Ett stort projekt

Jag tycker egentligen inte att det är så kul att skriva om Sverkers projekt. Jag brukar för det mesta försöka låta bli att tänka på dem och bara låtsas som att allt är färdigt så vi kan fokusera på att leva igen. Så tänkte jag många år på evighetsbygget i Sverige, som vi till slut snodde ihop och flyttade ifrån. Vi och vi, sa grisen! De sista åren var det bara Sverker som slet, det får jag erkänna, men de första fem-sex åren var jag med och byggde, så jag vet i alla fall vad saker heter på ett bygge. Jag kan skriva om det, jag har orden, men det är Sverker som driver byggandet. Som drivs av byggandet.

För mig var drömmen egentligen att vi aldrig mer skulle behöva bygga något så länge vi levde, men nu har jag förstått att Sverker kommer att bygga på något så länge han lever, så jag skriver om det i alla fall. Det är ju en så stor och viktig del av hans liv, och därför också av mitt. Man kan inte låtsas om något annat.

Man kan alltså ta snickaren från bygget, men inte tvärtom. Snickarglädjen tog han med sig hit. Den låg och pyrde ett par år här, men så slog den ut i lågor och sedan dess har det alltid varit minst ett projekt på gång här hemma och är det fortfarande, och men  sedan en tid tillbaka har han ju också det stora gröna projektet. Dit har han åkt måndag till fredag de senaste åtta månaderna ungefär, sedan vi fick grönt att sätta kofoten i det. Han åker dit som till ett jobb. Ett enmansjobb. Han har med sig matlåda och verktyg och är där hela dagen med bara radion som sällskap, om det inte kommer förbi någon på gatan och vill prata. Det händer ibland, men det är en annan historia.

Där finns hur mycket att göra som helst. Bara tanken på det skulle få vem som helst att ge upp eller gå in i någon av de många väggarna, men inte Sverker. “Det är väl allas dröm att få renovera ett helt hus som är hundra år gammalt!” sade han ganska nyligen när jag undrade om det inte kändes … hopplöst. Jag talade om för honom att många skulle nog kalla det en mardröm, men för honom är det en dröm som går i uppfyllelse, och då menar han inte bara det färdiga resultatet, utan också att faktiskt göra allt jobbet. Att lösa alla problem som uppstår. Utan detta är drömmen inte komplett.

Är det klart snart då? frågar jag ibland för att retas, och då brukar han skratta och säga att det är ju ett tag till vi kan välja kakel, men det rullar på. Snacka om att tycka att glaset är halvfullt när man i själva verket knappt har ett glas som håller att ha något i, utan bara något gammalt och trasigt, en massa jobb, en dröm och sina två händer!

Jag var där och tittade för ett tag sedan. Sammanlagt har jag varit där kanske två gånger sedan han började vara där på heltid. Mest på grund av att han har bilen och jag har jobb härhemma på heltid men också för min egen mentala hälsas skull. Jag mår som sagt bäst om jag inbillar mig att allt är hanterbart och normalt och snart klart. Jag låtsas att det är ett projekt av normal storlek, men när man ser det är det svårt att låtsas.

Vi kanske borde tagit oss an ett projekt av mer normal storlek, säger jag försiktigt. “Normal storlek!?” säger Sverker och fnyser. “Hade vi varit här om vi var sådana? Nej, det hade vi inte!” Det har han ju rätt i. Det var tack vare en storslagen på gränsen till galen vision och galet hårt arbete som vår längtan bort blev till vårt liv i Bortugal. Nu har vi alltså en ny galen och storslagen vision.

Vi och vi. Sverker har. Jag var ju med och köpte det stora gröna huset, visst, men visionen var hans och jag valde att tro på den, på honom. Igen. Jag var med och ritade och byggde huset i Sverige också, men vad visste jag egentligen om sådant? Jag trodde bara att det var möjligt för att Sverker sa att det var möjligt. Det var hans vision.

Så är det nu med. Hans vision. Historien upprepar sig. Nu vet jag lite mer, och kände en större oro redan från början, eftersom jag har erfarenhet av hur projekt kan bära iväg och växa över alla rimliga dimensioner och nästan sluka upp allt men Sverker sa att i jämförelse med Vikingshill är detta ingenting, och det har han förstås rätt i. I Vikingshill började vi från ingenting. Här stod ju redan ett hus!

Skrapa av och spackla på nytt, kanske jag tänkte. Byta ut det som är trasigt. Kakla och måla fint. Bara det är i och för sig rätt mycket jobb när det är 11 rum (och en vind) och huset är 100 år gammalt, men inte insåg ju jag att rummen höll på att ramla in i varandra, som ett korthus. Sverker däremot visste mycket väl att sådana små utmaningar kunde gömma sig under den slitna ytan och dyka upp längs resan, men såg det inte som ett hinder utan som en utmaning.

Lite oroande när huset står på ruttna pinnar som balanserar på staplade stenar.

Där står ett hus, visst. Fullt av luft. Fukt. Tid. Trä som faller sönder och blir till damm. Bjälkar som är som schweizerostar. Som står och balanserar på varsin stenbumling i varje hörn.Tegelväggar som murats upp på träbjälkar som nu nästan inte längre finns. Murbruk som vittrar sönder och blir till partiklar. Damm i en solstråle när man försiktigt slår upp de hundraåriga fönsterluckorna. Ett luftslott, ett korthus. Ett skört och murket skal utan stabil grund. En dröm som blev en mardröm? Inte för Sverker! Han har en plan, en vision.

Han har nu tillbringat månader med att varsamt flå husets insida ren, om man nu kan flå något varsamt med en kofot inifrån. Allt detta jobb och ändå ser huset i stort sett orört ut från utsidan. Det är bara på insidan huset är förändrat, och inte till något som ser bättre ut. Inget som kan få någon att drömma annat än mardrömmar, utom då Sverker. Han tycker att det går jättebra. Helt enligt hans snillrika plan.

Man kan säga att huset fått ett nytt skelett och nya vener och artärer i en gammal kropp, eller ska vi ta det på Sverkers språk, utan metaforiska omskrivningar? Det han gjort är att han gjutit ett nytt fundament under huset och armerat och gjutit nya stödpelare i alla hörn och längs med hela huset. Nu kan det komma en jordbävning om det vill. Huset står kvar. Tonvis med betong och armering stöttar nu upp huset inifrån. Han byter också ut alla rör och ledningar. Jag kan visa lite bilder också!

Före gjutning. Sedan dess har det gjutits flera varv.

Det är egentligen inte ett enmansjobb, men Sverker har effektiviserat det hela så att han kan göra gjutningar på flera ton på en enda dag utan att ens få ont i ryggen. Han har allt där det ska vara och en specialbyggd skottkärra och en hiss, som han också byggt själv, På den åker han och kärran upp och ner hela dagarna med material och verktyg, och det tycker han är kul, och bra, för han har en vision och ett kall och en dröm. Detta kommer att bli kanon, tänker Sverker, när han åker upp och ned i sin hiss, och det kommer det säkert också. Det tar bara lite tid, men så är det med stora projekt.

Vill ni åka med upp i ”gröna hissen” en sväng?

Känner ni er inspirerade? Inte? Jag tänkte väl det, men huvudsaken är att Sverker är inspirerad, och det lovar jag att han är.

Nu står dock hissen stilla ett tag, för nu har han ju satt igång ett nytt projekt, som också det blev mycket större än tänkt. Om det berättar jag mer imorgon. Det var egentligen ett enda långt inlägg men jag delade upp det, så fortsättning följer. Först får ni smälta detta.