Ett löfte

Jag har faktiskt ett roligt minne från min senaste mammografi. Där stod jag, med tutten utplattad till oigenkännelighet mellan två block och småfrös och tyckte att det klämde för hårt, och så säger mammografen ”Så du ska flytta till Portugal?!” Jag trodde jag hört fel. Hur sjutton visste mammografen det? Kunde han spå framtiden genom att betrakta min utplattade tutte eller var han synsk? Jag fick inte ihop det, och min förvirring måste ha märkts. ”Du angav det som skäl när du bokade tiden”, förklarade han ”så det står i din journal”. Vi skrattade gott åt att jag för ett ögonblick undrat om han kunde se på min platta tutte att jag var på väg att emigrera, som om han kunde spå i bröstvävnad, men egentligen är det ju lite det de gör, mammografer. Spår i tuttar.

I mina tillplattade bröst kunde han som tur var inte se något farligt, så jag kunde stryka bröstcancer från listan av saker jag oroade mig för inför flytten. Jag kunde lugnt flytta till Portugal utan den oron, men den kommer ju tillbaka. Den ska komma tillbaka. Man ska inte tro att det räcker med vart fjärde, femte år, var man än bor. Min senaste mammografi gjorde jag alltså i Sverige, ungefär två veckor innan vi satte oss på planet för att byta Sverige mot Portugal för gott. Det är alltså fyra och ett halvt år sedan.

”Alldeles för längesedan, Åsa. Nu går du till Centro de Saúde och skaffar en remiss till mammografi så snart du kan, lova mig det!” Det säger hon allvarligt till mig, hon som nu går igenom cellgiftsbehandling, efter att strålbehandlingen visat sig vara otillräcklig. Hon säger till våra döttrar som står och lyssnar att när de blir stora och får tuttar måste de lova att kolla sina bröst noga och gå på mammografi regelbundet. Annars ska hon minsann komma och klämma på dem. Varje dag. De fnissar och hon skrattar lite åt deras generade fnissande.  Jag vill gråta.

Bilder från en vintrig strand