Att fiskarhustrun sitter där och gråter typ varannan söndag är jag alltså någorlunda van vid, så van man nu kan bli vid sådant, men när det ringer på och inte är fiskarhustrun blir jag brydd. Vilka är nu detta som står där och skulle kunna vara mor och dotter under sina ansiktsmasker tänker jag en dag i augusti när den medeltida melodin återigen klingar genom huset och jag ser två kvinnor i mask på porttelefonens skärm.
Kanske är det Jehovas, tänker jag, men går ändå och öppnar. Jag blir lite förvirrad när de frågar efter Sven, men när de nämner Lucifer trillar polletten ned, för så heter ju vår nya hund. Vår tredje hund men egentligen inte vår hund utan deras gamla hund som nu flyttat in hos oss. ”Sven”, som folk ibland kallar honom om de sett Frozen / Frost och tycker att Sverker är svårt att uttala, har ju promenerat med deras hund Lucifer varje dag i stort sett sedan april 2019 och en dag i augusti fick Lucifer följa med hem till oss istället för att gå tillbaka till den familj som haft honom fastkedjad i stort sett hela hans fyraåriga liv. Nu stod delar av familjen här och ville komma in och träffa honom.
Sven
Då hade Lucifer redan varit hos oss i två veckor sedan Sverker tog med honom hem till oss. Inte nog med att hunden stått fastkedjad på en jordplätt utan något annat skydd mot väder och vind än den hundkoja Sverker byggt åt honom. Sedan blev han sjuk också. Han som brukade bli så glad när Sverker kom och hämtade honom. Han som brukade springa ned till havet med Sverker och kasta sig ut i vågorna, nu haltade han fram och gnydde och ville inte ens ha korven Sverker hade med till honom. Något var fel.
Sverker hade tagit honom till veterinären som konstaterat att det var ryggen det var fel på. Något med en kota och kanske skulle det inte bli bättre utan sämre, men tills vidare fick han värktabletter. Sverker låg sömnlös två nätter vid tanken på den stackars hunden och sedan tog han hem honom hit.
Det var inte ett helt lätt beslut, eftersom vi redan har två hundar och Lucifer är stor och ganska burdus hund som inte har kunnat utveckla sin sociala kompetens så mycket, fastkedjad som han varit. Han har ju inte heller blivit helt rumsren, eftersom kedjan bara gett honom en radie på tre meter att uträtta sina behov, äta och sova på.
Vi var förberedda på utmaningar, men vi försökte öppna våra hjärtan allihop, utom kanske Tuxa. Sverkers hjärta hade ju varit vidöppet för den här hunden länge. Man måste säga att hans omtanke har varit imponerande. Det är en sak att bry sig och tycka synd om, men från det till att faktiskt gå den där promenaden med den stackars hunden i stort sett varje dag i mer än ett års tid är det långt. Minst lika långt som den sträcka de gått tillsammans, Sverker och Lucifer.
Ofta gick de på kvällen, för att Lucifer var så stark och det kunde vara jobbigt att möta folk. På kvällen är det inte så mycket folk ute på stigarna och efter ett tag började Sverker släppa honom lös. Han hade en liten blinkande lampa som Sverker satte på halsbandet, och så fick han springa så mycket han ville. Sverker kunde stå uppe på kullen och se en blinkande lampan ränna runt. Det var Lucifer, glad och yster. Med tiden blev Lucifer också mer tillgiven, och ville bli klappad och kliad minst en kvart innan Sverker gick hem till sitt och sina, och lämnade honom för natten. Nästa kväll kom han tillbaka.
Sverker brukade komma hem sent från promenaderna och berätta om hur glad och gosig Lucifer varit, men så en dag var Lucifer inte sig själv och han blev inte bättre. Efter veterinärbesöket grubblade Sverker ett tag, men stod sedan inte längre ut med tanken på den fastkedjade stackars hunden som nu till råga på allt hade ont.
Värken gick ju inte över för att han flyttade in hos, och även här vek sig bakbenen ibland, men hos oss var han glad. Han hade sällskap, fick värktabletter och extra god mat, hade alltid färskt vatten och slapp vara ute i stekande sol och den eviga vinden. Lucifer var så nöjd man kunde vara med ryggont.
Andra var mindre nöjda. Det började dåligt, kan man säga. Det blev både läskiga gruff och äckliga pölar på golvet. Vi fick bygga för med stolar i trapporna för att skapa lite fredade zoner och undvika konflikt mellan våra hundar och Lucifer. Det var ganska påfrestande, men att lämna tillbaka honom var inte att tänka på. Han vägrade till och med att gå promenader åt det håll han kommit från.
Morgonpromenad med tre hundar
Ibland var det riktigt fint, som de kvällar vi tog med alla hundarna till sjön, alla hundar var sams och Lucifer simmade och simmade. Eller när vi åkte ned till stranden och de badade tillsammans.
Lucifer simmar
Nästan varje dag tog vi med alla hundarna till stranden eller till sjön en sväng.
När han faktiskt blev rumsren var det också mycket lättare att tycka om honom. Han tyckte också om att ligga nära mig när jag jobbade, och även om det blev lite trångt och han flåsade och dreglade var det mysigt.
I Fridas rum är det också mysigt.
Jag hade liksom antagit att Sverker hade haft en dialog med Lucifers matte (mattar) om det här med adoptionen eller vad det nu var, men när jag tänker efter hade jag faktiskt inte frågat vad de sagt om det hela eller så. Det var så mycket kring det hela att jag inte tänkte på just den detaljen, och så tänkte jag väl att det var en självklarhet att han pratat med dem om detta innan han tog hit hunden. Någon dialog hade det tydligen inte varit visade det sig, utan en dag var han borta, och sedan hade de hört att han setts med oss. Nu stod de alltså där och ville komma in och träffa sin hund, Lucifers matte och hennes mamma.
Det blev ett tårfyllt återseende. Trots att de haft honom fastkedjad i hela hans liv (eller i alla fall sedan han slutade vara en söt liten valp) och inte ens fyllt på med färskt vatten dagligen och inte brytt sig om att ta bort skiten kring honom verkade de ju plötsligt riktigt fästa vid honom. När de såg hur ont han hade tyckte de så synd om honom att de inte kunde hålla tårarna tillbaka. Som om det inte varit synd om honom hela tiden.
Jag hade knappt pratat med Lucifers ägare tidigare. Jag har hela tiden sett det där som Sverkers projekt och nu fick jag höra om hur överrumplade och skärrade de blivit när Sverker knackade på och meddelade att han tänkte gå ut med deras hund och bygga en koja åt den. Nu stod vi där alla fyra och tittade på Lucifer som vaggade sakta på svansen och gnydde. När de ojat sig färdigt och gråtit klart gick de. Lucifer var kvar.
Hur det hade gått i längden om han inte blivit sämre vet jag inte, men nu blev han sämre. Nästan från en dag till en annan kom han knappt upp för trapporna (och vi har trappor överallt) eller upp i soffan (som han älskade). Han blev faktiskt rumsren, men kunde inte längre lyfta på benet för att kissa utan att ramla ihop. Han älskade fortfarande att simma, men tog sig nu knappt i och ur bilen.
Det ser ut som att han står och kissar, men till slut blev det så illa att han släpade sig fram så här i stället för att gå.
Det var tragiskt och sorgligt att se. Det tyckte till och med Roxy, som varit skeptisk till Lucifer från början. Rädd för honom rentav. Nu satt båda hundarna och tittade bekymrat när Lucifer kämpade sig upp för trappan och när han låg på golvet och gnydde gick Roxy fram och klappade försiktigt på honom med sin stora tass. Tuxa däremot reagerade med att hoppa på tre ben, som han alltid gör när han vill ha extra uppmärksamhet.
I ett år och fyra månader var Sverker Lucifers bästa vän. Sina fyra sista veckor fick han bo hos oss innan Sverker tog honom till veterinären för att han skulle få slippa ha ont längre. Fyra år gammal fick han bli, och att han fick uppleva glädje i sitt korta liv var bara tack vare Sverker. Det var en sorglig historia om en vacker vänskap. När Sverker kom hem från veterinären utan Lucifer grät vi alla i vårt nya kök.
Pingback: Varning för allvarlig sjukdom! – Bortugal
Pingback: Sommarsummering – Bortugal
Underbart av Sverker och fint att ni andra tog Lucifer till er. Även om det är svårt att alls förstå hur hundar hanteras i vissa länder så undrar jag ju hur en familj som denna tänker när de ser andra hundar? Som promeneras, klappas, får leka, bada, socialisera. Vad tänker de om sin egen hund och valen de har gjor?
