Från vilda västern – mot Marocko!

Var var vi nu igen? Jo, vi hade ju åkt österut och hamnat i vilda västern! Vi vaknade som enda gäster på ett öde hostel i den dammiga hästbyn där luften redan vid nio på morgonen dallrade av hetta. Annars hade jag gett mig ut på jakt efter kaffe, men det fick vänta tills vi kom till kusten. Vamos a la playa! Klockan tio hade vi nämligen sagt att vi skulle träffa Tove i Matalascañas.

Matalascañas är en liten stad vid havet med en lång sandstrand och en lång strandpromenad, och bara några steg därifrån låg huset där Tove med familj tillbringade sin semester. Det är alltid kul att komma någonstans där man känner någon tycker jag. Tove hade jag i och för sig aldrig träffat IRL, men vi känner varandra rätt väl och kände igen varandra direkt och fortsatte det samtal som pågått ett par år nu. Om att vara förälder, om att vara vuxen, om att vara lärare, om språk, om Spanien, om Järvsö, om böcker och allt möjligt.

 

Samtalet fortsatte medan vi gick ned till stranden med våra barn, och där fick jag äntligen kaffe. Medan vi intog det godaste kaffet jag druckit på länge och mulade i oss av de fantastiska rostmackorna med den nötiga spanska skinkan kunde vi beskåda alla spanska familjer som parkerade sina kylväskor, bredde ut sina badhanddukar, fällde upp sina parasoll och gjorde sig redo för en dag på stranden. Något så ovanligt som en spansk badort bara för spanjorer – eller ja, vi var ju där och det fanns inget förbud mot utländska turister, men jag tyckte i alla fall att alla andra verkade vara spanjorer.

En dag på stranden blev det för oss med. Efter frukosten bad, sedan mera bad, sedan lunch och glass och siesta och mera bad och så avslutades dagen med middag hos Rei de la Gamba – Räkkungen, där vi förstås åt räkor tillagade på olika sätt innan vi vinkade adiós till Tove med familj och återvände till vårt hostel i hästbyn och sov gott, och vaknade utvilade och styrde kosan mot Portugal igen. Kaffe och ännu en gång de goda mackorna, denna gång på en bensinmack men lika gott ändå.

 

 

På hemresan passade vi på att göra något vi tänkt göra länge, men av någon anledning har det inte blivit av på de nio år vi bott här. Vi har faktiskt inte varit på Algarve alls sedan det där höstlovet 2010, fast det bara är tre timmars körning, men nu när vi var där såg vi till att passa på att göra det som lockade allra mest längs hela kusten. Vi bokade en tur till grottorna i Benagil. Perfekt en så varm dag och ett alldeles lagom stopp. Avfärd från en fint litet ställe som hette Armação de Pêra och en båttur på en halvtimme och ett dopp i havet.

Sedan dammade vi hemåt för tjejerna hade en fest att gå på och sedan dess har det varit mest vardag för min del med  jobb och hundpromenader och Sverker kämpar på i Estoril, där han bygger och bygger bara några meter från stränderna som är proppfulla av folk så här års. Tjejerna däremot lever lyxliv. De har hängt med kompisar och badat och partajat hela sommaren, tagit bussen till Cascais och badat och köpt glass, surfat när det varit vågor och även hunnit gå på olika byfester och gratiskonserter och kalas, var och varannan dag känns det som. Vi har knappt sett röken av dem utom de dagar de varit ett helt gäng här hos oss vid poolen. Antingen är de inte hemma, eller så är det en massa folk här.

I morse vaknade jag klockan sex och ruskade liv i Sverker för att fråga om han hämtat tjejerna från augustifesten i byn men det hade han inte. Ner för trappan och kolla, men ingen där. En liten stunds panik innan jag kom på att de säkert sov i klubbhuset, som de kallar ett ställe som Sverker byggt ovanför sin verkstad. Där låg det fem ungdomar och sov, som tur var.

Vilken härlig och rolig sommar de har egentligen, och egentligen är det ju onödigt att åka någonstans, men i ett helt år nu har Jonna tjatat och tjatat om att vi aldrig reser någonstans och lite så är det ju, om man bortser från en liten sväng över spanska gränsen typ en gång om året. Det är fullt tillräckligt enligt mig, men tydligen inte för henne, så efter mycket bryderier och vånda bokade jag en resa. Sedan dess har jag gruvat mig för det och halvt om halvt hoppas att det inte skulle bli av, men imorgon är det dagen D.

Den här gången slipper jag köra, och jag behöver inte bryta min flygfasta fast vi ska till ett riktigt exotiskt resmål, och inte heller ska vi ta tåget eftersom jag fortfarande är skitsur över att det inte längre går nattåg från Lissabon. I stället ska vi ta bussen. Till Afrika, tamejsjutton. Över helgen, typ.

Imorgon kväll – om allt går som det ska, ska Jonna och jag kliva på en buss till Afrika, med avgång klockan 19 och ankomst nästa morgon i Tanger. Om jag har förstått det hela rätt åker bussen ombord på en färja någon gång under natten, så på lördag är vi alltså i Marocko. Om allt går bra. Vad vi ska göra där berättar jag om när vi kommit hem.

Om allt går som det ska är vi hemma igen på tisdag morgon, fulla av minnen och intryck. Det ska bli vansinnigt spännande, med betoning på vansinnigt. Jag är lite nervös och kan nog inte slappna av förrän jag är hemma i Europa igen, i Portugal, i vår by, hemma där jag kan sova i min egen säng och gå mina skogspromenader med hundarna, men vad gör man inte för sin lilla fjortonåring. Och okej, lite kul ska det bli också, men bara för att hon är med. Inte utan min dotter.

(Den andra dottern har redan rest utomlands två gånger med – aldrig bara med Jonna. Sverker vill absolut inte följa med).

Håll tummarna för att allt går bra! Kanske kommer man också kunna se en någon glimt av våra äventyr på instagram (asawinald).