Glädje, sorg och aijesús

Säg två känslor, sa den ena dottern till den andra på portugisiska. Vi var på väg till skolan och det var Jonna som frågade. Alegría e tristeza, glädje och sorg, svarade Frida kvickt. Jag kan en till, som min fröken har lärt mig. Den heter Aijesús, sa Jonna. Det är när man går och är ängslig för att något hemskt ska hända.

Nu vet jag alltså vad den heter, den där känslan jag har ganska ofta, och speciellt i lördags kväll när timmarna gick, solen gick ned och Sverker inte dök upp. Jag visste inte ens var han var och han svarade inte i telefon. Det gör han i och för sig aldrig, men han brukar heller inte vara borta så länge, särskilt inte utan att tala om var han är.

På lördagseftermiddagen gick barnen och jag in till byn för Fridas dansträning och Sverker sa inget om att han skulle någonstans. Han var fullt upptagen med att bygga på sitt projekt som ska vara klart till skolavslutningen om en vecka är det tänkt.

Snart klart inne, snart klart ute.

När vi kom hem någon timme senare var han inte hemma, och jag tänkte väl först att han åkt till byggvaruhuset för att köpa något som fattades, men när han inte kom hem till middagen och inte till solnedgången heller gick jag ut och räknade brädorna. Vindsurfingbrädan fattades. Det blåste inte jättemycket, däremot kom en störtskur, åska och blixtar. Jag har väldigt stor respekt för Atlanten. Det har inte Sverker.

Vågat

Barnen frågade flera gånger efter pappa och jag kunde ju bara säga att jag inte visste var han var, i ovädret. Klockan blev läggdags för barnen och jag visste inte vad jag skulle tro eller vem jag skulle ringa eller vad jag skulle googla. Aijesús!

Strax innan elva dyker han så upp, glad i hågen, men kanske lite hungrig. Han hade vindsurfat tills vinden dog, sedan stått och pratat med vindsurfinggubbar på stranden i godan ro. När det började regna åkte han till byggvaruhuset, utan en tanke på att han missade middagen och att någon skulle kunna undra var han var. Han var sista kund ut från byggvaruhuset med någon vara som tagit evigheter att hitta på lagret, och åkte sedan lite fel på hemvägen så det blev extra sent.

Värre än så var det inte med Sverkers försvinnande men jag hann tänka både det ena och det andra efter det att mörkret fallit. Föremålet för oron och aijesúskänslan hade inte hunnit tänka på vare sig middag eller på att någon kunde vara orolig. Jag är väldigt medveten om tiden. Det är inte Sverker. Nästa gång får han i alla fall lov att skriva en lapp. Att han ska ha mobilen med sig, att den är laddad och på är nog för mycket begärt.

Inget hemskt hade hänt Sverker, men aijesúskänslan hängde kvar lite dagen efter, som när man haft en mardröm eller sett en skräckfilm och den hänger efter en åt dagen efter som en lätt baksmälla, men jag var inte beredd på att någon skulle ha dött. Nästan ingen jag känner har dött, jag har haft tur på det viset.

Jag har inte många speciellt nära vänner i byn, utan kanske mer eller mindre nära bekanta. Eller var går gränsen mellan bekantskap och vänskap? Jag vet inte, men det finns i alla fall flera som jag blir extra glad när jag träffar, som får mig att känna mig välkommen här, och som jag gärna väntar med och småpratar med när tjejerna har dansträning. Några som jag vet att jag kan höra av mig till om det är något jag undrar. Mafalda var en av dem. Hon var en av dem som fått mig att känna mig välkommen i byn. Jag tyckte om Mafalda. Alla tyckte om Mafalda.

Mafalda var bara några år äldre än jag. Aningen för gammal för att vara mamma åt den lilla flickan i Jonnas dansgrupp, men ändå lite ung för att vara farmor eller mormor. Ibland vet man inte och man vågar inte fråga men jag fick ändå veta att hon var både och. Hennes son hade dött väldigt ung i en olycka alldeles innan han skulle bli pappa och att mamman till babyn klarade inte av att bli ensam mamma, så Mafalda blev både farmor och mamma till flickan som föddes strax efter att hon förlorat sin son. Jag pratade med henne senast i fredags på sociedaden, vi kindpussades och sa vi ses på söndag på folkloremarknaden.

Vi var på folkloremarknaden i Estoril, i skuggan av tallarna bakom det stora casionot och kastade pil i väntan på att de andra i Jonnas dansgrupp skulle dyka upp. Under tiden kastade vi pil i ett av stånden och Sverker hade precis kastat till sig en solnedgångskryssning med båt när de andra mammorna kom. De verkade ovanligt lågmälda och alla hade mörka solglasögon, och så sa de till mig att ”Idag har vi förlorat en av oss”. Jag översatte orden i huvudet men det tog ett tag att begripa innebörden. Förlorat. En av oss? Någon hade dött? Vem?

Dansuppvisningen genomfördes ändå fast man tvekat kring det

Mafaldas hjärta slutade slå någon gång under natten mellan lördagen och söndagen. Man berättade för mig att på måndagen låg Mafaldas kropp i kapellet i byn så folk kunde ta avsked. Det kallas för velório. Jag var med på en krans från dansmammorna men jag gick inte dit. Jag har aldrig sett en död kropp och jag vet inte hur likvakor går till här, lika lite som konfirmationer. Jag gick inte dit, men jag tänkte på Mafalda och på dem som saknar henne mest, på hennes sondotter och hennes föräldrar. Var de där? Hur klarade de av det?

Jag tänker att jag kanske borde ha gått till kapellet och tagit farväl av Mafalda, eller att jag i alla fall borde ha gått på Brunas konfirmation, särskilt som Frida var hedersgäst och knappt hade satt sin fot i en kyrka förut, men att jag inte riktigt vågade.  Som att det gick en osynlig gräns mellan att nästan höra till och att höra till på riktigt, och att den gränsen gick mellan att bli inbjuden att delta i både glädje och sorg  men inte våga. Att jag kanske inte vågat även om jag haft finskor och finbyxor.

Bön av Fransiscus de Assissi på minneskort från konfirmationen. ”Herre, där det finns sorg, låt mig bringa glädje”

Det närmar sig en ny helg med stormsteg, med fullt program på olika håll. Aijesúskänslan är borta, men jag har fortfarande inte riktigt bearbetat alla känslor från den förra helgen.

Nästa vecka är det också fullt program, och ni får läsa en serie inlägg med funderingar om nationalitet och ursprung, med anledning av att både sveriges och portugals nationaldagar infaller den veckan.