Ja det är faktiskt svårt att fatta hur de kan sova om nätterna, hur de kan gå in och stänga dörren om sig och lämna hunden ute i regn och rusk eller stekande hetta. De har väl en annan bild av vad hundar är och om relationen mellan människor och djur och vilket ansvar det är att skaffa hund. Jag hoppas på en förändring av detta här och överallt där djur far illa.
Så sorgligt att han inte fick leva längre med er, men fint att han fick ha ett så fint liv ett tag iallafall. Glad att ni tog hand om honom och visade honom hur det känns att vara en älskad hund.
Ja, vilken skillnad det gör att få kärlek och omtanke, både för djur och människor!
Väldigt sorgligt! Men fint att ni fick en bra sista tid tillsammans och att Lucifer t.o.m fick springa lös! Det är väl inte jättevanligt i pt? (min uppfattning) såvida inte hunden är hemlös.
Fint initiativ av er att ta er an honom ❤️
Problemet var att han var så stark (innan han blev sjuk) så det var svårt att ha honom i kopplet, jag rentav farligt. Därför var det bra att gå ut med honom sent och låta honom springa av sig lite. Han var ju inte alls farlig eller aggressiv, men en ganska stor hund. Vi har samma problem med Roxy, som också är stor och stark och inte kan gå fot för fem öre. Det är en pärs att försöka gå promenad med koppel, och rentav farligt på sina ställen i grusiga backar och så vidare. Han får gå lös på vissa ställen, vissa tider när risken att möta någon är liten. Vi möter ofta andra som har hundar lösa på stigar i skogen eller på stranden. För det mesta går det bra.
…och nu sitter jag här och gråter i mitt kök. Alltså vilka fina människor ni är.
Det är vi nog inte egentligen, speciellt fina alltså, men vi tycker väldigt mycket om djur och vill inte se dem fara illa. Här gjorde Sverker en insats. Det var fint!
/Åsa
Åh, underbart, samtidigt så sorgligt att läsa…men framförallt, fantastiskt att ni kunde hjälpa honom till ett bättre liv! Är själv hundälskare av stora mått och har haft hund större delen av mitt liv, har en liten Maltesertjej på 6 år och vår dotter har två små pomeranianmixar som också hänger mycket här förstås <3 Att se hundar må dåligt är fruktansvärt och precis som du säger önskar man att man kunde hjälpa alla. När vi bodde i Sverige adopterade vi en hund från Rumänien som hade hittats på gatan, en helt fantastisk hund som även flyttade med oss hit till Barcelona. Hon lämnade oss för ett par år sedan pga hög ålder i kombination med cancer men jag var så tacksam och glad över att faktiskt kunna ge henne ett bra liv dom sista åren av hennes liv <3 Stor eloge till er och hur ni tog han om fina Lucifer<3
Ja, det var sorgligt men ändå fint. Tänk om alla visste vilken glädje det kan ge att vara snäll mot ett djur. /Åsa
Tack att du berättar, Åsa! De goda och fina storyn i nyhetsflödet omkring oss alla är inte så många. Dessutom där ni inte bara tycker till utan också investerar både känslor, tid och pengar för att göra skillnad är så inspirerande! Och det är det jag tror på det kommer långsamt att förändra kulturen att hålla i husdjur i PT. Era hjärtan har inga gränser:)
Ja, det är ju så tyvärr att det inte räcker att tycka synd om. Det förändrar inget. Nu kan man inte hjälpa alla hundstackare tyvärr, för bara i vår by är det för många för att vi ska orka och hinna och kunna, men den här hunden gick vi förbi varje dag, tills Sverker en dag inte gick förbi.
/Åsa
Käre hund. Tänk att han fick en sådan lycklig sista tid, tack vare er.
Men en sådan man du har, Åsa. Sverker. Vilken förebild. De allra flesta av oss gör ju som du skriver; tycker synd om, men Sverker bygger hundkoja, tar ut hunden på promenader, åker med honom till veterinären och tar till och med hem hunden! Hur många människor gör något sådant?
Det finns som tur är fler som engagerar sig i hur hundarna har det här, men det behövs fler! Obegripligt som sagt, hur man kan skaffa en hund, sätta fast den i en kedja och låta den stå där resten av livet. Detta måste förändras och det kan ta tid men jag hoppas på en förändring! För den här hunden gjorde Sverker en stor skillnad i alla fall. Åh, vad han älskade Sverker! Fast det var jobbigt så blev ju också Sverker glad av att se hunden glad. Det var som sagt en fin vänskap.
