En portugisisk fight club

Här sitter jag alldeles ensam och är den enda i familjen som inte var bjuden på festen på pizzerian i byn. Sverker och barnen gav sig iväg utan mig och blir nog ute till sent sa de. Plötsligt är jag tydligen den minst integrerade i familjen!

Att barnen är mest integrerade vet jag ju. De hör till på ett sätt som vi aldrig riktigt kommer att kunna, som om de hade kindpussar och sociedadeliv i blodet. Det är ju inte så konstigt, men att jag skulle bli omkörd av Sverker i det sociala livet här i byn det trodde jag aldrig. Han har ju gått här och polimasat och rivit väggar och byggt murar i sin ensamhet i flera år nu. Hans umgänge i byn har inskränkt sig till att han blivit väldigt bra på att lyssna på sällskapliga granngubbars monologer och humma och hålla med på ungefär rätt ställe och jag trodde det var så han ville ha det.

Han har ju också surfpolare på stranden, men jag trodde byn liksom var min arena. Jag kan ju språket, har varit med i föräldraföreningen i tre år och ska ju till och med gå med i karnevalen i år! Så plötsligt känner Sverker mer folk i byn än jag. Hur gick det till?

Gå med i en grupp eller gå en kurs i något du är intresserad av! brukar jag råda mina elever som ska flytta till Sverige. Det är bästa sättet att lära känna folk på ett nytt ställe! Har man samma intresse är halva jobbet redan gjort! Att Sverker skulle göra just det hade jag aldrig trott!

Hans största intresse har ju varit surfen och genom det intresset har han bara lärt känna en enda bybo och han är holländare. Portugiserna i byn verkar inte bry sig om surf. Så har han ju ett gäng som han cyklar med på helgerna ibland, men det är bara en av dem som bor i byn och han är spanjor. Och så gatsoparen förstås, men det är alltid jag som varit mest delaktig i livet i byn, knutit flest kontakter och känt flest. Inte nu längre.

Sverker har nämligen ännu en passion som legat i träda under alla år han slet med husbygge i Sverige. Något han pratat om då och då hela vårt tjugotvå år långa förhållande men aldrig utövat under hela den tiden och jag har väl bara lyssnat med ett halvt öra när denna passion kommit på tal. Surfingen, vindsurfingen och klättringen har han fått med mig på, men någonstans går gränsen och min går definitivt hitom thaiboxning. Jag vägrar låta mig sparkas på, och jag har heller ingen större lust att sparka och slå på andra. Jag trodde Sverker var tämligen ensam på den europeiska kontinenten om att intressera sig för muay thai (som det också heter). Jag trodde det var något som bara några galna thailändare höll på med, och så då Sverker, som i sin ungdom tränat thaiboxning just i Thailand, där den enligt mig hör hemma.

Nu ska han tydligen ta igen förlorad muay-thai-tid. (Tränarens meme)

Så döm om min förvåning när han en dag kommer hem helt entusiastisk och säger att det finns thaiboxningsträning i byn. Här. I Portugal. En kille som liksom Sverker varit i Thailand och tränat Muai Thai och driver en liten klubb här, just i vår by! Vad är oddsen för det? Ganska små tror jag, men oddsen för att typ halva byn skulle hänga där borde vara ännu mindre, men otroligt nog finns det ganska gott om folk här i byn som tycker det är kul att samlas in en källarlokal och leka slagsmål. Helt osannolikt. En portugisisk fight club!

Jättekul tycker Sverker och eftersom jag är i Lissabon och jobbar ett par kvällar i veckan tar han med sig tjejerna på träningen också. Sedan en tid tillbaka (ett halvår redan?) cyklar de alla tre in till byn flera gånger i veckan och sparkas och slåss med vad de nu heter allihop och ikväll har de alltså fest på pizzerian och jag sitter här och har ofrivillig egentid.

Fördelar med kampsportsträning för barn finns det tydligen många..

Apropå unga tjejer och thaiboxning: Tro det eller ej, men den här tjejen tog hem juniorvärldmästerskapen i thaiboxning i fjol, och hon är portugisiska!

Joana Alves heter hon. Men nu skulle det handla om Sverker.

Tack vare denna konstiga sport är det numera Sverker som hejar på var och varannan och jag som frågar vem det där var. ”Det är ju Duartes farsa, de som bor vid kvarnen! Han är ganska lat. Fuskar med armhävningarna” kan han säga om någon jag aldrig sett förut. Och ”Det där? Det är ju Anas brorsa! Honom råkade jag sopa till i kistan så han stöp” om någon kille på busshållplatsen som hejat glatt.

”Henne sparrade jag med i förrgår. Jäklar vad hon vevade på” säger han om tjejen i kassan på apoteket. ”Vi ses i kväll!” säger hon glatt när jag betalat. Till Sverker alltså.

Jag var med en gång när de hade träning på stranden. Det var ju trevligt, utom själva träningen typ. (Det här är bara en bråkdel av alla som kommer och går på träningarna)

Sverker har alltså helt otippat slagit sig in i bygemenskapen och är nu våldsamt integrerad, trots att han fortfarande inte pratar så väldans mycket portugisiska. Där språket inte räcker till tar nävarna vid säger man ju, men det funkar tydligen det med!

Avslutar med ännu en MMA-meme som kanske inte var så dum.