Det blev ett lite längre jullov här på bloggen i år. Barnen har varit tillbaka i skolbänken sedan den tredje januari och jag är tillbaka i lärarsadeln sedan januaris första vecka, men här har det inte blivit något skrivet på ett bra tag. Inte för att jag haft mindre att berätta om än vanligt och inte heller beror det på tidsbrist, men berättarlusten har inte riktigt infunnit sig i år. Jag har mina teorier om varför.
Kan jag skylla på att Doris legat på datorn? Nej det håller inte. Jag har ju haft fullt upp vid datorn med mailande och annat.
Det är ingen enstaka orsak som ligger bakom, utan snarare en kombination av störande, jobbiga och energislukande saker. Det har varit allt från kryptiska mail från revisorn, obegripliga fönsterkuvert från skattemyndigheten och kommunen, samtal från arkitekten till att mikron börjat brinna, kaffemaskinen dog, tvärstopp i skorstenen och en sjuk katt.
Tyvärr kan jag inte skylla på att det varit bra surf. Det har det i och för sig varit, men jag har bara surfat en gång. Den årliga julsurfen klarade jag utan missöden i alla fall.
Resten av familjen surfar flera gånger i veckan.
Jag och hunden håller koll från torra land. Och så plingar det i telefon och jag blir nervös för det är alltid något viktigt som jag måste fixa.
Ska detta bli året då det mesta som kan krångla krånglar? Det verkar så. Saker går sönder och jag blandar ihop alla lösenord till alla möjliga ställen man tydligen måste logga in på stup i kvarten för att vara en del av det moderna samhället och jag tappar bort viktiga papper. Det tar på krafterna och tålamodet som jag inte har.
Frasse är nitton är gammal så när vi skjutsade honom till veterinären var det för att säga adjö trodde vi, men nu är han hemma igen fast antagligen inne på sitt nionde liv. Han har legat inne med dropp och fått en antibiotikakur.
Frasse är i alla fall bättre igen, skorstenen rensad och processen äntligen i goda händer efter mycket om om men och tröttsam byråkrati, momsen är betald och huset försäkrat och allt vad det är man ska hålla reda på och dubbelkolla hela tiden när man är vuxen, men jag går ständigt omkring med en känsla av oro och annalkande katastrof.
Jullunchen intogs på restaurang i år igen. Jag lät mig övertalas att beställa kanin. Godare än det såg ut som tur var!
På nätterna drömmer jag mardrömmar om att jag springer runt och letar efter bilen, att den är borta, att jag inte kan springa för benen är av bly. Alternativt kör jag bilen men kan inte bromsa och annat otäckt. Vi bor i ett hus som aldrig tar slut, rum efter rum, och vet inte var grannens hus börjar och vårt slutar. Är det kanske grannens hus? Och vem är det som ringer på dörren? Det är väckarklockan.
På morgonen när klockan ringer är jag helt slut. Jag går mina promenader, har mina lektioner, skjutsar och hämtar och fuskstädar och får fram mat på bordet, men jag tassar liksom runt som på äggskal i förhoppning om att inget ska gå sönder och det inte ska dyka upp något jobbigt i någon inkorg eller brevlåda, och så fort jag får chansen sover jag en stund och skyller på förkylning (sant) och järnbrist (sant) men lika mycket är det nog ansvaret som tynger och anspänning som tröttar.
Husdjuren sover ju halva dagarna, så varför ska inte jag få ta en tupplur? Jag skulle vilja orka mer, man kan man verkligen vila sig pigg?
Terapi med tonårsdotter. Tackar gudarna för mina snälla, glada och självgående barn. Det gör jag verkligen, varje dag.
Ansvar kanske är årets ord? Det känns som att ansvaret tar allt större plats i livet. Det är jag som har ansvar för allt som har med myndigheter, abonnemang och dylikt att göra. Sköter alla samtal, mail och post och nu har det blivit mycket sådant (och ni vet hur jag känner för sådant.) Jag betar av en jobbig sak så studsar den tillbaka och så dyker det upp två nya. Ett sisyfosarbete. Jag kan ge många exempel på allt som trasslat på senaste tiden men det blir för tröttsamt. (Ett exempel: jag kan inte förnya mitt abonnemang på Microsoft Word. De insisterar på att jag ska ange vilken brasiliansk stat jag bor i, vare sig jag väljer Portugal eller Sverige som land)
Sverker å andra sidan har ansvar för huset. Han känner likadant efter ha bytt avlopp, rensat skorstenen, lagat allt som gått sönder och nu håller han på att putsa om fasaden. Det nya köket känns långt borta. På huset vi bor i alltså.
Sedan har vi ju ett annat hus också där vi hittills är någon dag i veckan och röjer och funderar och smider planer. Här försöker vi se ansvarsfulla och ordentliga ut.
Häromdagen sa jag till Sverker att det är som att vi vuxit upp i Portugal. Att vi var som barn den första tiden, gick runt och lallade och lekte. Kunde inte riktigt kommunicera med omvärlden, förstod inte riktigt vad som gällde, levde för dagen, badade året om och käkade löjligt mycket glass. Sedan blev vi stöddiga och bröt mot regler (Sverker) missade viktiga saker och började fatta att man nog måste ha lite bättre koll. Blev tvungna att växa upp och inte bara ha koll utan dubbelkoll. Börja tänka på framtiden.
Jag har ju faktiskt fyllt 49. Det gjorde jag i Porto, på jullovet.
P som i Porto. En resa jag får berätta om en annan gång, när andan faller på.
Det här skulle egentligen inte bli ännu ett av mina tusenordsinlägg utan bara ett litet livstecken med lite bilder från jullovet, men när jag väl började skriva så kom det här. Så fick jag både visa bilder och desabafar – ventilera/lätta på trycket.
Två fina spektakel har också hunnit med. Ett med Lejonkungen som tema och ett med traditionell portugisisk dans som omväxling. Nu har vi börjat ladda för karneval.
Bilderna är lika fina och lyckliga som vanligt, men efter detta klagande inlägg vet ni också att jag mellan alla fina stunder som fångats på bild har svurit över krångel och våndats över vuxenlivets vedermödor och funderat över om det finns något sätt att göra tillvaron mer bekymmersfri igen.
En bild till. Jag somnade till på stranden på nyårsdagen och när jag vaknade hade stranden fyllts av dessa. ZOMBIES? hann jag tänka. Nej, de är nog bara vanliga vuxna som börjar det nya året med en promenad på stranden. Där går de och tänker att i år ska de försöka göra tillvaron mer bekymmersfri.
Pingback: Så mycket lättare – Bortugal
Vi saknar dig ?
Åh gör ni! Jag saknar er också faktiskt. Jag känner mig mycket piggare nu så jag ska nog kunna tota ihop något snart! Kram!
Hejsan!
Mycket bra blogg.
Här får du ett filmklipp som garanterat får dig att glömma dina bekymmer i 30 sek 🙂
Portugals modigaste surfare!
https://twitter.com/ValaAfshar/status/1089664094939082752
Ja det är imponerande vad de vågar på vågorna! Mycket läskigare än fönsterkuvert. Världens snyggaste sport dessutom! Vi var där och såg det live för 2(?) jular sedan. I helgen går det tydligen loss igen med jättevågor där. /Åsa
Urgh, så mycket krångel. Förstår att du blir trött. Hoppas det mesta ordnar sig snart!
Jag hade grav järnbrist för ett några år sedan och var alldeles fruktansvärt trött och orkeslös. Hade dessutom ett jobb som inte passade mig speciellt bra med en chef som jag inte tyckte om, vilket resulterade i ett par gråtattacker hemma. Inte likt mig och efter att ha fått ordning på järnet orkade jag också med chefen bättre…
Att Frasse dessutom blivit sjuk är ju dessutom extra jobbigt och ledsamt. 19 år är en aktningsvärd ålder, men man vill ju att missarna ska finnas där för evigt helst. Hoppas han hänger med ett bra tag till ❤️.
Frasse är mycket piggare faktiskt! Helt otroligt vilken förbättring! Han kommer ju inte att finnas för evigt, men vi vill ju att han ska må bra! Jag hoppas jag också blir piggare snart, för jag tror järnbristen är den stora boven. Den är nog ganska grav min med. /Åsa
Skönt att höra att precessen är i goda händer, tycker jag! Allt brukar hopa sig men det brukar lösa sig också sakta men säkert är min erfarenhet. Jag hoppas att det gör det för dig med! Jag har en liten svart bok för alla olika lösenord. Utan den hade inget funkat kan jag säga! Önskar dig en god fortsättning på året öven om det känns segt nu.
Ja det är skönt. Vi känner oss lite lugnare med det. Ska bli så skönt när det är över. (peppar peppar!) Jag har ett papper med lösenord, men det är inte uppdaterat. Får ta tag i det, efter siestan. (fast det har jag sagt länge nu;) /Åsa
The shit hit the fan, som man säger. Förstår hur det känns. Been there, done that. Men snart ser du ljuset i tunneln och det är inte tåget. Allt kommer snart att kännas mycket bättre. Jag skickar lite extra styrka till er.
Tack! Ja, det blir nog bättre snart. Det tar bara onödigt mycket på krafterna (som jag har mindre än vanligt av för tillfället) med allt det här som måste fixas och dubbelkollas och göras om för det blev fel och så vidare, men jag börjar faktiskt bli riktigt bra på det om jag får säga det själv. Bara jag får vila också, och det får jag ju. /Åsa
Du får gå till slaktaren och köpa grisnjure, steka och snaska på – massor av järn- 🙂
Haha! Tack men nej tack! Jag har googlat på järnrik mat och noterat att diverse oaptitliga slaktprodukter som blod och inälvor toppar listan. Blodpudding hade jag kunnat äta om det fanns här, men i brist på det undviker jag ändå blod och inälvsmat. Är ju lite kräsmagad../Åsa
Ja jag tror jag tar en liten siesta nu, efter ett möte mer arkitekten. Mötet var hoppfullt lugnande, så jag firar med att lägga mig i soffan en stund. Och jag lovar att kaninen var god, och så fick Sverker ett gott skratt när den kom in. /Åsa
Kära du! Befriande ärlighet, i sol som regn, det är det som gör att jag älskar din blogg!
Än en gång, oj vilken igenkänningsfaktor! Jag gjorde (tyvärr) samma som du/ni, den första tiden i Portugal, vad gällde allt administrativt. Det var allt från deklarationen, försäkringskassan, hälsosystemet. I mitt fall, lade jag över allt på min portugisiska ex-man och när vi skilde oss 2011 stod det klart att det inte var så uppstyrt som jag hade valt att tro. Det var ett kaos. Det fanns endel skulder, allt var inaktuellt, inga lösenord fanns.
Men istället för ta tag i det, sopade jag under mattan. Det tog faktiskt flera år att reda upp allting, betala, skriva in, namnändra, organisera.
Till vårt gemensamma försvar får jag säga att vi är ”mal habituadas” (bortskämda) som svenskar, mycket går per automatik, har förenklats, moderniserats i Sverige jämfört med i Portugal.Mina föräldrar blir ofta paffa när jag pratar om att jag bokar in läkarbesök, mammografier och blodanalyser, UTAN ”kallelse”. Jag svarar alltid. ”här kommer ingen att kalla”. Men att det blir en psykologisk spärr att reda ut ett problem med försäkringskassan här kan ju kräva flera hela arbetsdagar, vakna i ottan och köa utanför något kontor som öppnar 8.30 och försöka få en kölapp.
Med detta vill jag inte frånta oss ansvar, men jag tycker det är superintressant att anvsarstagande och präktiga svenskar som du och jag har gjort lite samma resa. Vad gäller alla dessa passwords, användarnamn, digitala nycklar har jag äntligen hittat ett system som funkar och det är helt enkelt att skriva ner samtiga i ”my notes” i telefonen.
Lite järntabletter och kanske ett tablett melatonin (funkar för mig) för att bättra pa sömnen….lycka till!
TUDO PASSA – MELHORES TEMPOS VIRÃO!
Ja jag orkar inte hålla på och låtsas här att allt är frid och fröjd i idyllen, även om jag inte gillar att klaga. Jag vet ju samtidigt att vi har det oförskämt bra, men man kan ändå bli less på strul. Det låter som du fick gå igenom något mycket värre. Jag kan tänka mig att du tillbringade många timmar i väntrum och fick fylla i en massa tråkiga blanketter. Jag tycker ändå att vi varit ganska duktiga utan försökt ta reda på hur allt ska gå till för att det ska bli rätt (undantaget Sverkers olagliga byggiver) men det är ändå ofta saker som poppar upp och gör en nervös. Små uppvaknanden under resans gång. Absolut en hel del saker som man inte behövde tänka på i Sverige. Vaccineringen av barnen till exempel, sköts ju via skolan i Sverige, här får man själv hålla reda på det. Och inga kallelser som sagt varken till folktandvården eller mammografi. Vi fick tidigt veta att det var lag på att försäkra sitt hus, men det var först när vi försäkrade vårt andra som jag fick veta att man som egenföretagare måste teckna en försäkring för olyckor på arbetstid, till exempel. Och så måste man betala in sociala avgifter varje månad, och det går bara att göra på bankomaten. Haha! Jag har lärt mig att börja köa klockan åtta när skatteverket öppnar klockan nio, då blir väntetiden för det mesta under två timmar. Betala skollunchen har också periodvis varit krångligt, när jag felaktigt hade tre barn till exempel, men nu har jag dresserat barnen till att sköta betalning och bokning av skollunch och det funkar utmärkt om man sticker åt dem en tia då och då. Fördelning av ansvar. Under resans gång har jag också blivit mycket bättre på att ta tag i allt som dyker upp på en gång och inte skjuta upp något till senare. Jag ska också göra en snygg och uppdaterad lösenordslista, över mina och övriga familjens alla lösenord. Det kommer att bli bra. Tudo passa com certeza!
Så bra skrivet! Det är ju tyngande att hålla koll och ordning på allt! Jag hoppas att du hittar något sätt att koppla av!
Tack Tove! Jag gör mitt bästa!
Det måste djävlas lite så en än mer uppskattar allt annat! Men frustrerande och tröttande är det likt förbannat. Kram på dig??
Jag uppskattar nog mer när det inte djävlas, faktiskt! Och så tycker jag onödiga jobbigheter tar mycket mer kraft än nödvändiga jobbigheter. Dem har jag lättare att acceptera. Eventuellt kan jag känna en viss tillfredsställelse när jag lyckas checka av något jobbigt. (Tills nästa sak djävlas!) /Åsa
Nej Åsa, året har 12 månader, och även om det har börjat tungt så ska det allt vända! Året är långt! Kämpa igenom de här första skitmånaderna bara, håll ut!
Men det är förbaskat jobbigt och tryckande att tvingas vara vuxen hela tiden och ta tag i jobbiga saker som man inte fattar! Inte konstigt att din nattsömn påverkas!
Ja jag tror att det bara är en ”shitstorm” vi måste igenom. När processen äntligen är över lättar det nog. Det är fortfarande en massa strul med överlämningen till den nya arkitekten, men när hon tar över klarar det sig nog utan mig. Då är det bara att vänta och vara nervös igen. Jag har nog rett ut det mesta av allt det andra krånglet också. Det löpande blir jag ju inte av med, men jag ska försöka förenkla det med och strukturera upp det så mycket jag kan. Det blir nog bättre. Och så lite extra järntabletter på det. Hoppas allt är bra med er! Så roligt och spännande!
..
Början på ett nytt år brukar vara ganska trist.
Men när januari och februari är till ända och alla räkningar som nu även fått ett nytt högre belopp ramlat klart i brevlådan så brukar det vända och bli positiva ljusa fina dagar igen. Man gör så gott man kan och det räcker gott. ???
Ja jag skrev ju ett inlägg om oxveckor vid den här tiden på året ifjol. Nu har jag glesare schema, men mer bekymmer. Men det är bara världsliga bekymmer, och det mesta löser sig med lite envishet och tålamod. Man får göra så gott man kan som sagt och man orkar inte alltid vara på topp. Det var egentligen inte min mening att beklaga mig, jag som har det så bra, utan mer förklara varför jag inte varit på humör för att skriva.
Ja, suck…..
Trodde ni allt skulle vara enkelt i Portugal?
Det mesta är enklare att fixa i Sverige, med myndigheter etc. Men nu jämför jag med Grekland! Men till min stora glädje går en hel del att fixa över telefon/internet även i Grekland.
Det blev väl inte enklare med två hus? Hoppas allt ordnar sig, livet är inte lätt!
Nej verkligen inte! Det vore väldigt konstigt att tro att något skulle bli lättare i ett helt annat land, där man är måste lära sig ett nytt språk och inte vet hur allt funkar. Sedan beror det ju på vad man gör. Jag var anställd i Sverige och deklarerade med ett kryss på mobilen, vilket passade mig bra. Sverker hade i och för sig egen firma men hade väl lärt sig hur det funkade så en del saker var ju lättare bara därför. Jag har dock en del erfarenhet av tröttande myndighetskrångel i Sverige också. Här är jag egenföretagare och ska hålla på med moms, fakturera, betala in sociala avgifter och är ovan vid sådant. Och så har vi processen som krånglar. Det mesta går via datorn här också, men det är ju det som är så jobbigt, att det blir hundra olika grejer att logga in på. Jag avskyr sådant. Det går väl an när det funkar, men när det inte funkar, och när det hopar sig saker som krånglar och det sammanfaller med en svacka..
