Correu bem? (Sprang det bra?) säger man på portugisiska istället för Gick det bra, och eftersom det artiga tilltalet har samma verbböjning som ”det” så heter Sprang/Gick det bra? och Sprang Ni bra? samma sak, och det passar ju bra när man sprungit en halvmara. Fast när man svarar måste man avgöra om man vill svara på Gick det bra? (Sim, correu bem) eller Sprang ni bra? (Sim, correi bem). Eller så säger man bara Sim, förstås. Ja. Ja det gick bra och ja, jag sprang bra!
Såå nöjd när jag kom i mål!!
Eller bra och bra förresten…han som vann sprang på 59 minuter nånting och i damklassen var bästa tiden 1,08 nånting! De spurtar ju hela vägen!! Jag undrar om jag skulle orka hålla den farten ens en kilometer?
Lånad bild från Meiamratona de Lisboa på Facebook
Jag ska inte tråka ut er med ointressanta detaljer om hur irriterande det var att de blandar motionärerna som ska springa minimaran med dem som ska springa halvmaran vid starten, eftersom minimaranmotionärerna (35000 stycken!!) går i lugn takt, gärna i bredd, med ryggsäckar och kameror, stannar och tar selfies med vyn över Lissabon från 25:e aprilbron i bakgrunden, medan halvmaranlöparna (me myself and I och 14999 andra) gärna vill komma iväg så fort som möjligt och får kryssa och armbåga första kilometern innan det rättar till sig lite och flyter på. Detta klagades det högljutt på både där och då och sedan på sociala medier. Inte heller ska jag gå på om hur den första milen sprang sig själv, men att den andra i gengäld var dubbelt så tung, eller exakt hur blytunga benen blev efter 15 kilometer och hur ömma fötterna blev efter 17 kilometer. Lika ointressant som självförvållat.
Startplatsen
Smidigt för killarna för de hade kisskurer! Haar ni sett sådana förut? Det var fullt med folk i buskarna också…50000 personer på en plats är mycket!
The final countdown! (Tidudiiduuu…tidudittutu..)
Frustrerande blandning av flanörer och folk som vill springa fort! (Lånad bild från Meiamaratona de Lisboa)
Förutom trängseln så är ju sträckan på bron fantastisk! Kanske någon av er som läser också var där? Vad tyckte ni? (Lånad bild från Meiamaratona de Lisboa)
När jag nu förvållat mig själv den här utmaningen kunde jag i alla fall glädja mig åt att inget av det jag varit orolig och nervös för hände. Det regnade inte, jag blev inte förkyld lagom till loppet, jag fick inte håll, jag stod inte i tofflorna och upptäckte att jag glömt löpardojjorna vid starten, jag missade inte tåget till andra sidan floden där loppet startar och jag kollapsade inte. Däremot såg jag hela fjorton stycken löpare som kollapsat längs vägen, och de flesta av dem på de allra sista två kilometrarna. Kanske var det därför jag inte spurtade, eller helt enkelt för att jag var trött.
Man kunde verkligen glädja sig över vädret, som bjöd på sol och lagom varmt istället för regn, som väderleksrapporten varnat för!
Senare på eftermiddagen läste jag på nätet att en av löparna avlidit, en tysk man som rest dit i sällskap med en grupp, som kollapsat, förts till sjukhus och där ganska direkt avlidit. Förmodligen, står det i tidningen, på grund av problem med hjärtat. Oerhört tragiskt. Någon som verkligen ville leva fullt ut, som rest till Lissabon med polarna och ville springa fortare och längre än kroppen förmådde. I artikeln stod det att mannen var 43 år gammal, och när jag läste det hann jag tänka ”Aha, en lite äldre man..” innan jag insåg att han var yngre än mig. Åren hinner ikapp en, fortare än man hinner inse, och inte kan man springa ifrån dem!
Jag hade ingen aning om att detta hänt där och då och var glad över vädret hela vägen och tyckte loppet flöt på och orkade precis i mål. Precis när jag via buss och tåg, i svettigt linne och tajts, tagit mig till Sete Rios, där jag haft bilen parkerad, öppnade sig himlen, men det gjorde ju inget då!
Vid Campolide, på väg hem. Mörka moln över Lissabon efter loppet.
Så var det med det. Det gick bra och jag sprang bra! Correu bem! Correi bem!
När jag kom hem stod Sverker och barnen i hallen i vårt nystädade hem och lunchen var serverad. Nej, så var det ju inte! Tjejerna hade kompisar här och de hade vänt upp och ned på hela huset och ätit upp alla rester i kylen och allt bröd också! Då ångrade jag att jag inte stannat och käkat på Burger King som jag tänkte att jag kanske borde ha gjort, men liiite försent, när jag redan kört förbi, så hungrig att jag nästan morrade redan då. Sverker fick åka och handla!
När lekdagen var slut och vi skulle promenera hem kamraterna fick vi lov att titta in hos den enas faster, som hade två fyraveckors kattungar! Nu har ju vi redan tre katter, men de var ganska oemotståndliga!
Vi kanske ska satsa på en sådan här med en gång?
Halvmara i Lissabon i mars. Kanske blir kommande vår-weekenden? Som uppvärmning till Göteborgsvarvet…
Tungt med folk som trillar av bara. Som sagt, jag funderar på hur kroppen fungerar i de där situationerna.
