Gula kaskader och glädje i förskott

När mimosan blommar går både hundpromenader och löprundor i gult. I skogen står de blommande mimosabuskarna som kaskader av illgult längs vägen. En inte helt lyckad liknelse kanske med tanke på vad kaskader ger för associationer, men ändå. Det var så jag tänkte när jag gick där i allt det gula och ”gyllene fyrverkerier” har jag redan använt något tidigare år och man vill ju inte vara tjatig. Annars låter ju det nästan bättre än gula kaskader.

”När mimosan blommar” hade man också kunnat kalla inlägget. Det låter ju så fint.

Längs havet där allt som växer måste försvara sig med taggar mot torka och salta vindar kantas nu stigarna av solgult blommande carqueja – ärttörne. Min runda som gått i blått och grönt sedan förra våren blir gulare för varje dag nu. Man ser det inte på håll, men när man kommer närmare ser man att både kullarna vid havet och bergen skiftar i gult. Ju närmare man kommer, desto gulare är de.

De här blommar också i gult nu, vad det nu är.

Nu är det gult som gäller, men jag har för mig att de vitblommande estevas står på tur sedan. Buskarna med klipprosor som täcker större delen av kullarna kommer att blomma i vitt alldeles snart och sedan kommer det att braka loss totalt med chorão – isört och vildlupin och annat i alla möjliga färger. Nu när det välbehövliga regnet kommit dröjer det nog inte länge.

Jag ser fram emot det, tar nästa ut glädjen lite i förskott där jag springer på min guldkantade stig.

Jag är mitt uppe på kullen när det plingar till i telefonen. Det är en bra ursäkt för att stanna upp och pusta ut. Jag torkar svetten ut pannan och tar nyfiket upp mobilen och tittar efter vad det kan vara som trillat in. När jag ser att det är ett mail från arkitekten som driver vårt lite känsliga ärende hos kommunen svider det till i magen och jag slutar nästan andas tills jag fått fram mailet och förstått vad det står. Det var så länge sedan jag hörde av dem att jag knappt kände igen namnet på avsändaren. Själv har jag ju inte hört av mig utan istället gjort mitt bästa för att förtränga det hela, och lyckats ganska bra. Men jag visste ju att det skulle komma en dag.

”Goda nyheter” står det och jag läser vidare så ivrigt att jag knappt förstår vad det står. Vad sjutton betyder ”deferido”? Det låter inte bra, men enligt översättningsappen betyder det godkänt. Jag läser det hela igen. De har haft möten med kommunen och äntligen verkar det som att de kan komma med goda nyheter. Det verkar som om vi ska få vårt bygglov godkänt i efterskott. Så fort de vet mer hör de av sig igen.

Jag knappar in ett svar med många obrigada (tack!) och springer vidare hemåt nu med lätta steg, ivrig att dela de goda nyheterna med Sverker. Att det stod ”verkar som” två gånger i mailet bryr jag mig inte om. Varför skulle de vilja ge oss falska förhoppningar? Jag tycker nästan att vi borde gå ut och fira på restaurang eller så, men Sverker är inte imponerad.

”Ha!” Skrattar han glädjelöst. ”Det vill jag allt se först!” Han vägrar att känna minsta lilla glädje eller lättnad. Man ska inte ropa hej, båten är inte i hamn än och allt det där. Det står mycket på spel och han är väl rädd att bli besviken, men jag tänker ändå ta ut glädjen i förskott. Liksom för säkerhets skull, i fall det inte blir någon glädje sedan i slutändan. Då har jag i alla fall varit glad i förskott.

Det känns hoppfullt nu. Hoppfullt och gult.

Mer om ärendet här.