Fullast upp och en oförglömlig kvällspromenad

Egentligen har jag inte tid att skriva blogginlägg nu. Ni har kanske inte heller tid att läsa detta egentligen, men fullast upp i november har nog jag. Jag vill inte ha någon medalj, men jag vill ändå få det sagt.

Jag jobbar mest, pluggar mest, har flest hundar att promenera, skjutsar flest barn till flest aktiviteter, går på flest spektakel och flest möten om både julfester och karnevaler, och så har jag varit in till Lissabon för att förnya pass och deklarerat momsen plus fixat och haft pyjamasparty för tolvåringen. Ainda por cima, som om det inte räckte med allt, så fick vi löss igen och så började motorlampan i bilen lysa rött och sedan dog mobilen, och så började hamrandet igen.

Det ska jag dock inte skriva om nu, för nu vill jag ha en magisk kvällspromenad. Sådana har jag på nära håll här hemma, men om det redan är mörkt när man loggar ut från studier och jobb så det blir till att ta fram bilderna från Sherry Pena igen, för där hittade vi inte bara en magisk by under ett tak av druvor och med eget vattenfall utan också en magisk kvällspromenad med spännande sällskap och magnifikt mål.

En kvällspromenad som avslutade en dag som började vid herdefloden och fortsatte längs ringlande vägar allt längre bland Penedas berg och dalar. Vi trodde att dagen hade nått sin höjdpunkt både vad gäller höjd över havet och rent bildligt flera gånger under dagen, längs vägen som ledde fram till den där kvällspromenaden.

 

 

Någon av höjdpunkterna kanske jag berättar om en annan gång, men kanske ändå kvällspromenaden tog priset. Med väldigt jämnt skägg visserligen och juryn är inte helt enig, men pricken över i var det i alla fall den dagen.

Skymningen hotade och vi hade redan funderat ett bra tag över var sjutton vi skulle sova när vi såg det. Portugals eget Shangri La, Angkor Wat och allt vad de heter, ett alldeles äkta sagotempel i en alldeles äkta sagodal ganska nära oss.

Dit ville vi hinna innan solen gick ned, men det vore också väldigt skönt att få ta ett dopp och sträcka på benen lite innan man kröp in i bilen och somnade ovaggad. DÄR! Sväng in där! Precis vid floden och med en liten skylt som visade att det var bara var en promenad på någon kilometer eller tre till det fantastiska templet. Kyrkan, om man ska vara noga. Vi hann bara kliva ur bilen så hörde vi klockarna direkt. Inte kyrkklockorna utan kornas klockor som de hade om halsen.

Att döma av ljuden var de överallt. I skogen bakom oss, vid floden på andra sidan grusvägen, på stigen som ledde mot templet, men inte lät vi det hindra oss. Tvärtom! Efter ett flod-dopp med kopublik travade vi iväg. Korna vek inte en tum, så vi fick gå runt dem. De blängde lite tjurigt på oss, men verkade mer nyfikna än ilskna, men ska jag vara tyst nu och låta bilderna tala innan jag förstör det magiska.

 

 

 

Det var en sista ”minns i november den ljuva september” innan den ljuva december tar vid. En magisk kvällspromenad var det, värd att minnas! Oförglömlig!