Det kan hända var som helst tror jag, i Sverige eller Portugal, men visst kan det vara bra för folk att läsa om det i fall nu någon till äventyrs tror att allt blir lättare bara man ”drar utomlands”.
Det blir extra bekymmer med ett till hus, men vi köpte det inte heller för nöjes skull, utan som en del av det där med ”tänka på framtiden”. Inte helt uppenbart för den oinvigde, men så är det i alla fall.
Livet är inte alltid lätt, nej. Våra bekymmer är bara lyxproblem egentligen, men frustrerande är det lik förbannat när saker bara krånglar. Du skulle nog förstå min frustration och trötthet om jag berättade om allt som krånglat, helt i onödan, men det orkar jag inte.
Det är kanske så att smekåren är över, vardagen har tagit vid. Fy fasen vad det låter trist när jag skriver så men vardag innebär ju inte avsaknad av kärlek och lycka. Det innebär bara att det finns en del måsten, saker man inte kan skjuta bort eller undan längre.
Sedan kan jag också konstatera att kommer det en skitsak så kommer det alltid ett gäng till som gör allt för att man ska knäa. Och det är så otroligt jobbigt när man inte kan få sova ordentligt, det blir ju en nedåtgående spiral. Får man inte sova ordentligt så funkar ju inte skallen och man blir tvär och trött. Lägg till en tonårsson på det så kan du ju tänka dig! Sonen som smäller igen en dörr ena stunden, skitsur för det eller det som han inte får (oftast är det för att han inte får sitta vid datorn 37 timmar om dygnet) och i nästa får man en kram:
– Lilla mamma! Älskar dej!
Om sömn, prova att dricka något lugnande te innan du går och lägger dig. Jag är inne i ”den där åldern” där det inte är ovanligt att sömnen rubbas och om jag inte dricker mitt verbena-te så ligger jag vaken. Bara ligger där. Vaken.
Men jag tänker också som du när det är jobbigt: vi mår ju faktiskt bra, vi är inte sjuka. Det fixar sig. Någon gång.
Jobbigt dock med kissemissen som är sjuk, skönt han mår bättre.
Bilden på Doris är underbar. Det är precis som att de tänker att du brukar ju sitta där och om jag ligger där så får jag uppmärksamheten, visst!
Klappa katterna!
Jag somnar alltid som en stock, mitt på dagen eller vid läggdags, men jag drömmer så in i bänken att jag blir trött av det. Och det är precis så, skitsakerna kommer i klungor och anfaller när man är som svagast. Men det går över, och det är världsligt. Men just nu är har det varit frustrerande och tröttsamt ett tag. Jag är fortfarande förälskad i min vardag om man bortser från allt det här krånglet!
Skickar en kram ❤️ Och hoppas livet snart kommer kännas mycket lättare
Tack! Det kommer det nog snart att göra! Det värsta strulet är nog över (peppar peppar!) och snart blir jag nog piggare.
Ååh, ibland är det såå jobbigt att vara vuxen. Alla måsten, alla dessa papper, tider att passa, mejl att svara på, räkningar att betala…..Hoppas att det lugnar ner sig för er! Så härligt med era döttrar som verkar vara så underbara, glada och friska! Det är, som du skriver, nåt att vara tacksam för varje dag! Det enda som ger mig lite ångest är det där kaninköttet i grytan…..HUR fick ni i er detta? Ser ut som benknotor överallt. Uäh!
Ja det är ju det viktigaste. Jag tänker mig motsatsen, att allt flöt på utan hinder och krångel MEN att barnen inte mådde bra, inte trivdes och inte fixade skolan. Det skulle definitivt vara värre. Allt annat är världsligt. Jag behöver nog bara rycka upp mig lite. Käka mer järn till exempel och ha bättre ordning på vuxengrejerna. Kaninen var förvånansvärt god, men du skulle sett min min när den kom in! Och kyparens stolta min..
Jisses, låter som du hamnat i det portugisiska ekorrhjulet med alla nackdelar på en och samma gång ??. Hoppas det löser sig någorlunda för er❤️
Nja, det är nog mer en tillfällig shitstorm än ett ekorrhjul. Vi har fortfarande nästan bara fördelar, men det var mycket som skulle uppdateras och ändras och fixas på samma gång just nu, och det är mycket som trilskas. Och så lite byggkaos på det. Och järnbrist. Lätt att bli gråtfärdig bara av det sistnämnda, men det blir nog bättre snart.