Sharon Stone och jag har bytt DNA. Känns det som i alla fall. Ja, inte med varandra, och inte på riktigt, men jag kände igen mig lite i Sharon Stone av alla människor när jag läste om henne i en svensk skvallerblaska som senaste besöket från Sverige hade med sig nyligen. Efter en hjärnblödning säger hon att det känns som att hon fått ett nytt DNA, att kroppen ändrat form och känns annorlunda. Så känner jag också!
Ingen större skada skedd där tror jag…drygt tio år äldre än jag.
Jag har ju inte haft någon hjärnblödning, men kan känna igen det där med att inte känna igen min kropp efter att jag ömsade skinn i början av sommaren. Mina allergivärden (immunoglobulin) var på skyhöga 1186 när jag tog blodprov efter andra attacken i juli, och riktvärden är > 87. Vi vet fortfarande inte vad som satte igång eländet så det känns lite som att jag har en osynlig fiende, men vad det än var så blev det mer än jobbigt för kroppen. Och så en massa kortison ovanpå det som väl också möblerat om en del. Jag gillar inte att proppa i mej en massa läkemedel!
Jag vet inte hur mycket som är biverkningar av all kortison jag knaprat i mig och hur mycket som är Åldrandet som tagit ett extra stort kliv den här sommaren, och hur mycket som bara är inbillning, men inte bara skinnet är nytt och annorlunda nu. Både ansikte och kropp känns lite främmande. Magen står rakt ut som om jag vore gravid, spänd som en bongotrumma och här och där på kroppen, särskilt på magen, har det dykt upp mystiska prickar. Ansiktet ser lite svullet ut och ögonen mer insjunkna. Jag känner mig lätt drygt tio år äldre nu än innan. I och för sig kände jag mig nog bara som 35 innan jag blev sjuk, så nu är jag på min riktiga ålder, men ändå. Jag trivdes bättre med 35.
Apropå åldrande så tror vi att det här var tre generationer jag fångade på bild vid strandpromenaden i Estoril häromdagen. Söta tyckte jag.
Det gick trögt att komma igång med löpträningen igen efter det ofrivilliga uppehållet kan man säga. Jag får skynda långsamt. Delvis på grund av solen och värmen, men även bortsett från det så är det så att det känns tyngre att springa nu. Jag känner mig som en lite tyngre, äldre, flåsigare, svullnare (och prickigare) Åsa som försöker springa ikapp mig själv, och det går inte riktigt för om jag tränar för mycket – tar i lite för hårt, eller springer för ofta, tycker jag att jag känner jag mig slitnare i stället för starkare. Jag var mig själv i hasorna ett tag, men nu känns det såå tungt. Knäna, låren, vaderna..fast så är det väl ibland, och särskilt när man ska springa i uppförsbackar.
Det finns gott om backar!
Sverker lyckades ta bilden snett så havet lutar och så det ser ut som en nedförsbacke
Jag missade eller rättade sagt skippade tre lopp jag hade velat springa nu i september; Urban Trail i Lissabon och Corrida do Tejo, ett 10 kilometer långt lopp längs Tejofloden (Jag sprang Urban Trail i Coimbra i maj), en halvmara i Porto, och jag står över Rock n´Roll halvmaran (som jag sprang i fjol!) nu i oktober. Buhuu, stackars mej, bara lyxproblem, jag vet, och det gör inget egentligen, fast det hade ju varit kul…(och jobbigt)
Man får passa sig så man inte blir sådan..
Nu har jag i alla fall hittat en bra slinga i skogen, så jag slipper springa i gassande solsken! Det underlättar!
Det finns ju gott om skog på andra sidan byn där det är jätteskönt att springa, eller uppe bland molnen högst uppe på bergen!
Dit solen aldrig når..
Nästan..
Det enda som egentligen bekymrar mig nu är att det börjat klia igen och att det dyker upp eksemfläckar på nytt efter att jag minskade kortisondosen senast enligt dermatologens order, men jag försöker tänka att det nog ger sig när kroppen vant sig vid den minskade dosen och börjar ta lite eget ansvar. Det är i alla fall så det är tänkt. Kom igen nu kroppen! Gör ditt jobb! Kämpa emot!
Om det inte blir värre med klådan och fläckarna, och om det inte blir regnoväder (här skulle jag gärna ha använt det portugisiska futurum i konjunktiv, för det är mycket tvivel och osäkerhet och Eventuellt kring detta) ska vi i alla fall till Porto om mindre än två veckor och där ska jag (eventuellt) springa ett Urban Trail-lopp, som de nu bara för att späda på mina tvivel ytterligare har förlängt med tre kilometer så det blir hela femton kilometer långt, med ”extra backe och korkekar på andra sidan floden”. Det hade de ju inte behövt göra, inte för min skull i alla fall. Det var ju nästan onödigt, men jag kan ju inte ge upp utan att ha försökt, så jag ska nog försöka. Det är väl ingen som skjuter en eller ens diskvalificerar en om man går lite i någon uppförsbacke. Inte ens om magen står ut som en bongotrumma och man har mystiska prickar.
