Ge mig sol, ge mig hav!

En gång i bloggen Bortugals början skrev jag ett inlägg om mina känslor kring att rycka upp mina barn med rötterna från sin idylliska barndom i skärgårdskommunen. Över att de skulle gå miste om en skolgång i den skola jag ställt dem i kö till så fort jag kom hem från BB för att de garanterat skulle få plats och där Frida redan börjat i förskoleklass. Den som låg så nära att vi vintertid kunde åka pulka dit, ända fram till entrén, där det alltid stod en ljuslykta tänd och välkomnade på morgonen. I glasverandan med utsikt över fjärden i skenet av tända ljus fick Frida äta sin frukost tillsammans med fröken. Sprakade det inte i en brasa också? Skolmaten var i alla fall ergonomisk och rättvisemärkt och hemlagad av spannmål från antroposoferna och allt kött var Ö-märkt (från kor som betat i skärgården) har jag för mig.

Om den skola de istället skulle hamna på visste jag inte mycket. Jag visste att det fanns en skolvärdinna och att skolgården var av betong och asfalt och omgärdades av höga murar och med låsta grindar. Jag visste också att de skulle få skolmjölk, och att man fick välja mellan vit mjölk och chokladmjölk och att jag hade förvalt chokladmjölk för att kompensera mina barn för förlusten av barndomsidyllen.

Bara av det där med mjölken förstod jag ju att det skulle bli annorlunda, men jag visste inte att de skulle ha 90 minuters långa lektioner, och lära sig skriva gammaldags skrivstil redan i årskurs ett. Jag visste inte att de skulle kunna få kvarsittning och att vi skulle sitta uppe sent och plugga flera kvällar i rad och ibland gråta lite av trötthet de veckor de hade terminsprov. Tre samma vecka.

Jag visste inte heller att de skulle äta lunch på gammeldagiset, och att de som inte skötte sig fick äta med gamlingarna, varav en del har bara stumpar i stället för ben. Jag visste inte att de skulle tvinga dem att äta soppa med bruna bönor i, eller den med kikärtor och spenat. Hade jag vetat allt detta hade jag nog haft ännu mer ångest över uppbrottet från idyllen och tänkt att det kommer aldrig att gå. Men det gick, och det gick bra.

Mot alla odds tycker de om att pränta skrivstil och de har lärt sig tycka om alla soppor, till och med den med bruna bönor i (och undrar varför aldrig jag lagar sådan) och de klarar proven, till och med tre på en vecka. De beklagar sig inte ens över längden på lektionerna eller skoldagarna. De tycker om gamlingarna, med eller utan ben och de behöver ingen chokladmjölk som tröst, men får det ändå. De trivs.

Ibland kanske det är bra att inte ha alla fakta när man fattar beslut. Det finns ändå inget facit för framtiden. Ibland måste man kasta loss fast man vet vad man har men inte alls kan veta riktigt vad man får och hur det kommer att gå.

Den idylliska skolan i svensk skärgårdsmiljö tänker jag nästan aldrig på nu, men när den här filmen dök upp i mitt facebookflöde i mitten av augusti tittade jag på den flera gånger och tänkte det var som en reklamfilm över idyll och lycklig barndom. Det kan knappast finnas en vackrare skolstart. Så här ser den ut varje år. Ettorna anländer  i båt till viken där skolan ligger och välkomnas av de andra skolbarnen och fröknarna som står på bryggan och sjunger .

Och så tårtkalas på det förstås för att fira skolårets början!

Här i Portugal är skolstarten som vilken skoldag som helst och dessutom ganska hemlig.

Jag tvekade att visa filmen för barnen, för jag ville inte väcka någon längtan och saknad. Känslor som kanske låg och vilade djupt inom dem för att kanske plötsligt vakna till liv som ett otröstligt monster vid mötet med rörliga bilder av sin förlorade barnsidyll, men sedan fick de se den ändå.

Filmen väckte en längtan, men inte den jag trott. Frida tittade förundrat på den och sa: ”Där har jag varit! Det där kommer jag ihåg. Är det där nu?” och sedan: ”VA?! Har de redan börjat skolan? Vad orättvist! När börjar våran skola? (Mamma vet inte, älskling, ingen vet!”)  ”När kan vi åka och köpa skolgrejor, mamma?”” Mamma, UNGEFÄR hur långt är det kvar?!”(”Ungefär fem veckor”) VA?! Det är ju JÄTTElänge!

Jonna tittade också på filmen och hennes reaktion var ännu mer oväntad. Själv hade jag varit så upptagen av att känna igen miljön att jag inte hört sången, men Jonna hörde.

-”Hör du vad de sjunger mamma? Sol, ge mig sol! Hav, ge mig hav! Är det för att de längtar hit, som vi gjorde?”

Jonna var väl så liten när vi bodde i Sverige att hon knappt visste var hon var någonstans och nästan för liten för att längta någonstans alls, men nu har vår längtan blivit en del av hennes historia och identitet också, som en saga hon hört många gånger och gjort till sin. Sagan om den där längtan bort, längtan efter sol och hav som tog oss hit.

För små för att längta bort?

Sommarhagel barnens sista dag i huset som var hemma i Sverige

Nu har de äntligen precis påbörjat sitt fjärde skolår i byskolan i den portugisiska byn och det hade verkligen längtat efter så det gjorde de glada i hågen och fyllda av förväntan.

Vid skolgrinden första skoldagen ( i fredags) passande nog en lite kylig septembermorgon med portugisiska mått mätt!

På väg till skolan på läsårets första dag frågade jag dem vad det bästa med sommarlovet varit. ”Att vi fick nya rum och en hund” var svaret de kom överens om. Men alla härliga dagar på stranden då?! tänkte jag, men jag tror att det är sådant de tar för givet vid det här laget. Solen och havet, som vi längtade till. Längtan som förde oss bort därifrån och hem hit.

(På tal om svensk idyll så har jag fått ännu ett jobb…)