I december har det inte blivit någon riktig heldag på stranden. Helgerna har varit ganska regniga och så har vi varit uppbundna av kalas och repetitioner, nu inför julfesten, men idag har vi planerat en heldag på stranden och ser fram emot det!
Det är ju inte samma sak att åka till stranden på vintern som på sommaren. Man behöver till exempel inte ta med solparasoll och bikini, även om jag sett folk solbada i bikini i december också. Man kanske inte ens badar, men skönt är det ändå för både kropp och själ. Luften och ljuset vid havet, ljudet av havet. Att gå barfota i sanden. Som att vara på spa.
Man kan leka med hunden och förgäves försöka få till en bild där man ser sådär härlig ut, i uppkavlade jeans och barfota, springandes och skrattandes med vinden i sitt hår..
Man kan bara sitta där och se cool ut med hunden i solen.
Man kan leka med strandfynd
Hittar man en plats med lä och solsken är det så ljuvligt att man lätt slappnar av helt och hållet, ja omöjligt kan hålla ögonen öppna. Passar man sig inte ligger man där och snarkar rätt som det är, övertygad om att den andra föräldern är pigg och ansvarsfull och har koll på vad barnen har för sig bland hala stenar och det stora farliga havet som ibland vågar sig långt upp på stranden och drar med sig vad det kan ut igen.
Känslan när man vaknar och inte ser barnen, men väl den andra föräldern som ligger där och snarkar helt ansvarslöst, trygg i tron att du håller dig vaken. Evighetslånga två sekunder innan du får syn på barnen. Skräcken innan du ser dem. Du blir varken arg eller ens bestört när du får syn på dem lekandes i de skummande vågorna med en flotte de byggt av frigolit och andra strandfynd som havet spottat upp på stranden. Du känner bara lättnad. Du andas ut och tänker att inget annat spelar någon roll. Inget mer än att de finns, att de lever. Egentligen är det väl alltid så, men inte så påtagligt som när man nästan tror att man förlorat dem, om än bara i två sekunder.
Sedan släppte ingen av oss barnen med blicken
Detta hände en stranddag i november men det ska inte hända igen, jag lovar. Idag är vi på stranden hela dagen, och idag ska jag inte somna, hur skönt det än är.
(Kommer det inget inlägg i morgon är det för att ni varit så dåliga på att kommentera i helgen, eller för att vi ändå inte lyckades hålla oss vakna och har svepts bort av havet)
Havet alltså … svårt att beskriva det fina 🙂 Tänker ofta på vår stund nere på Björnstranden, kollar på bilderna och minns.
I cirka 10 år befann vi oss på en beach i Carmel-by-the Sea, Calif.
varje nyår. Det var blåsigt och kallt, men ungarna hade hur kul som helst
med att plaska i det kalla vattnet och att dra långa slingor av kelp ur
havet. I bland kunde vi göra en eld med ”driftwood”. Choklad i termos och smörgåsar. Vanligtvis
ensamma på stranden.
Mycket vackra foton, Åsa!
Vad härligt det lät, Ruth! Vi hade också med varm choklad, det är alltid så gott när man är ute. Och pannkakor i termos…
Och tack, visst är bilderna fina! /Åsa
Härligt det ser ut, trots vinter. 🙂
Skönt att ni håller koll på barnen förstås men samtidigt fantastiskt att ni kan somna på en strand mitt på dagen, båda två. Det låter ljuvligt.
Ja vi är rätt bra på att somna mitt på dagen A-mamman! 🙂 /Åsa
Det ser verkligen jättehärligt ut. Det är något visst med en öde strand.
Ja det är det, Marina. Härligt verkligen! /Åsa
Hua, den där känslan när man vänder bort blicken och sedan inte ser huvudet i vattnet när man tittar tillbaka. En annan sådan känsla – fast inte av samma magnitud – är att stoppa ned handen i handväskan och inte hitta plånboken på en gång. Panik!
Men sedan dyker huvudet upp två meter längre bort, handen träffar på plånboken i ena hörnet. Och man andas ut.
Härliga bilder!
Den känslan, ja Emma. Eller när man backar in i något med bilen. Då uteblir i och för sig lättnaden. /Åsa
Men man kan känna en liten, liten lättnad när man ser att ingen har upptäckt en, och att ingen sitter i bilen som man backat på.
Det har hänt mig alldeles för ofta på sistone. Mycket försiktiga backningar, så ingen skada skedd, men ändå…
Underbar bild på ungarna mot den grå himlen.
Skräcken ja, skräcken…
Skönt att höra att det inte bara är jag som backar på bilar, Casa Annika. På nåt vis. /Åsa
Läskigt med så kraftfullt vatten! Ni får jobba i skift ??
Ja, stranden på vintern i Portugal är absolut en höjdare. Inte alls som det kan bli på sommaren utan lugnet infinner sig totalt. Sen får jag ju säga att jag älskar sommaren och havet och värmen och solen, ja allt som tillkommer men på vintern är det lugnt och stormigt och soligt o kallt men framför allt fridfullt och känslan av ro infinner sig på en annan nivå ??⛄? Ha en skön tredje advent ??