Hänt hittills i år

Nu ska jag lägga navelskåderiet åt sidan och inte skriva alls om mig och hur jag mår. Höja blicken och berätta om vad som händer utanför min lilla livskris, och där ute händer det grejer! Både sådant som brukar hända så här års och helt oväntade saker, på gott och ont, i en osalig blandning.

Vi kan börja med det närmaste. Först saker som hänt i härhemma i familjen, och sedan vidgar vi vyerna till saker som hänt på vår gata, i vår by, i vår kommun och slutligen kanske till och med någon riksnyhet. Vi får se om jag kommer så långt.

Här på hemmaplan kretsar nu mycket kring karnevalen. Som vanligt ska det skapas helt vansinnigt ambitiösa dräkter och tiden är knappare än vanligt eftersom karnevalen inträffar tidigt i år. Fridas sociedade har temat ”Jorden runt” eller något sådant, så hennes grupp ska vara en kinesisk drake. Vi har haft möten och bollat idéer och lösningar och kommit fram till att någon ska göra ett huvud och det ska ha ett långt släp och pinnar och sömmerskor syr för fullt på dräkter i rött och guld till alla.

 

Jonnas sociedade har havstema, så det blir sjöstjärnor och koraller och allt möjligt som möter kineser och indianer på gatorna i vår lilla by om en knapp månad. Just Jonnas grupp har inspirerats av de krångligaste havsdjur de kunde hitta, förstås. En sorts djuphavsfisk med jättetänder och en lampa på huvudet.

 

Dessutom ska de öva in sin dans, så de är många timmar i veckan på sociedaden, ofta mellan nio och midnatt mitt i skolveckan och större delen av helgerna. Som vanligt undrar jag varför de inte kan tänka ut något enklare, och tvivlar på att det ens är genomförbart, men samtidigt vet jag ju att det är så här det funkar: En hel by drabbas årligen av vansinnigt mycket inspiration och ett visst storhetsvansinne, och syr upp hundratals fantastiska skapelser och övar in komplicerade koreografier för ett par dagars galenskap, eller folia (festligheter?) som de säger. Bara för sitt eget höga nöjes skull. Bara för att de vill. Och kan!

På tal om festligheter: Vi har även hunnit med att fira Fridas artonde födelsedag! Först var det tänkt att hon skulle ha fest på sociedaden, men hennes födelsedag sammanföll tyvärr med firandet av själva sociedadens födelsedag, så vi hade festen härhemma. Hela trettio tonåringar dök upp och hade ”kalas” hela natten. Sverker och jag stängde in oss och alla husdjuren i sovrummet på övervåningen och lät dem hållas. Det var pizza och tårta och dans och spel, men också öl och cider, och kanske till och med lite vodka, men allt hade gått städat till, så vitt vi kunde se.

 

Vi har även hunnit vara sjuka. Alla drabbades av något virus och var illamående en vecka. Det är inte mycket att orda om, inte om jag ska kunna ta mig ända till riksnyheterna i det här inlägget men Sverker var faktiskt så sjuk så han inte åkte till det stora gröna huset på en hel vecka. Ändå var han tillräckligt frisk för att kunna börja slipa i ordning de gamla innerdörrarna som legat här i flera år nu och säkert längtar efter att få komma tillbaka till huset där de hör hemma, nyslipade och så småningom målade, i nya fina karmar.

 

På tal om hälsa så fick jag lite av en chock häromdagen när jag skrollade på facebook och plötsligt fick syn på en dödsannons med ett foto på vår granne. Jag fick zooma in och titta noga och läsa om flera gånger. Jo, det var han! Hur kunde det vara han? Vår 65 år unga hälsosamma och vältränade granne, som vi trodde var hälsan själv. Det enda han gjorde var att äta hälsosamt och träna. Hela sitt liv hade han ägnat åt kost och träning, både privat och yrkesmässigt. Hade han blivit påkörd eller något? undrade jag.

När vi fick veta vad som hänt blev vi ännu mer förvånade. Han hade tydligen haft leukemi länge utan att vi vetat om det. Utan att han ens sagt det till sin familj, och någon behandling hade han inte velat ha. Han berättade det för familjen några dagar innan jul och några dagar in på det nya året var han borta. För alltid. Vi kommer att sakna honom mycket. Han var en bra granne och en god vän. Det känns sorgligt och både overkligt och orättvist, på något sätt.

Rättvist kändes det däremot när dansmormor ringde och berättade att hon blivit mormor igen. Då fällde jag en liten tår av glädje, för jag vet hur det känns. Inte att bli mormor, men att tro att man aldrig ska få bli mamma, och sedan ändå få uppleva det, i elfte timmen så att säga. Som dansmormors ena dotter, som har tre syskon som fått barn som snart kan få egna barn, medan hon varit barnlös. Hon gifte sig med sin tonårskärlek och blev faster och moster, men aldrig mamma. Hela byn fick barn, utom hon.

Hon blev trettio och trettiofem, och till råga på allt upptäckte hon, alldeles innan pandemin faktiskt, att hennes man hade en annan. Skilsmässa och närmare fyrtio, men gav hon upp för det? Nej. När hon borde varit som bittrast skrev hon gång på gång på sin facebooksida: amar sempre, agradecer sempre, acreditar sempre – alltid älska, alltid vara tacksam och alltid tro. Själv hade man väl gått och grävt ned sig, men inte hon! Hon hoppades och var tacksam, och så plötsligt fann hon kärleken igen och allt föll på plats. Det blev en liten pojke, och hela byn gläds nu å hennes vägnar. Kanske också hennes ex?

Det var vad som hänt hos oss, på vår gata och i vår by. Födslar och dödslar. I vår kommun har följande hänt: Det har blivit gratis för alla upp till 23 års ålder att åka kollektivt i hela Lissabon! Vi får redan sedan tidigare åka gratis buss i kommunen, oavsett ålder, men nu kan tjejerna åka gratis till Lissabon och Sintra hur mycket de vill, och det gör de också. Fantastiskt bra!

Fantastiskt bra gjort var det också av den städerska eller städare som hittade en ryggsäck vid restaurangdelen av köpcentrumet i Cascais och lämnade in den till avdelningen för borttappat, som lämnade den vidare till GNR (Guarda Nacional) där en lättad ägare kunde hämta ut den. Jag undrar så om han eller hon tittade vad som var i den. Där låg nämligen 47 000 Euro i kontanter – alltså en halv miljon kronor – som ägaren alltså helt enkelt glömt i en ryggsäck på golvet i köpcentrum och otroligt nog fick tillbaka. Många frågetecken efter den nyhetsartikeln, men också minst ett utropstecken!

Nu har vi kommit till riksnivå, och nu finns det bara utrymme för en nyhet. Av alla fantastiskt intressanta saker som hänt i  Portugal i år väljer jag denna goda nyhet: Från och med nu är det inte längre lag på att ha bidé i portugisiska badrum! Ni läste rätt. Det är svårt att tro, men jag har själv läst det i tidningen, så det måste vara sant. Visst händer det mycket i världen som är sorgligt och orättvist, men man ska komma ihåg att det också finns utveckling som går åt rätt håll. Till exempel att man nu får bestämma själv om man vill ha en bidé i sitt badrum eller ej. Hurra!

 

Vi avslutar med mina löprundor: