Ett sorgligt slut

Jag var ute och plockade kantareller en av årets allra sista dagar. Vilket svampår det varit här i Bortugal, gick jag nog och tänkte. Överhuvudtaget hade året som sagt artat sig ganska bra, och såg också ut att sluta ganska bra, tyckte jag. Men så ringde telefonen, och det är ju nästan aldrig bra. Det var Sverker som ringde, och mycket riktigt. Det var inga goda nyheter.

Den här gången var det inte Sverker som råkat illa ut, utan en god vän. Om man skulle peka ut någon som vår allra närmaste vän här, så är det nog tjejernas muaythai-tränare, den tatuerade snubben som håller i byns fight club, dit tjejerna har gått och tränat i sju år nu. Först med Sverker, ett tag även med mig och nu fortsätter de att gå dit själva och träna, två eller tre gånger i veckan.

De har bägge en speciell relation till “Mestre” som han kallas, men kanske speciellt Jonna, som är den som tränar flitigast och till och med satsar på att tävla i år. Hon går på den sena träningen med bara de stora killarna, och kommer hem helt genomsvettig och mörbultad, men oftast väldigt nöjd med det hela. Utom en gång, när det varit en annan tjej där som klagat till Mestre för att Jonna slogs för hårt och hon blev tillsagd att ta det lite lugnare när hon boxades mot tjejer. Och kanske den där gången när axeln hoppade ur led, men träningen är en bra grej och Mestre har blivit en god vän.

Det var honom jag ringde till när jag stod i Lissabon och var knäsvag och skakis efter att ha pratat med stackars Sverker den där hemska lördagen och det var Mestre som skjutsade Sverker till akuten. Det var Mestre jag ringde till när vi blivit bjudna på likvaka och inte visste hur man gjorde. I gengäld hjälper vi honom om det behövs, och om vi kan.

Det var tufft för Mestre ett tag. Det var tufft för många, men speciellt de som jobbade med sådant som stängdes ned helt under pandemin. Alldeles innan pandemin hade Mestre också fått översvämning i lokalen han hyrde i byn, så alla madrasserna som täckte golvet blivit förstörda, och sedan satte pandemin stopp för träningarna. Det såg mörkt ut. Det kändes hopplöst, men Mestre kämpade vidare, fortsatte med träning online och passade på att med Sverkers hjälp bygga en ny träningslokal i sin trädgård. Nya madrasser beställdes.

Innan pandemin var över hade han ett nytt, fint och alldeles eget gym. Han och hans sambo skaffade också två väldigt gulliga och roliga hundar av rasen shar-pei, som de skämde bort ordentligt. Först en. Buddha. Sedan en till. Brutus.

 

Som pricken över i blev Mestre pappa för ett år sedan. Från botten till toppen, kan man säga. Bara några veckor innan jul var vi ditbjudna på sonens ettårskalas och kunde konstatera att allt blivit jättebra till slut. Mestre och hans lilla familj trivdes och hade det bra. Sonen tultade omkring i träningslokalen och hundarna lekte under citronträden och allt var en idyll.

Julen skulle de tillbringa på Kap Verde hos Mestres sambos släkt. Jonna hade erbjudit sig att passa hundarna, men hon är ju bara 15 och kunde inte gärna flytta över dit en vecka och inte heller kunde vi ha hundarna hos oss. Istället tillbringade någon hundvan vuxen julen med Mestres hundar. Det borde ju gå bra, men det gjorde det inte.

På julafton fick Mestre det där samtalet som förstörde både semestern och julen och mycket mer än så. Bägge hundarna hade plötsligt blivit jättesjuka och hundvakten var med dem hos veterinären. Nästa besked han fick var att de antagligen blivit förgiftade, att de skulle bli kvar hos veterinären och att det var oklart om de skulle klara sig. Där stod Mestre, på självaste juldagen, långt borta på en kritvit strand med luren i handen och kunde ingenting göra.

De tog nästa flyg det fanns plats på tillbaka till Portugal, men istället för att komma hem utvilade och glada och välkomnas av två glada hundar när de öppnade grinden fick de besöka hundarna hos veterinären. På den vecka de varit borta hade de gosiga vovvarna tappat nästan sju kilo var och gick knappt att känna igen, låg bara där och gnydde.

Det var efter det som Mestre ringde Sverker och han ringde mig och berättade. Det fanns förstås inget vi kunde göra, men Mestre ville att vi skulle veta. Däremot ville han inte att vi skulle säga något till tjejerna än, för han ville inte förstöra deras nyår. Jo, en sak kunde vi göra. Om vi kunde betala för någon månad eller två i förväg kanske, för det här var inte bara en tragisk och sorglig historia utan också en dyr sådan. Tre-fyra portugisiska genomsnittsmånadslöner skulle det gå loss på, och roligare skulle man definitivt kunna ha för så mycket pengar om man hade dem.

Jag betalade in för hela året, och hoppades av hela mitt hjärta att det skulle gå att rädda hundarna. Varken den saftiga räkningen eller att julen och semestern förstörts gjorde egentligen så himla mycket, om hundarna bara kom hem och blev friska igen. Mestre hade hoppats att de kanske skulle få hämta hem dem på nyårsafton, men på årets sista dag fick han beskedet om att den ena hunden gått bort och att den andra inte mådde tillräckligt bra för att få komma hem.

Fortfarande ville Mestre inte att vi skulle berätta för tjejerna, utan att de först skulle få fira nyår, glada och ovetande. För Mestre blev det inget firande.

På nyårsdagen skrev Mestres och hans sambo på insta: Vårt hem är inte sig likt, vår trädgård är sig inte lik. Att vakna utan dig. Så orättvist. Ni förtjänade inte detta. Vi förtjänade inte detta. Vi älskar dig. Det kommer inte att bli lätt, men vi ska klara det. Lite senare, på årets första dag, fick de veta att även den andra hunden gått bort.

Ett sorgligt slut, som sagt. Det kommer att ta ett tag att hitta tillbaka till den lycka och glädje de hade innan detta hände. Vi är väldigt ledsna för deras skull som fick ett så sorgligt slut på det gamla året och en så tung början på det nya. Det värsta är nog att det inte bara var var en mycket plågsam död för bägge hundarna utan att det är mycket sannolikt att någon avsiktligt förgiftat dem. Kastat in något i trädgården, helt enkelt. Men vem? Och varför? Det får vi nog aldrig veta.

Är det vanligt att hundar blir förgiftade här? Vanligt är det inte, men det är inte heller första gången jag hör talas om det sedan vi flyttade hit. Nästan så jag tycker det är konstigt att ingen förgiftat våra hundar, för nästan alla grannar hatar dem, tror jag. Men Mestres hundar? Obegripligt. Råttgift? Kanske. Men bägge? Precis när de var bortresta? Kanske. Vi får hoppas att det ”bara” var en olycka, eller snarare två, och det med sämsta möjliga tajming.

På nyårsdagen fick tjejerna veta, och grät floder. På måndagen gick tjejerna på årets första träning, och möttes inte av två glada vovvar utan av en mycket ledsen Mestre. Grät ännu mer. Både Sverker och jag är har också fällt tårar och är ledsna över hur året slutade och hur detta år började för våra vänner, när de hade det så bra alldeles nyss. En väldigt onödig påminnelse om hur skör lyckan kan vara.

Tiden kanske inte läker alla sår och allt som är trasigt går inte att laga, men livet brukar gå vidare och med tiden kommer det inte att göra lika ont längre. De vassa kanterna blir mjukare med tiden.