En speciell dag

Kristi Himmelsfärd är det väl ingen speciellt med egentligen, förutom att den är en helgdag. I Sverige alltså. I Portugal är det inte ens det, men här är det faktiskt en speciell dag. Eller det har varit, i alla fall i vissa regioner och då bland annat den vi bor i. Här var det inte bara Dia de Asenção do Senhor i torsdags utan också Dia da Espiga, som är till skillnad från himmelsfärdsdagen är en gammal hednisk tradition. Sådana gillar jag.

Det här är en gammal tradition som har att göra med vidskeplighet och första skörden, och som har sina rötter i keltisk eller romersk kultur. Även här i Portugal glöms gamla seder och traditioner bort i den moderna tidens brus och dus (och sus), men ändå syntes det en hel del buketter på alla mina sociala medier denna torsdag i maj, och tidigare år har jag också sett folk som sålt ramos de espigas i Lissabon och Cascais, på den tiden jag pendlade i maj månad. Två år faktiskt.

Espiga betyder väl ax, och det går bra med vilken typ av ax som helst, men det ska vara ett ojämnt tal i den ramo de espiga, axbukett, man plockar på morgonen den här dagen, eller köper av en tant vid tågstationen om man inte har tid att plocka själv. Den här dagen hade vi lite tid, och bor gör vi så man inte behöver gå långt för att hitta alla ingredienser till en traditionell ramo de espiga, som sedan ska hängas vid dörren och hänga där tills nästa Dia de Espiga och se till att det blir ett bra år. Det kändes liksom angeläget just i år.

I buketten ska ingå ax av något, som ska symbolisera bröd och – lite mindre aktuellt för oss –  fruktsamhet. Vi tar hellre lite mer av brödet då, tack, men man kan inte leva av bröd allena utan behöver också betala räkningar, så i buketten ska man också ha malmequer, som är en sorts prästkrage. Med sina vita och gula färger som liknas vid silver och guld symboliserar den rikedom eller världsliga ägodelar. Inte att förakta.

Själen ska ju också ha sitt, så en kvist av ett olivträd som ska symbolisera fred eller frid, ljus och vishet behöver man med. Bra grejer att ha, alltihop, och olivträd av en förvildad variant finns det gott om här, men inget av detta är ju värt något om man inte har alecrim, som betyder rosmarin och växer vilt på kullarna vid havet, så det var det heller inget problem att hitta. Den symboliserar hälsa, styrka och uthållighet eller motståndskraft. Det kan man verkligen behöva i dessa dagar.

Det var inte klart ännu. Vi behövde även en bit vinranka, som jag var lite orolig över. Skulle vi behöva rycka en från någon grannes trädgård? Det behövdes inte. Vi hittade några förvildade rankor bakom soptunnan, så nu blir det vin och glädje i huset även i år, tack och lov.

Nu var det bara röd vallmo kvar, och det brukar det växa gott om längs grusvägen, men nu hade nog andra hunnit före och plockat allihop. Då fick ju de gott om kärlek, men hur skulle de gå för oss? Vi fick leta länge i dikena och våra ben blev rivna av björnbärssnår, men till slut hittade vi en enda röd vallmo så vi kunde pusta ut. Det skulle inte bli ett helt kärlekslöst år.

Kärlekskranka personer hade plockat dessa.

Däremot skulle det bli en blåsig sommar, för det blåste som sjutton och om det blåser på dia de Espiga blir det en blåsig sommar. Det blir det förstås alltid där vi bor, så då är det ju som vanligt. Inga konstigheter.

Konstigheter kan man däremot råka ut för klockan tolv på denna dag, som även har kallats ”O dia da hora” – timmens dag. Mitt på dagen denna dag är det nämligen så att mjölken inte går att kärna, källorna inte ger vatten och degen inte jäser. Inget bullbak denna dag alltså!

Med håret på ända, sönderrivna ben och lite svettiga styrde vi hemåt, nöjda med vår bukett, men lite stressad var jag eftersom tiden går fort när man har roligt och jag skulle logga in på zoom och starta en lektion om fem minuter. Jag hann, och visade andfådd och stolt upp min ramo de espiga för mina elever, ett gäng portugiser som bor på olika håll i Sverige och vill lära sig mer svenska på distans efter jobbet. De såg helt oförstående ut och hade aldrig hört talas om varken Dia eller ramo da espiga och absolut inte om den konstiga timmen, men så är de också från andra delar av Portugal och det är tydligen en regional tradition och på sina håll helt okänd eller bortglömd.

Det blev lite som att en invandrare stolt berättat i fikarummet på jobbet att han firat gökotta, eller som att raljera om Mårten Gås i Haparanda. Det är alltså inte en speciell dag överallt, ens i Portugal, så vi la undan buketten och övergick till att läsa om Kristina Lugn istället.

Annars hade man kunnat tro att dagen med timmen, fast typ tvärtom, var torsdagen innan då himlen öppnade alla kranar och Sverker hade blockerat ett utlopp vid ytterdörren så det blev ett vattenfall i huset. Vattnet rann in i hallen, fortsatte över köksgolvet och bildade sedan ett vattenfall ned i trappan till det illegala rummet där jag satt och jobbade. Jag märkte ingenting, utan det var först när Frida öppnade dörren till sitt rum och möttes av syndafloden och ropade att det var översvämning som jag höjde blicken och såg vattenfallet och sjön som hade bildats på golvet. Då blev det fart på oss. Sverker tog bort skivan som blockerad utloppet och och hundar och barn halkade runt i vattnet i huset och försökte få bort det.

Det var samma dag som spagettivattnet kokade torrt på grund av ett missförstånd. Jag satte på det och fortsatte sedan jobba. Hörde sedan Sverker och barnen i köket och tänkte att vad bra, då fixar de middagen. En trekvart senare är jag hungrig och loggar ut och hittar då barnen, inklusive grannpojken, i vardagsrummet ätandes kladdkaka med sprutgrädde till middag. Sverker är ute med Lucifer och spagettivattnet har kokat torrt. Så kan det gå. Säkert bara för att vi inte plockade visdom och frid förra Dia de Espiga, men nu ska det bli ett jätteharmoniskt, väl fungerande och lyckosamt år. Det märkte jag redan igår, för då hade Sverker satt en bulldeg för första gången i världshistorien och Frida bakade ut den. Helt utan mig! Bröd och kärlek, check!

Vi var också vid havet och badade igår, och det var så varmt att till och med Roxy som är familjens badkruka ville gå i, så det var också en speciell dag med både havsbad och kardemummabullar.

Idag blir det nog ännu en speciell dag, för efter lunch ska vi till ett ställe med klippor och hoppa i havet, bara det blir högvatten.

Vi har varit där förut. Förra sommaren, och kolla! Vi hade grannpojken med oss då också!

Vi har alltså äntligen börjat röra oss lite längre från hemmet. Sverker och tjejerna har varit och surfat flera gånger under den gångna veckan på förmiddagarna innan de har sina zoomlektioner och på kvällarna har Sverker vindsurfat. Vi har också fått höra att surfskolan kommer att vara igång i sommar, fast med lite mindre grupper, så nu har jag bokat in tjejerna de flesta av sommarens veckor. Jag tror det vänder nu. Jag har ju buketten med allt man behöver i!