En orealistisk dag

”En av dagarna på vår resa vaknade vi i vägkanten och somnade vid en annan, och däremellan var vi i Spanien två gånger” Så började Jonnas text om en dag på utflykt eller resa med familjen, och så var det faktiskt, tro det eller ej.  

”Vi hade hittat en perfekt plats att sova och till och med hängt upp hängmattor mellan träden där vi kunde ligga och beundra solnedgången över bergen. Vi satt och åt korv med bröd när GNR (Guarda Nacional) kom och sa åt oss att här kan ni inte sova. ”Packa ihop er och åk till en tätort, för nu är brandrisken för hög här i bergen, och vi vill inte hitta några förkolnade turister här efteråt!” sa de.

När vi packat in oss i bilen hade solen redan gått ned, så att köra till en tätort var lättare sagt än gjort. Vägen var smal och slingrig och det var brant och läskigt. Till slut blev vägen lite bredare och då sa mamma att ”Här står vi nu, för jag orkar och vågar inte köra en meter längre på de här vägarna i mörkret!”

På morgonen vaknade vi vid vägkanten och körde till ett vattenfall. Vi parkerade i Spanien för i Portugal fanns det ingen parkering, så vi fick gå tillbaka över gränsen och över en bro och där var vattenfallet. Vi var först där av alla. När vi kom dit var det ingen där och när vi åkte därifrån var det proppfullt med folk i vattnet och på klipporna.

Sedan gick vi tillbaka över gränsen igen och åkte vidare inåt Spanien. I Spanien stannade vi på första stället med hus och där gick det en flod som man kunde bada i och så fanns det ett stort hotell med varma pooler som man kunde bada gratis i. Vi var där jättelänge och badade i det iskalla flodvattnet och i de brännheta poolerna. Sedan åt vi på en restaurang med kattungar och efter det åkte vi tillbaka till Portugal.

Där hittade vi en flod där det inte var så mycket folk och hängde upp hängmattan över floden och ritade lite. Det var massor av trollsländor där. Bilen var kvar uppe vid vägen och pappa gick upp dit för att laga mat åt oss. När han stod och lagade mat i bilen kom det en vit häst och tittade in genom fönstret. Precis då kom vi också upp från floden för att kolla hur det gick med maten och då såg vi att hästen tillhörde en gubbe i lång vit särk, vitt skägg och vitt pannband. Det var också två tjejer med och de frågade pappa om han ville köpa knark, men det ville han inte.

När vi hade ätit vid floden var vi trötta och solen höll på att gå ned. Vi hade bestämt att sova där, men då kom GNR igen och sa att vi var för långt från samhället fast vi tyckte vi var nära, så vi fick packa in allt och åka till samhället som bara var några kurvor bort som tur var. Vi parkerade vid vägkanten mitt i en kurva och sov där.

Det var den dagen då vi somnade i en vägkant och vaknade i en annan och emellan det var vi i Spanien två gånger. Nästa dag vaknade vi och såg att vi parkerat vid en park där hundarna kunde leka och sedan åkte vi hem”.

”Den här texten hatade jag verkligen!”. Så sa Jonnas lärare om texten som Jonna skrivit på temat ”En dag på utflykt eller resa med min familj”. Läraren brukar annars gilla Jonnas texter och texter hon gillar läser hon gärna upp för hela klassen, men inte denna, alltså.

”Vad är det för fel på texten?” undrade den besvikna Jonna, som känt sig ganska nöjd med texten, och några skrivfel hade fröken inte markerat, så det kunde inte vara det. ”Jo, det ska jag säga dig! Detta är inte en realistisk berättelse. Jag bad om en berättelse om en dag på resa med din familj, och inte om en resa i din fantasi. Du borde ha lärt dig för länge sedan att man ska följa instruktionerna. Det är A och O”.

Jonna försökte försvara sig och intyga att hon inte hittat på något alls, utan att dagen faktiskt gått till precis så här: ”Men…” Men fröken hade redan gått vidare till att såga nästa elev, som minsann borde ha lärt sig att inte blanda tempus i en berättelse eller något annat.

Jag som ju var med kan intyga att det var precis så det gick till den där dagen Jonna skrev om, från början till slut. Här kommer bildbevis:

 

 

 

 

 

Allt detta hade hänt precis som Jonna berättat, fast fröken tyckte det lät osannolikt och påhittat. Någon upprättelse fick Jonna aldrig, eftersom hon ”inte orkade tjafsa med den där tanten om det”, så hennes portugisiskafröken lever vidare i tron att Jonna fantiserat ihop denna orealistiska text, när hon i själva verket berättade precis som det var om en dag på resa med sin familj, precis som fröken bett om. ”Hon kan ju inte veta att vi inte är någon normal familj som bara gör normala saker!” kommenterade Jonna.

Jag tyckte i alla fall att det var en fantastisk berättelse och roligt att hon kom ihåg allt från den där fantastiska dagen, när vi var i Spanien två gånger och allt. Det var en härlig dag, och alldeles sann.

Jag skrev ju en text om mina negativa minnen från Spanien för ett tag sedan, ganska raljerande och onyanserat. Det var allt möjligt som kom över mig då när jag egentligen tänkt skriva om just den här dagen som Jonna skrev om i skolan sedan. Texten jag inte skrev skulle ha hetat ”Spa som i Spanien” och från den dagen var det bara positiva minnen, trots att den både började och slutade med vi inte fick sova där vi tänkt.

Det var samma resa som herdestunden vid floden,  , den magiska kvällspromenaden med långhornade kossor och en massa trappsteg, och så druvtaket och den långa resan dit och den ännu längre vägen hem och det var också då vi råkade på den sliskiga spanske kyparen.

Någon kommenterade min spaniensågning med ”Åk inte dit igen då om det inte passar!” men det gjorde jag alltså och jag tänker göra det igen. Vi återvände till Spanien redan dagen efter den flirtande kyparen och fick då denna fina överraskning i form av gratis-spa vid floden, plus kattungar och jättegod mat och vacker natur. Bara för att jag samlade alla mina besvikelser över Spanien i en text betyder det inte att jag inte har fina minnen från samma land. Spanien är ju ett stort land som rymmer både det ena och det andra, som absolut väger upp en utskällning här och en slängkyss där och jag är inte alls så himla känslig, oförlåtande och bitter som jag lät i det där inlägget. Jag har många försonande och fina minnen från Spanien, och detta är ett av dem.

Det här inlägget om sist vi var i Spanien (två gånger)  och hade det hur bra som helst tyckte jag kunde passa att plocka fram precis nu  precis nu eftersom vi åker dit igen imorgon! Den här gången vet vi åtminstone var vi ska sova – nämligen här! 

Vi tänkte alltså besöka en bloggande väninna i grannlandet, precis som hon och hennes familj besökte oss för några år sedan, fast tvärtom, om allt går som det ska – se Deus quiser. Det har hänt en del sedan dess på andra sidan gränsen. De har fått ett barn till och blivit med hus och hund i en ny by. Detta är trakter vi aldrig besökt och vi gillar ju bergsbyar, så det ska bli spännande, och kul att återse Annika med familj. Nu ska jag gå och packa! Hasta la vista!