Knappt har man hunnit skryta med hur bra det går med barnen i skolan och precis som man vågat önska att den glädje de känt över lärandet ska hålla i sig så kommer Frida hem på terminens första skoldag och har en klump i magen och tårar i ögonen.
Över lovet hade de haft i läxa att läsa en bok på minst femtio sidor samt att öva på multiplikationstabellen. Vissa, som behövde öva mycket, fick skriva tvåans till femmans tabell hela tio gånger över lovet, och här slutar tabellerna inte vid tio utan vid tolv. Tolv gånger fem, snabbt? Eh…?
En del fick pränta av alla tabellerna tio gånger i sina läxblock under lovet, då de ansågs behöva öva riktigt mycket medans Frida klarade sig undan med att skriva av fyrans och femmans fyra gånger, och under lovet har vi försökt förhöra på tabellerna när vi varit ute och åkt bil eller promenerat till exempel. Hon kan dem ganska bra. Hon ville också öva på treans tabell för när hon tänkte efter tyckte hon den var svår också.
För att det liksom riktigt skulle gnuggas in att man inte nått ända fram hade de som svarat fel på någon siffra också, i sin läxbok, fått pränta ned ett grattis till de elever som klarat sig till 100%, följt av namnen på dessa. Om man ska försöka se något positivt med det hela så kan man ju tänka att det nog nästan är nyttigt för Frida att inte alltid vara i topp, utan ibland också få känna på hur det är att vara bland de som inte får medalj, diplom och godis och grön gubbe på fredagarna. Annars kanske hon blir odräglig?!
Grattis till åtta vid namn nämnda elever som klarade multiplikationsförhöret felfritt efter lovet! Åtta elever som inte heter Frida.
Efter tre veckors skollov förväntades tabellerna sitta i ryggmärgen. Det blev förhör första dagen på terminen, och Frida fick till sin stora förtvivlan fel på två tal, vilket innebär att hon och alla andra som inte kammade hem full pott fick skriva alla tabellerna fyra gånger till på kvällen efter en lång skoldag. De slutar skolan halv sex på eftermiddagen/kvällen och Frida var trött efter första skoldagen!
Vi mysade till det lite med vaniljyoghurt och nonstop efter maten och satte igång. Pressen var extra hård för Frida, som skulle fylla nio nästa dag, och hade tänkt ägna morgondagens kväll åt att fira och bli firad, men om hon inte fick alla rätt på nästa förhör skulle mängden tabeller hon måste skriva på födelsedagskvällen öka till fem gånger alla tabeller…och dagen därpå till sex gånger och så vidare, men nu var det framförallt födelsedagsfirandet som stod på spel. När hon skrivit klart bläddrade hon i häftet och räknade att hon hittills skrivit 72 tabeller sammanlagt där! Sedan ville hon bli förhörd fast hon var helt vimmelkantig av alla siffror. Efter att tag kom vi på att hon kunde öva på datorn också men sedan orkade hon inte längre.
På födelsedagsmorgonen väckte vi födelsedagsbarnet med sång och paket, men hela vägen till skolan ville hon bli förhörd på tabellerna, och nu verkade de sitta riktigt bra, men för säkerhets skull väntade jag in den stränga fröken Graça vid skolgrinden och böt några ord med henne fast jag brukar dra mig för det. Det bor nog en liten svensk curlingförälder i mig i alla fall! Jag berättade att Frida fyllde år och att hon övat jättemycket men var jättenervös över att missa på någon fråga så hon inte skulle hinna fira sin födelsedag ordentligt efter skolan, vilket fröken Graça viftade bort med ett litet skratt och något om att det är bara repetition som gäller. Öva och repetera tills det sitter! Ja, jo, men hon…stammade jag men det var liksom ingen idé.
Födelsedagsbarnet (och syster yster) på väg till skolan, förväntansfull men nervös inför förhöret
Vid eftermiddagsrasten dök vi, traditionsenligt, upp på skolan med tårta och bullar för att sjunga för Frida med klassen. Lite spända var vi, då vi ju nu skulle få reda på om Frida skulle kunna fira sin födelsedag utan klump i magen den kvällen! Som tur var hade hon klarat dagens förhör! Hon viskade till oss att hon hade fått snälla frågor, så antingen hade hon tur eller så har fröken Graça ett hjärta i alla fall. Frida var sjukt lättad och vi med!
Ställde snällt upp på gruppbild när jag hojtade till med min lite avlegade lärarröst!
