Fiskarhustruns fado

Det var när jag lade handen på hennes arm som hon började gråta, fiskarhustrun. Hon hade lämpligt nog en näsduk till hands i fickan på sitt förkläde och snöt sig ljudligt innan hon med en darrande suck satte sig ned på pallen i mitt kök och tackade ja till en kopp kaffe. Hon ville inte ha en kanelbulle, då hon har diabetes, men gärna två skedar socker i koppen, tack.

Hon bor bara några hus bort, men trots att hon bor nära och är en trevlig person hade det inte utvecklats någon vänskap mellan oss förrän hon blev utan vatten. Ibland kan det behövas komplicerande omständigheter för att man ska komma förbi det där stadiet när man utbyter artighetsfraser. Fado betyder öde, och det blev många artighetsfraser innan jag visste något om fiskarhustruns, men nu vet jag mer.

Vi brukar möta henne när vi går med barnen till skolan. Det brukar sammanfalla med att hon varit in till byn och tagit um cafezinho och köpt bröd. Vão pá escoliiiinha brukar hon ropa med gäll röst redan på avstånd. (på väg till lilla skolan!) och sedan något om vädret, eller om planerna för lunchen eller dylikt.

En gång hade vi sällskap hem till våra hus och hon berättade för mig om var och en som bodde i vart och ett av husen vi passerade. Varannan portugis, varannan europé av något annat slag, och alla kände hon minsann. Tudo boa gente! Bra folk alltihopa! Skönt att veta. Det är lite besvärande att hon kallar mig Madame. Tydligen är det ett vanligt tilltal till utländska kvinnor i vissa kretsar. Jag får kanske försöka få henne att sluta med det, men jag vet inte om Senhora (frun) är så mycket bättre. Kanske kan jag få henne att säga Rosa Maria?

Med början för några månader sedan sågs fiskarhustrun allt som oftast bärandes på stora vattendunkar på väg hem från o chafariz, källan vid vägen. Två dunkar på sex liter vardera kunde hon bära i varje hand, men hon tog gärna emot bärhjälp, och så fick vi höra om hur illa det var. Vi fick även höra om det från annat håll, från bekymrade grannar.

I tjugo år har fiskarhustrun och hennes lilla fiskargubbe bott i ett rum och kök i anslutning till det fula huset ovanför vårt. Honom har jag bara sett två gånger. Han är en av dem som ger sig ut i de små båtarna som ligger och guppar så vackert i Baía de Cascais, när de inte är ute till havs förstås.

En gång stod han och grillade lulas (små bläckfiskar) utanför huset med bar överkropp och den hemrullade ciggen i mungipan och sjöng något fadoliknande och tjoade glatt när vi gick förbi.  En annan gång var det han som öppnade när jag knackade på. Med bar överkropp och den hemrullade ciggen i mungipan. Han alltså, inte jag. Kraxade Boa tarde och bjöd in mig i det skumma köket där han satt och åt något som kan ha varit ris och bläckfisk.

När jag jag blev inbjuden på husesyn klev jag rakt in i köket, och bakom det fanns ett sovrum. Bägge rummen vette mot norr och nog måste det ha funnits ett fönster i köket i alla fall, men det kan inte ha varit stort. Mörker och fuktlukt slog emot mig, och i sovrummet var tak och väggar svarta av mofo (mögel) i ena hörnet.

Mofo är det ju bara att tvätta bort, säger fröken Fátima, när jag berättar om fiskarhustruns fado för henne, och det har hon ju i och för sig rätt i att de borde ha gjort. Den kommer förstås tillbaka, men ändå.  Jag vet inte när de tvättade bort mofon sist, men i de mörka rummen har har de i alla fall bott i tjugo år.

Kliv på (akta hunden!)

Hyrt det av ägarna till det stora huset, som fiskarhustrun även skött hushållet åt. Frun i huset dog för många år sedan, men på bokhyllan i fiskarhustruns kök ryms inte bara udda prydnadssaker och jungfru Maria och ett porträtt av barnen. I den största ramen sitter en bild på Frun och blickar välvilligt men strängt ned över köket, som är spartanskt och överbelamrat på samma gång. Frun ser ut som Angela Channing i Falcon Crest och bilden ser aningens retuscherad ut.

Väldigt likt!

Kvar fanns Herrn, som var sjuklig och tre gamla hundar som behövde skötas om. Av fiskarhustrun. Innan han dog sade Herrn till den vänliga själ som skött om honom dagligen under hans sista år att de måste förbereda sig. När han var borta måste de ge sig av, för allt skulle gå till hans frus släkt, och de var mau, dåliga människor, som inte skulle låta dem bo kvar.

Mau-släkten ville mycket riktigt bli av med fiskarhustrun och hennes fiskare, så de kan sälja det fula nedgångna huset för en larvigt stor summa pengar. Med hyresgäster och gamla hundar i huset får de inte huset sålt. Enligt lag kan de inte bara ställa dem på gatan utan är  skyldiga att betala indemnização, (ersättning, ekonomisk kompensation) eller hitta en annan bostad åt hyresgästerna.

Jag skulle tro att de även är skyldiga att tillhandahålla el och vatten så länge de bor där, då det ingår i hyran på 200 Euro, en summa som är ungefär vad paret kan klara på de inkomster de har. En dag kom det i alla fall inget vatten ur kranen och några veckor senare var det mörkt i huset och allt de hade i kylen och frys blev förstört.

Det var då vår lilla vänskap eller vad man ska kalla det för började. Jag kanske inte vet hur det känns att vara fiskarhustru och leva på nästan ingenting, men jag vet hur det känns att inte ha vatten i kran. I Sverige hade vi problem med brunnen i långa perioder så jag vet hur det känns att behöva svälja stoltheten och be grannar om hjälp.

Med varken el eller vatten blev det förstås väldigt angeläget för fiskarhustrun och hennes gubbe att hitta en ny bostad och det var väl det som var tanken. Veckorna gick, utan vatten och el, och trots att de hörde sig för överallt verkade det inte finnas något som de hade råd att flytta till.

Fortsättning följer ….. i nästa inlägg