Fadofavoriten

En klagande röst, kanske en kvinna, antagligen helt klädd i svart, kanske på en bar i någon gränd. Hon sjunger om längtan, sorg, hjärta och smärta, ackompanjerad av de portugisiska gitarrerna som om man blundar framkallar bilder av små fiskebåtar och solglitter på havet, som apelsiner och havslavendel och rosmarin, och kanske av små tanter i Lissabons gränder som värmer sig i vintersolen och pysslar med sina krukväxter på balkongen, eller är det kanske i sången de skymtar och inte i gitarrerna? Någonstans också en sjöman som seglat lite för långt och för länge, och som längtar hem till någons famn, och undrar om han någonsin kommer att komma tillbaka. Så oändligt svårt det är att vara människa, men också vackert, så det drar i hjärtroten. Fado.

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik, sjöng Lill Lindfors, men där har hon fel tycker jag och hon har nog inte hört fado då i alla fall. Fado ska inte alls byggas utav glädje utan av saudades, och av saudades bygger man fado. Saudades betyder ungefär saknad, längtan, sorg – allt i ett – och är ett av mina favoritord i portugiskan jämte vontade – vilja, viljekraft, önskan, lust, som jag översatte till livsgnista när jag läste Baltasar och Blimunda. Vontade plus saudades = Livet. Man kan ju göra musik bara av vontade också, men det blir mycket vackrare musik av saudades tycker jag. Fado.

Jag har varken hem- eller bortlängtan och ingen aktuell sorg men väl kanske ett melodramatiskt drag och lite tungsinne i mig och jag är nästintill misstänksam mot folk som inte har det, men det gäller kanske mest musik. Hurtig schlager eller salsa eller gladpop gör mig definitivt inte gladare, snarare skeptisk och irriterad. Jag blir berörd på ett positivt sätt av sorgliga låtar om ensamhet och hjärta och smärta, gärna buren av en röst som ylar eller river lite. Det kan vara Janis Joplin eller eller Joan Baez, eller någon annan som ylar. Det slår liksom an någonstans där det ibland behövs slås an, som om någon kliade en där det kliade. Det är nästan pinsamt att erkänna, men jag har till och med en hel del sådana låtar på min spellista som jag springer till, och ge mig lite vin till en sorglig ballad så blir jag på något sätt lycklig. Klart jag gillar fado!

Jag är ju ingen expert på fado precis men Amalia Rodrigues , fadons drottning, kände jag till och tyckte om redan innan vi flyttade hit. Tydligen finns fado med på UNESCO:s världsarvslista också har jag lärt mig nu, samt att man brukar tala om Lissabonfado och Coimbrafado. Skillnaden mellan de två är tydligen att Lissabonfadon är sorgligare, och Coimbrafadon en glättigare variant som handlar om studentlivet och så hostar man till Coimbrafadon i stället för att klappa händerna som uppskattning. Lissabonfado för mig då, tack! Ju sorgligare desto bättre! (Läs på här om ni vill veta mer om fado, det gjorde jag!)

Amalia Rodrigues som graffiti i Alfama

Undrar om detta också är Amalia, i gatstensmosaik, i Alfama? Osäkert. Men fint!

En fadovers på en husvägg i Alfama

Fadobar i Alfama

Nej vi har inte varit på någon fadobar sedan vi flyttade hit. Skandal egentligen, men har jag i alla fall upptäckt Ana Moura, en av de största inom fadon idag, med en ganska lättillgänglig variant av fado. Hon har tydligen uppträtt med Rolling Stones och på Konserthuset i Stockholm (utan Rolling Stones) och allt, men är väl egentligen inte så jättekänd utanför Portugal. Jag har i alla fall fastnat för hennes röst och flera av hennes låtar och brukar lyssna på hennes album ”Leva-me aos fados”  och ”Desfado” särskilt när jag städar (i stället för städrock!) och försöker hänga med i texterna och sjunga med lite, om ingen är i närheten.

Nu i sommar uppträdde hon på Festas do Mar i Cascais, gratis utomhuskonserter vid stranden i centrala Cascais. En oförglömlig ljummen kväll i ett festpyntat Cascais. Vi satt på stranden och drack vin och lyssnade och njöt (mest jag!) Konserten började rätt sent så barnen somnade på stranden. Sverker höll sig vaken och klagade i alla fall inte fast det inte är hans favoritmusik. Han gillar mer arg och uppkäftig musik.

Ana Moura på storbildsskärmen

Lyssna! Och titta! Är det inte vackert!

Ovan ”Amor afoito” från albumet ”Desfado” – här live från stranden.

En annan favoritlåt ”Leva-me aos fados! (youtubeklipp)

Texten i översättning för den som undrar vad det handlar om fast jag tycker inte att ”went about my wail” låter alls så bra som ”desabafo o meu queixume”, vilket är vad fadon handlar om – att ge luft åt sin klagan eller något sådant på svenska, som inte heller låter så bra som på portugisiska. Både desabafar och queixume är ju fantastiska ord!

Sedan den där kvällen är jag i alla fall än mer fadofrälst, och Ana Moura är ännu mer min favoritfadista. Jag får val ta mig till en fadobar också och återkomma om det, men jag tror att kvällen på stranden i Cascais med Ana Moura blir svårslagen!

På väg till fadokväll i Cascais!

Folkliv

Festas do Mar, gratis konserter vid stranden i Cascais i augusti!