Att barnen har kronor på sig har inget med Fridas födelsedag att göra förutom att den råkar infalla på trettondagen, eller Dia de Reis (kungarnas dag) som alltså inte är helgdag i Portugal, till skillnad från i Sverige, och grannlandet Spanien, där Trettondagen är en helgdag som firas stort med processioner (på sina håll) och presentutdelning. Här i Portugal har regeringen i samband med krisen kraftigt skurit ned på antalet helgdagar, så då rök bland annat Fridas lediga födelsdag! (Jag lärde mig i kyrkans barntimmar att det var herdar som följde stjärnan till stallet och kom med presenter men tydligen var det kungar. Guld, rökelse och myrra är kanske inga typiska herdepresenter heller?)
Nu kunde vi i alla fall fira både födelsedagen OCH att Frida hamnat på listan över de som klarade tabellerna på mysig restaurang i sällskap med farmor och en kompis, som förresten INTE klarat förhöret, så det blev inte så sent.
Vi är inte på länga vägar klara med födelsedagsfirandet ännu, (vi ska ju ha kalas också!) och inte med alla pluttifikationstabellerna heller, men det var ju en lättnad att vi inte behövde tillbringa själva födelsedatumskvällen med att drilla tabeller!
Vi hann fram till O Moinho i grannbyn precis i tid till solnedgången!
Mer presenter!
Ännu kitschigare kvällstid än i dagsljus!
Familjebild!
Samtidigt, i en annan del av världen, i Vikingshill, där barnen skulle gått i skola om vi inte emigrerat har Backebobarnen läxfri skola. Himla skönt och bra på väldigt många sätt. Men kan de multiplikationstabellen i slutändan? Hinner de verkligen lära sig den på skoltid? Inte vet jag, men jag är lite nyfiken!
PS. Jag har ju skrivit om våra erfarenheter om läxor och tankar kring det i det här inlägget också!
FYI! Axel kan kanske upp till tvåans tabell, men thats it! Och vad det gäller Fridas fantastiskt fina skrivstil så har Axel svårt att läsa det han själv skrivit 🙂
Men han är glad ändå, och kommer troligtvis längre fram i livet klara både skrivandet och gångertabeller!
För dom ”starka” eleverna är det nog drivande att pushas hårt men har man det svårare tror jag att berget kan bli för stort att ta sig över, och att man tillslut ger upp!
Hur ser det ut med extra hjälp i skolan för dom som har det svårare?
Jo det finns väl en poäng med att var och en får ta det i sin takt så det blir lagom utmaning, men lite mer push kunde de gott ha på eleverna i Sverige också tror jag…jag hade så många som inte fattade att det fanns ett samband mellan studieresultat och ansträngning, och då gick de i högstadiet, så de hade ju flummat bort många år… och stört kamrater..
Det finns stöd för de som behöver, men inte i någon större utsträckning. Ibland innebär stödet att de får sitta inne och jobba på rasten för att komma i kapp…
Livet är hårt men orättvist liksom…
Låter som om barnen har lyckan att gå i en bra skola. Se rosorna, inte taggarna. Barn växer av att bli pressade till toppen av sin förmåga. Och utvecklas av att få uppleva glädjen över små och stora segrar – då ingår en klump i magen och lite tårar ibland. ”Lite grus på isen skadar inte” (ang. curling). Men, Men.. det krävs lärare, och föräldrar, med fingertoppskänsla och gott omdöme. Missunna inte barnen segrarna i kampen om kunskap. Ingen lär sig vindsurfa utan att misslyckas i början. Det är så man lär sig nya färdigheter. Heja barnen, ni är jätteduktiga jobba på!!
Tack Inger, det var fina och stöttande ord! Jag tror också att självkänslan och motivationen växer av krav som man klarar av, att få känna känslan av att det lönar sig att anstränga sig! De verkar faktiskt trivas med det hela, men jag tror Frida hade blivit rätt förtvivlad om hon misslyckats på födelsedagen! Det var skönt att hon klarade sig!
Kanske hon klarade sig för att Graca är duktig i sitt yrke, hon kanske visste att Frida nått sin gräns just för tillfället – ”lätta frågor”. Verkar som Graca vet precis vad hon gör?.. Hur som helst tycker jag ni är Stronga hela familjen.
Ja hon tycker väldigt mycket om skolan och sin fröken, Inger, så något måste hon ju göra rätt, fröken Graca!
Jag gillar att läsa det du delar med dig! Fast jag är lite dålig på att kommentera. Men fortsätt att skriva och berätta om ert liv där. Det är så intressant att jämföra, och jag är så imponerad över ert stora steg i livet; att lämna det trygga och gå in i drömmen! Fortsatt lycka till där borta!
Tack Carina! (:
Der går ju inte ens att jämföra med den svenska skolan! Som vanligt kanske en mellanväg vore bra… Mycket mindre krav i Sverige, men barnen lär sig säkert mindre också…
Nej det är knappt det går att jämföra, det är verkligen ytterligheter. Jag tror också att en mellanväg vore bra. Både för mycket och för lite krav kan ta kål på lusten att lära!