Fönstertittare i Lissabon (Lucka 3)

Fast det kanske är Fräckt att Fota Folk i Fönster kan jag inte låta bli. Jag tar en bild och undrar lite över hur det ser ut därinne i lägenheten, vad de har levt för liv, vad de har för drömmar. Vilka de är.

Man kan titta ut genom dörren också!

De här har inte tid att titta ut.  De handarbetar.

Här var det ingen som tittade ut, men man kan ju undra ändå!

En karl! Det hör till ovanligheterna så den bilden är jag extra nöjd med!

Vem är du vem är jag, levande charader..

Jag undrar också alltid hur det skulle kännas att vara den som bor där, och stå där och titta ut, på oss. Kanske undrar de vilka vi är och hur det känns att vara en som går på deras välbekanta gata eller gränd för allra första gången, vi med våra nyfikna ögon och kameran.

Jag inser också att så länge jag inte tröttnar på att fota kommer jag alltid att se ut som en turist. Vi har i alla fall ingen karta, utan går dit fötterna bär, för det spelar inte så stor roll vilken väg vi går och hur lång tid det tar. Vi är liksom redan framme, eftersom målet är att hitta vilse. Ingen karta men kamera, och Sverker brukar alltid få bära på en ryggsäck, något som ytterligare förstärker intrycket av turist.

Vi smälter inte in direkt, inte ens om jag stoppar undan kameran och vi lämnar ryggsäcken hemma. Det är mycket som avslöjar oss. Kläderna, färgen på solbrännan, håret, sättet vi ser oss om på och de blonda barnen. Vi känner oss hemma på många sätt redan, och antagligen kommer det att förstärkas, men på vissa sätt är vi fortfarande sådana som kikar in i portugisernas liv utifrån, och för tanterna i fönstren är vi ju helt klart turister.

En del fönstertittare har päls!

Nej nu har jag halkat in på hundspåret igen!

.