss) en sak som också fick mig att känna att jag kanske inte är ensam i min gråtfärdighet, utan ganska normal. En av de otaliga dagar tjejerna tillbringade på stranden ihop med ett gäng kompisar bestämde de sig för att gå samma kväll gå på någon av sommarens otaliga byfester eller gratiskonserter, och sedan sova över allihopa hos någon. Som vanligt, alltså. ”Måste bara säga till mamma”, sade en av dem, och så följde ett telefonsamtal där mamman föll i gråt men sedan sa att ”Nej, det är okej. Det är bra att ni har kul, jag mår fint!”, varpå kompisen lade på och suckade och sa, att ja, min mamma är lite sådär och hör och häpna: nästan alla nickade igenkännande. ”Min mamma är också sådär ibland.”

 

”Mammor är sådär ibland”! Som jag alltså. Glad över att de har så roligt, men samtidigt lite gråtfärdig, sorgsen över att en fas i mitt liv är förbi. Inne i en ny fas, där jag inte längre är en äventyrlig småbarnsmamma, utan någon annan. Någon äldre och ängsligare, lite vilsen och osäker i den här nya rollen, och med tusen saker att vara orolig över. Särskilt på nätterna, vare sig jag ligger vaken eller sover och drömmer mardrömmar om att jag kör för fort, kör över något eller någon, ska resa och tappar bort biljetter och bagage eller att jag ska packa och inte hittar någon väska. Går vilse i stora hus som aldrig tar slut, springer med saker i famnen, missar bussar och jag vet inte vad.

Vad jag oroar mig för när jag ligger vaken ska vi inte gå in närmare på, men sammanfattningsvis – framtiden. Världen. Ibland ältar jag också jobbiga saker som redan hänt, för omväxlingens skull. Jag försöker förstås också med att rada upp allt jag har att vara glad och tacksam över, istället för att räkna får. Det blir en stor fårskock för jag har ju egentligen allt man kan önska och mer därtill, men borde jag inte vara gladare då? Är det kanske något fel på mig i alla fall?

Skönt då om det i alla fall är så lugnt som möjligt på dagarna. Jag håller mig till sådant som jag känner mig trygg med och som jag vet att jag mår bra av. Undviker folk och allt som känns krångligt. Försöker hitta lugn och lycka. Förutom en del jobb (grammatik är väldigt terapeutiskt) har sommaren mest bestått av djur och natur. Promenader och löprundor och hundar och katter överallt, för nu har vi inte bara två hundar och två katter, utan också två kattungar, som Sverker och Frida hittade i ett björnbärssnår nedanför vårt hus, så små att båda rymdes i en hand nästan. Självklart skulle de räddas och tas med hem, och så har de blivit kvar, eftersom vi helt enkelt inte blir av med dem och börjat fästa oss lite vid dem. Ragnar och Ruben. Utöver det har vi också Roxys flickvän fårmörderskan här flera timmar varje dag, som om vi vore hennes dagis, så det är djur överallt.

När jag kollar på bilderna jag tagit med mobilen den här sommaren är det mest djur, promenader och löprundor och utöver det en beklämmande brist på bilder på barnen, som ju inte längre är barn och som alltmer sällan är hemma. Så är det. Så ska livet vara, säger Jonna, när jag ibland  råkar på henne i köket eller så och beklagar mig lite, fast jag inte borde. Det har hon väl rätt i såklart, men ändå.

Löprundor ja. Precis innan den portugisiska sommaren började, började jag springa igen. Det var faktiskt dagen efter Santo Antonio, som jag tråkigt nog inte firade alls i år, tråkig som jag är. I alla fall, jag var ute i skogen och gick med hundarna och så började jag springa istället för att gå. Sedan dess har jag sprungit varje dag, ungefär 2 kilometer. Här är bilder från alla dessa dagar och kilometrar:

 

 

 

Visst har jag också andra sommarminnen, men inte så många som jag brukar ha. Visst finns det mer att berätta, men det tar jag en annan gång. Nu har jag i alla fall fått ihop en lite gnällig hösthälsning, denna somriga höstsöndag. Jag ska försöka skärpa mig, på alla plan, men den här sommaren kommer jag att minnas såhär, om jag inte glömmer den. Promenader, löprundor, djur och natur, en lite sorglig känsla och en hel del oro. Nu är sommaren över, och hösten är här.