Som sagt, med varken el eller vatten blev det förstås mer angeläget för fiskarhustrun och hennes gubbe att hitta en ny bostad och det var väl det som var tanken, men det blev inte lättare för det. Veckorna gick och blev månader. Fyra månader utan vatten och två utan el tog det innan de hittade något som de hade råd att flytta till.
Under tiden underlättade det i alla fall att ha snälla grannar. Inte bara vi utan även grannarna i det tjusiga condomínio (gated community) alldeles intill ställde upp och lät fiskarhustrun hämta vatten. Tvättade gjorde hon hos oss, och tog gärna en kopp kaffe när hon laddat maskinen. Och en pratstund. Om hus eller lägenheter som var för dyra för dem och om de tretton barnbarnen. Jo, alla hade klarat sig över till nästa skolår. Nioåringen och tolvåringen och fjortonåringen och sjuåringen och ja, (här fick hon fundera en stund) alla hade klarat sig, mer eller mindre. Typ.
Ibland gick jag upp till henne och frågade om hon behövde fylla dunkar eller om hon behövde köra en tvätt. Det var svårt med mathållningen i den här värmen utan kyl, och dyrare blir det ju också när man måste köpa från dag till dag, så den sköra ekonomin kördes i botten. Ur hand i mun och hoppas att maken hade med sig någon fisk eller ett par Euro hem så om jag ibland stack åt henne en kartong ägg, en påse bröd eller något hon kunde tillaga på gasspisen eller en kall öl till fiskargubben var det alltid uppskattat. Tvåhundra Euro i månaden plus det maken får för sina dagsverken på fiskebåtarna ger inte mycket marginal.
Ibland svindlar det lite att sådant armod i princip bor granne med folk som lägger mer pengar på att vattna gräsmattan än vad fiskarhustrun har att leva på under en månad.
Man måste säga att fiskarhustrun tog prövningarna med jämnmod, men det märktes att hon var bekymrad, och den där dagen brast det, då hon till råga på allt precis fått reda på att mågen dött i cancer, alldeles för ung och lämnat hennes dotter som änka alldeles för ung, med alla barnen. Jag lade handen på hennes arm för att trösta och tårarna kom. Sedan tog hon sig samman, drog en djup suck och med orden A vida é assim (Sånt är livet) tog hon avsked och gick uppför backen för att hänga sin tvätt och sedan åka till dottern.
Mycket gladare och lättare till sinnes blev hon när hon äntligen hittat ett nytt boende, på andra sidan byn, där de kunde flytta in om en månad för en hyra som bara var aningens högre (och där det fanns el och vatten även om det hamnade utanpå hyran). Då började hon packa direkt.
Stolt visade hon att hon redan packat glasen. Tre stora baljor stod på köksbordet fyllda till brädden med udda glas. Ungefär fyra gånger så mycket glas som vi har, och de är bara två personer, men alla glas skulle med. Det som inte fick plats i de nya skåpen kunde hon ha i garaget, där bokhyllan skulle stå för det nya hemmet är mycket mindre (ännu mindre) men har ett stort garage där de kan förvara allt. Detta fick jag noggrannt redogjort och beskrivet för mig ett par gånger och sedan fick jag se det också. Jag undrade för mig själv om bilden på Frun skulle hamna i garaget eller får stå framme och det fick jag också veta.
Det fick jag se en av sommarens hittills hetaste dagar då hon kom och knackade på och vill visa mig var hon skulle ta vägen innan hon försvann från grannskapet. Hon passade på att ta med sig ett par lådor och kassar fulla med saker som mest såg ut att vara prydnadssaker. Det blev ett litet flyttlass av udda saker. Det mesta skulle hon ju få lov att förvara i garaget tyvärr, men med skulle det.
Framför nya huset. Uppförsbacke hela vägen från byn och ändå fram till dörren, mindre och dyrare än förra stället, men fräschare och framförallt med el och vatten.
Den här skulle med. Cirka en halvmeter hög.
De dryga 1,5 kilometrarna som utgör vägen mellan vår del av byn och hennes består nästan uteslutande av brant uppförsbacke, och den vägen hade hon redan gått med ett par kassar i den gassande hetta som rådde redan på morgonen den där dagen, då vi i den här familjen var nere och svalkade av oss i havet.