Ja det tycker jag du ska satsa på, Dryden! Men man måste lyssna på kroppen. Jag kommer nog tyvärr inte kunna tävla med dig, men ses gärna om det blir av! /Åsa
Jag är ny på bloggen och har inte hunnit läsa fler inlägg än men undrar hur du gick från 5 km till halvmaror? Såg din kommentar hos Underbara Clara och jag är själv en löpare som harvar på med 5-7 km, ibland 10 men det är så jobbigt… Har sprungit likadant i flera år och blir trött bara på tanken av 21 km. Är det mycket intervallträning och liknande som krävs?
Innan vi flyttade hit sprang jag en 5- eller 7- kilometersslinga och där gick min gräns. Två gånger hade jag klarat milen men då höll jag på att dö. Jag har inte direkt kört någon intervallträning fast jag borde det, utan mer bara nött på tills jag blev bekväm med milen, försökt hitta mitt tempo och sedan töjt på sträckan lite successivt. Ibland varvar jag med pass ”bara” på 3-4 km 5-6 kilometer och försöker hålla snabbare tempo då. För mig har det mesta handlat om att hitta flytet när jag springer, rätt tempo och mindset. Då är det liksom bara att fortsätta att springa! Typ antingen ”idag ska jag inte så långt så då ger jag järnet” eller ”idag ska jag långt så då tar jag det lugnt” och tänker på annat medans jag springer, så jag inte känner någon press, inte hamnar i tankar kring hur långt jag har kvar eller att jag borde springa fortare, eller inte orkar mer. Men 21 km springer jag bara någon gång inför loppen, tränar mest 10-15 km inför loppet. De där sista kilometrarna går på vilja sedan. Öka successivt litegrann tills du känner dig bekväm med milen om du nu känner för att börja springa längre. Jag springer med runkeeper så jag kan hålla reda på hur mycket jag springer, och kan sätta upp mål och jämföra. Lycka till! / Åsa
Stort tack för ditt svar!
Jag håller ofta samma tempo och har lite svårt både att höja, om jag bara skulle springa t ex 3 km, eller sänka om det blir längre. Såklart har man bra och dåliga dagar och jag tar inte alltid med mig någon mätning av tid och km men jag har sett att 10 km brukar vara i samma tempo som 5. Fast jobbigare… Ska försöka springa långsammare och då fortsätta förbi 10 km, annars känns det ju som att jag vill springa 10 km på samma tid som jag brukar.
Det är ju bra ju, att du håller samma tempo i tio som i fem! Då firar du med en extra kilometer när du klarat 10! (: /Å-mamman
Fantastiskt med ännu ett slutfört långlopp..Stort Grattis! vilken känsla det måste vara..Hoppas ni har ett härligt lov. Vi stockholmare får vänta till efter påsk med ledigheten. Här längtar vi så efter grönskan o blomstren man ser på dina fina bilder.
Den kommer nog snart, Catrina!
Helt. Galet.
Men imponerande.
Jag hade nog också tyckt det var galet för inte så länge sedan, Annika. Jag har vant mig successivt vid springandet. Lite knäppt är det nog, men jag är ju inte ensam om att gilla det. /Åsa
Blir så imponerad! Bra jobbat! det fanns en tid då jag hade små (dock väldigt små!) planer på att någon gång göra en halvmara, men nu har jag blivit stor och förståndig så jag har lagt de planerna på hyllan 😉
Jag växer nog ifrån de här dumheterna jag med Marina! (;
Blir lite sugen på att springa igen när jag ser bilderna men väntar nog lite till tills mina lungor känns helt som vanligt för säkerhets skull. En halvmara känns långt bort men nån gång kanske 🙂 Tack för lite inspiration!
Man kan börja med ett litet mål, som 3 km, och sedan öka! Om man känner för det alltså! 🙂
Eller också göra något helt annat som får en att må bra! (:
Wow, jag är imponerad! Du ser ju till och med piggelin ut när du kommit i mål. Det är ju på snäppen till oförskämt. 🙂
Haha! Benen var inte så glada men jag var glad, Marie!
Så duktigt ! jag startade att läsa din blogg för några veckor sedan. Vi har precis köpt en lägenhet i Quarteira,Algarve kusten . Det är så spännande att följa er som har en viss vana av Portugal.
Grattis Marie till lägenhet på Algarve! Lycka till där! Men så värst duktig vet jag inte om jag är, jag har väl inget bättre för mig antar jag. Duktigare då att orka jobba hela dagarna och sedan kanske träna på det!
Vad duktig du är! Impad!!! Vi har suttit blick still i husbilen flera dagar eftersom det regnat så galet mycket. Men idag blev det i alla fall en 3 timmars promenad 😉 Jag har förresten lyssnat på en föreläsning en gång där jag förstod att riskerna är relativt stora med såna där lopp och att det faktiskt är ganska ”många” som dör. Det som är bra för hälsan är träningen innan loppet, som ju helst pågår under lång tid. Cool bild förresten över bron!
Hej Helena! Ja man ska ju inte springa längre och fortare än man är van vid, och det tar ju tid att vänja sig. Jag är lite kluven , för jag kan nästan känna hur det sliter på kroppen att springa så långt, men samtidigt är det liksom skönt att töja på sina gränser. Någon halvmara till blir det nog, men sedan ska jag nog hålla mig till kortare sträckor och trails. Och ja visst är det coolt att loppet går över bron. Det är det som är halva grejen tycker jag, för där kan man ju inte springa annars! Hoppas ni får finare väder snart! Efter regn kommer solssken!