Enligt vår nye cykelkompis…

Vi var ju inte så mycket för motionscykling skrev jag, men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig! Det var vår granne fitness-spanjoren som hejade på oss när vi skulle cykla till skolan med barnen. Han äger en gymkedja, börjar närma sej 60 och äter stenåldersmat. När Sverker hade örvärk var hans råd ”sluta med mjölk, sluta med bröd, sluta med socker!” Det låter ju inte så svårt, men allt med spannmål och även ris och potatis ska man också undvika, så jag förstå inte riktigt vad han äter, men han ser ju ut att må bra i alla fall! Ni har väl cyklat i bergen? frågade han. Där finns massor av fina vägar! Han tittade lite skeptiskt på min gamla cykel från Biltema men frågade Sverker om han ville hänga med på en sväng till helgen. Nja, jo, kanske det, det vore ju kul!

När vi lämnat av barnen vid skolgrindarna och cyklade hemåt sa jag till Sverker att vi kan väl cykla dit upp till toppen? Liksom lite för att fitness-spanjoren tittat så skeptiskt på mej. Sagt och gjort! Sju kilometers uppförsbacke med fantastisk utsikt över Atlanten första halvan och vacker skog andra halvan!

Högst däruppe ligger ett gammalt stenhus. Det finns en legend om platsen som lyder som så att Jungfru Maria visade sig för en fattig, döv och stum herdeflicka från vår by som var ute och vaktade fåren. Jungfrun sa till henne att gå hem och be sin mamma ta fram brödet som fanns i kistan. De hade inget bröd, men flickan gjorde som hon blev tillsagd, glömde helt bort att hon var döv och stum och berättade för mamman vad som hänt, och mycket riktigt fanns det bröd där Jungfrun sagt. På platsen där flickan sett Jungfrun hittade de sedan en bild av Jungfrun som de bar med sej till ett kapell, men bilden dök upp igen vid klippan där den hittats, tre gånger i rad, så då byggde de ett kapell där.

Sådana legender finns det om alla möjliga platser i Portugal! Legenden om Guincho, legenden om Cabo da Roca…vi hade i läxa att återberätta varsin sådan legend en gång på språkkursen, så jag kan några nu.

Delar av stenhuset var nymålade i en fantastisk gul färg, annars var allt sej likt. Vi har varit här uppe många gånger, fast med bilen. Vid klart väder ser man ändå till 25-april-bron över Tejo och Jesusstayn som blickar ut över Lissabon från andra sidan floden. Om man ser ut över Atlanten ser man så mycket av horisonten att det inte råder något tvivel om att jorden är rund.

Det roligaste var förstås att cykla ned sedan! Då tog vi en annan väg, genom skogen. Växtligheten går från lågt buskage högst upp, genom mintdoftande eucalyptusskog, till ståtliga cypress-stammar nästan helt övervuxna av murgröna.

Vi stannar till vid en gammal ruin, där några verkar ha haft kul med ett par sprayburkar. Ett lite kusligt ställe nästan! Vem vet vad som hänt eller skulle kunna hända där?

Nästan gång vi gör samma tur, för det var så härligt att vi bara måste göra om det, står där fullt med fordon på grusvägen intill ruinen. Guns n´ Roses säger Sverker, men det är ju Guarda Nacional Republicana, nationalgardet. Röken ligger tät kring ruinen och det är ett stort uppbåd där. Vi får känslan av att det hänt något riktigt läskigt på den kusliga platsen, som i en skräckfilm, men när vi lite försiktigt leder förbi cyklarna och tittar ned mot ruinen vinkar de glatt och tjoar åt oss. De har grillfest!

Sedan kom vi fram i andra änden av byn, precis i tid för att köpa fisk och bröd till lunchen!

Tredje gången vi cyklar upp på berget ser vi något i vägkanten som vi tror är en stock, och när vi kommer närmare ser vi att den rör på sej. Det är en hund! Nej två hundar! Eller? Det visar sej vara två vildsvin! De grymtar lite irriterat över att bli störda på det viset och ger sej sedan av in i grönskan.

Nästa gång vi träffar på fitness-spanjoren har han cykelkläderna på sej och ska precis trampa iväg! Jag var precis och ringde på hos er! Ska ni med till Cabo da Roca? frågar han, och det vill vi! Vi hänger med rätt bra de första två kilometrarna i lätt uppförsbacke, men i den tre kilometer långa nedförsbacken som slingrar sej ned ganska brant genom byn innan vyn med Cabo da Roca och Atlanten dyker upp törs i alla fall inte jag släppa på och hålla så hög fart! Jag har ju inte ens hjälm!

Det är vi och en busslast koreaner där. Alla håller sej på rätt sida om stängslet. Förutom allt det där om hur farligt allt som vi stoppar i oss är får vi också vet att långdistanslöpning enligt den senaste forskningen gör så att man åldras snabbare! Så det är därför jag blir äldre?! Jag nöter ned generna i ändarna! Jag som anmält mej till ännu en halvmara och tänkte börja träna nu! Typiskt! Tydligen ska man springa snabba intervaller på en minut och sakta ned emellan i stället för att mala på som jag brukar! Då föryngras kroppen, enligt forskningen. Så alla de mil jag sprungit långa distanser och åldrats sedan jag kom hit måste jag nu reversera genom att intervallträna lika långt? Ja. Så får det bli!

Han gör lite reklam för sitt gym också när han ändå håller på, men här behövs inget gym tycker jag. Det känns som om vi bor i ett gym! Fullt av backar att cykla och springa (i intervaller förstås!) klippor att klättra, vågor att paddla..

Om jag blev lite nedslagen av det där med åldrandet och alla mil jag sprungit mej gammal, så blir jag desto gladare när han pratar om stränderna. Han lovar att stranden som försvann kommer att komma tillbaka! Björnstranden, som vi tror blir nästa strand som försvinner, den har redan varit borta ett par gånger säger han! Men den kommer alltid tillbaka. Och vår strand, den har också varit borta och kommit tillbaka. Det är cykliskt, säger han, och så cyklar vi hemåt.

Fyra kilometers uppförsbacke och så tre nedför! Det är verkligen härligt att cykla, att susa fram, och speciellt med den vyn över Atlanten!

Fitness-spanjoren vill bjuda med oss in till sig på frukost (nötter och frön?) men jag måste iväg på min kurs! Det måste vi göra om! säger han innan han försvinner in till sej. Absolut, säger vi.

Nästa gång funderar vi på att cykla till Praia de Adraga och käka lunch där! Vi får cykla i intervaller då förstås, och ta med oss nötter och frön…