Nu har de fått med sig allt och flyttat för gott. Jag är lättad och glad över att det ”ordnade sig” för dem.
Fiskarhustgruns flyttfåglar
”Fiskarhustruns farväl ” klingade så bra, men så slutgiltigt är det inte. Jag har i alla fall en känsla av att vi kommer att hålla kontakten fast vi inte är grannar längre. Bara några dagar efter flytten kom hon och knackade på och frågade om jag hade möjlighet och tid i att hämta upp och skjutsa henne till Banco Alimentar i grannbyn följande dag. Där kan behövande som fått sitt behov prövat på socialkontoret hämta ut en påse mat. I vanliga fall skulle de få den till dörren, men inte den första gången till nya adressen, inte innan de hunnit registrera ny adress, och de hade ingen mat i huset och säkert inga pengar att köpa mat för heller. Jag fyllde en kasse med lite av varje från kyl och skafferi och skickade med henne, men det var först när hon gått som det gick upp för mig att hon ju redan flyttat till andra sidan byn, och att hon nu hade en ganska lång och jobbig promenad hit i hettan, för att inte tala om tillbaka till det nya hemmet.
Nästa dag hämtade jag upp henne och åkte till grannbyn och hämtade månadens matkasse, och så tog vi en kaffe ihop innan jag skjutsade hem henne till andra sidan byn igen. Jag är rätt säker på att vi kommer att ses då och då fast hon flyttat till andra sidan byn faktiskt.
Det Angela Channing-liknande porträttet? Det hamnade i garaget, men på väggen hade hon redan hängt upp en inramad bildserie med bilder på Frun i yngra upplaga. Där skulle hon hänga, x 5, och överblicka det lilla vardagsrummet som var ungefär lika stort som vårt badrum.
Frun x 5
Pingback: Folk som gråter i mitt nya kök – Del 1. – Bortugal
Otroligt fint att ge suport till sina medmänniskor
Egentligen skulle man ju hjälp mer, Aake. Det där lilla var inget. Det är ju sällan sånt blir av, men nu dök det upp ett tillfälle. /Åsa
Vilken fantastisk hjälp hon har fått av dig! Dessutom får alla vi andra (vi som läser här) en tankeställare om hur bra vi har det och om sånt vi tar för givet… Och som vanligt skriver du fantastiskt bra och underhållande!
Det var som sagt inget större besvär, Freedom, och en trevlig bekantskap på köpet!
Undrar hur många gånger man har sagt hej, stängt dörren och börjat med något för att sedan slå sig för pannan och tännkt att varför gjorde jag inte det? Varför skjutsade jag inte hem henne?
Jag tycker det är så hedervärt av dig att du har hjälpt henne så pass mycket som du har gjort! Med så enkla medel kan man göra så oerhört mycket för någon.
Som du säger, en historia väl värd att berätta men framför allt väl värd för oss som trots allt har så mycket att reflektera över.
Ja men om man kommer sig för att hjälpa någon så känner man ändå alltid att man borde göra mer. Och att det finns fler att hjälpa. Men det är ju alltid något…och det var en väldigt liten uppoffring för mig. /Åsa
Vilken trevlig vardagsbetraktelse.
Ibland skadar det inte att reflektera lite över vad vi tar för givet. Det behöver inte hända så mycket med oss, eller samhället förrän vi trillar ner på samma nivå som fiskarhustrun.
Nej det är sant, Onkel Tom. Och ni provar ju frivilligt på att leva utan rinnande vatten! /Åsa
Tack för fortsättningen! Hoppas allt går bra nu för fiskarhustrun!
Ja det hoppas jag med, Eva. Vi kommer att hålla kontakten!
Det är en rörande och lite sorglig historia som du berättar så fint. Jag tänker att det här är som de historier som de svenska arbetarförfattarna berättade, de som fått skolgång och tillräckligt tryggt omkring sig för att kunna berätta.
Ja jag tyckte den förtjänade att berättas, Annannan. /Åsa