15 backiga kilometer i Porto here I come, kanske!
Jag ser verkligen fram emot att se Porto, både med och utan pannlampa och löpardojjor, så jag håller alla tummar för att vi kommer iväg, och att jag kan springa loppet! Eller om det är för mycket begärt så hoppas jag bara att klådan lägger sig och fläckarna försvinner, men jag ska ju trappa ned ytterligare på kortisonet om tre dagar har jag lovat, och hur ska det gå?
Nya skor har jag i alla fall! Och en fin strand!
Nästa inlägg blir det nog mer gnäll och klagan, för då ska jag skriva om fado tror jag, om det inte dyker upp något annat innan.
Jag har varit i Porto och måste säga att branta backar är en av de saker jag minns…. modigt om du ställer upp i loppet när du inte känt dig helt pigg. Modigt, men säkert klokt att avbryta om det nu skulle behövas. Jag är ju en idog löpare som aldrig är med i några lopp. Konstigt tycker många, när jag joggar året runt i ur och skur. Men inte så konsigt tycker jag, även om jag varit på flera pass med coach på sistone och kanske blivit liiiite sugen på något lopp.
Jag tycker att det är kul att ha något lopp att träna till, och så är det så speciell atmosfär under loppet, så även om man hinner ångra sig ett par gånger innan och oroa sig för att man inte ska vara i form så har det hittills alltid varit värt det med de lopp jag varit med i. Kul att utmana sig själv, men inom rimliga gränser förstås!
Jag tror jag bytt DNA (alternativt åldrats ett decennium) efter min tredje graviditet för ett år sen… Borde ta mig i kragen, för just nu känns det som om jag alltid kommer att vara minst såhär flåsig, stel och degig, och jag är ju faktiskt bara 35 (på fredag). Hoppas din kropp fajtas bra emot kliet och att du börjar känna att du kommit ikapp dig själv så småningom!
Ja graviditeterna var ju ingen lek för kroppen, Mia!- snacka om formsvacka! Jag kommer ihåg att jag grät en skvätt på ICA Maxi för att det inte fanns någonstans att sätta sig ned och vila på hela rundan, för jag orkade inte gå hela utan vila! Blev stark av barnvagnspromenader sedan! Hade långa promenader med vagnen som terapi och träning. Så skönt när de sov i vagnen och man kunde tänka färdigt tankar. Som det där berömda egentid nästan! Vad mysigt att ha en liten ettåring, men svårt att hinna ta hand om sig själv då, det minns jag. Jag kom inte igång med att börja springa förrän de var ett par år gamla och då var det verkligen segt, men nu har jag ju blivit nästan beroende och måste påminna mig om att man ju inte behöver tävla ens med sig själv utan kan springa bara lagom och bara för att det är skönt, och det är det fortfarande, bara jag skyndar långsamt och inte tar i för mycket. Jag hoppas kroppen vinner mot kliet fast jag minskar på kortison. Blir såå trött när det dyker upp fläckar igen nu, men det är rätt lindrigt än så länge. Grattis på födelsedagen på fredag! /Åsa
Så vacker skog och dessutom ser det ut som att ni har fått tillbaka den där stranden som försvann eller har jag fel? Jag måste säga att jag gillade fotot med tre generationers kvinnokroppar, så himla fina! Rumpan längre och längre ner för varje generation. 🙂 Det måste vara sjukt frustrerande att kämpa mot väderkvarnarna, att inte veta vad det är…Kram!
Ja visst var det en rolig bild med de tre kvinnorna, Marie! Och du har rätt, det är vår favoritstrand som nu är helt och hållet återställd! Det trodde vi aldrig! Vi är väldigt glada över att ha skogen så nära också, även om det är havet som drar mest. Kämpar vidare här i uppförsbackar och mot väderkvarnar! Ni verkar ha det fantastiskt i Nya Zeeland! Det verkar också vara en fantatisk plats!
Vi har också lite formsvacka. Har inte kört vårt träningsprogram sedan Korsika, eftersom det varit för varmt. Tänkte börja nu och planerade att sätta upp tältet för några dagar sedan, men det blåser för mycket…
SV: Vi har provat forsränning i Nya Zeeland (nivå 2-3) och i Lycksele (nivå 4). På NZ var det jättekul, men i Lycksele… huh! Peter tyckte att det var kul, men jag var glad att jag överlevde ? Här i Omis verkar det vara en väldigt snäll variant (nivå 1-2), så det känns inte nödvändigt att prova eftersom vi gjort det förut.
Ja det finns alltid något att skylla på, eller hur, FreedomTravel-Helena! Älskar värmen, men inte att träna i! Och om forsränningen; det är alltså nivå 2-3 man ska sikta på! (fast inte i Lycksele!;) Kul att följa er resa i alla fall, även om det inte blir någon forsränning! /Åsa