/Åsa
Men åh, stackars hund. Får tårar i ögonen av detta. På något sätt förstod jag vartåt det barkade men man vill ju ändå tro att allt ordnar sig. Hoppet, du vet.
All heder åt Sverker men även till er andra i familjen som verkar ha hur stora hjärtan som helst!
Som sagt, man borde göra mer men man räcker inte riktigt till. Sverker gjorde i alla fall mycket för Lucifer och på slutet kunde jag också vara med på ett hörn och göra det lilla vi kunde för honom. Det kändes fint, men också sorgligt. Han var ju en så glad hund när han fick komma ut, vara med. Tills han inte orkade längre.
Det var en både en sorglig och en riktigt fin historia. Vilken tur att Lucifer fick en fin sista tid med bus och god mat…och ffa lite smärtlindring med kärlek som extra bandage.
Är väl en av sakerna här i PT som jag tycker är rent ut sagt för…jä..ligt. Det är hur många invånare tar hand om sina husdjur, eller snarare INTE tar hand om dem.
När man är ute och vandrar eller ute på utflykter ser man ofta hundar mfl animais som sitter med kedjor och/eller i ganska små burar.
Här i vår by gick vi förbi en stackars hund som inte är gammal, och satt fast i kedja i en halvstor bur under sin valp/ungdomsperspektiv. Antagligen aldrig fått vara ute och springa av hjärtats lust.
Försökte prata med ägaren till slut men det gick så där. Blev tyvärr alldeles för förbannad på kräket (gubben…inte stackars vovven) när han inte ville lyssna för att förbättra situationen för ett levande djur med känslor. Det visade sig att karln hade en riktigt urusel historia med en tidigare hund som andra räddat för 2 år sedan.
Jag fick iallafall honom att ta bort kedjan för hotade med advokat mm men stackars vovven sitter fortfarande i sin bur. Åker nu förbi 3 ggr i veckan sedan i mars och ger den god mat och lite ben mm andra godsaker så han får lite glädje i sitt trista bur-liv.
Så detta med vissa/många portugiser och sina djur har jag många svordomar att skriva ned, men gör inte det här.
Det är så synd för jag älskar verkligen landet och portugiserna annars (…ska kanske vara för trafik beteendet oxå som inte är på topp direkt).
Det är riktigt jobbigt detta med hundar i sina kedjor.
Ciao
Håller med om allt (utom trafiken, men det tar jag en annan gång!;) och tycker det är konstigt att folk som är så snälla och trevliga annars inte är snälla mot djur. Förutom det jag själv sett har jag hört och läst många skräckhistorier om djur som far illa här. Hoppas på en förändring! Man skulle vilja göra mer, ellee hur!
Vilken fin och vacker hund!
Så tragiskt att han inte fick leva längre hos er, ni som verkligen tyckte om honom och uppskattade honom. Det var säkert rätt beslut att ta det ni gjorde men förstår att det var svårt.
Ja, det gick inte längre. Han hade så ont på slutet, stackarn men det märktes att han trivdes och ville vara med oss, så det var svårt!
Det var en fin nedtecknad historia om en älskad vän. Din man har ett stort hjärta.
Synd bara att historien inte fick ett lyckligare slut, men Lucifer fick i alla fall med sig många fina minnen och mycket kärlek till hundhimlen.
Hej!
Sverker heders
RIP Lucifer//
Arne
Hej Arne! Ja, Lucifer hade tur att Sverker fanns och har ett så stort hjärta. Allt annat hade han otur med, stackarn. Man ska vara snäll mot djur. Önskar att alla kunde förstå det.
Jag gråter också…. Vilken underbar historia, och vilken fin man du har!
Jag älskar de flesta djur, och tänk att alla katter i området runt vårt hus på Rhodos, vet det, och försöker ständigt flytta in.
Om vi bodde där året runt, skulle vi ha fullt hus?
Stor eloge till din man som gjorde Lucifer lycklig hans sista dagar?
Ja, det var fint av honom tyckte jag också.
Beklagar
Tack, Jonas. Det känns ändå bra att han fick bli ordentligt ompysslad på slutet och att han slapp ha ont längre, men det var ändå sorgligt.