Hemlängtan och rotlöshet

Barnen och jag har inte varit till Sverige sedan midsommar 2013. Sverker har varit tillbaka någon vända, men inte på grund av hemlängtan utan på grund av måsten. Vi har pratat om att åka till Sverige och hälsa på mormor och morfar och farmor, fast de har ju varit och hälsat på oss flera gånger och kommer snart igen, så det känns inte nödvändigt för den skull. Inte än i alla fall.

Midsommar 2013, dagen innan flytten.

Både Sverker och jag har bott flera år utomlands tidigare och är inte längta-hem-typen någon av oss. Vi är bägge mer ”längta-bort-typen” Det var det första vi började prata om när vi träffades för tjugo år sedan på en pizzeria i Vallentuna. Att dra iväg, när, hur och vart. Vi hade bägge bott lite här, bott lite där, letat vidare, mellanlandat i Sverige för att planera och spara ihop till nya resor, dragit iväg igen. Vi hade bägge ägnat mycket tid åt att längta bort, längta vidare, men aldrig längtat hem. Jag tror det har med rotlöshet att göra. Vi kommer ju någonstans ifrån, förstås, men ingen av oss har starka band till någon plats. Som att vi inte hört hemma, inte slagit rot.

Om jag skulle längta hem nu vet jag inte ens var jag skulle längta. Den plats jag kommer ifrån ursprungligen och där jag bodde tills jag var arton år gammal besökte jag senast för åtta år sedan och sedan dess har mina föräldrar flyttat söderut, så jag vet inte om jag någonsin kommer att åka tillbaka dit igen. Antagligen inte. Det är ju inte hemma nu. Det var längesedan det var det.

Hemma en gång i tiden i landet länge sedan. (Bild lånad från svenska kyrkan.se)

Närmast ”Sverigehemma” är kanske Vikingshill, där vi bodde i sammanlagt sexton år (!)), men fast vi byggde vårt drömhus där så blev det inget hem och fast det tog så himla lång tid slog vi inte rot där. Det fanns väl för mycket längtan bort kvar. Men det var ju Sverker och jag som längtade bort, inte barnen.

Vikingshillsminnen

I början, innan tjejerna fick nya kompisar här, och det dröjde ju nästan tre månader innan de började skolan här, hände det att de fällde några tårar efter kompisar i Sverige. Det hände bara när vi skulle natta dem, när de var trötta och det var stilla omkring dem och de kanske kände efter lite extra. Det hände max tre gånger. Jag lovar.

En gång när de pratade om ”hemma” förklarade vi att i huset som var hemma förut bodde det någon annan nu, så även om vi skulle åka tillbaka till Sverige, kunde vi inte åka ”hem” igen. Då var de tysta länge och funderade över det, men det blev ingen dramatik eller tårar den gången. De verkade begrunda och acceptera att ”åka hem” inte fanns längre.

Någon annans hem nu!

I början skrev Frida brev och skickade bilder till sina klasskamrater i Sverige. Jag tror det blev två brev under den första sommaren och höstterminen. I sitt första brev skickade hon med snäckor hon plockat, en till varje före detta klasskamrat. Till jul fick hon brev från klassen med ett julkort från var och en av klasskamraterna. Jag försökte få henna att skriva igen och tacka, berätta lite om hur hon har det, men nu hade hon alltid någon undanflykt. Jag vill ju inte gärna tvinga henne. Det kanske helt enkelt var hennes sätt att hantera det hela. Kanske var det så att hon tyckte det var jobbigt att tänka på kamraterna därhemma, att de bleknat bort och att det var lättare så, än att försöka hålla kvar kontakten, minnet och saknaden.

Fridas brev på Backeboskolans anslagstavla (Bild från Cissi) Innan hon lärde sig förstklassig portugisisk skrivstil!

Jonna skulle ha börjat i en helt ny förskoleklass med bara några av sina gamla kompisar i, så för henne var det annorlunda. Hon är ju också yngre. Innan flytten pratade hon ibland om att hon inte ville lämna sin favorithäst, att den var gammal och att om vi flyttade skulle den dö innan hon fick se den igen. Det var ju lite sorgligt, men mest konstigt, eftersom hon bara träffat hästen tre -fyra gånger i sitt lilla liv och då inte brytt sig speciellt mycket om den. Varför gamla Vassir från ponnyridningen vid Nyckelviken plötsligt blev så viktig förstod vi aldrig. Hon fällde nog någon tår över Vassir här i Portugal också, men sedan föll han i glömska.

Vi åkte dit och fotade honom innan vi emigrerade. Han verkade inte bry sig så mycket.

När jag satt och skrev det här frågade jag barnen om de brukar längta hem. Frida tittade på mig som om hon inte förstod frågan eller som om den var väldigt konstig, men Jonna kopplade direkt: Ibland på skolan om det regnar så det är tråkigt på rasten längtar jag hem, sa hon. Men då menar hon ju inte till Sverige, förklarade Frida för säkerhets skull för mig och så var det Jonnas tur att se frågande ut. Vad har Sverige med det här att göra?

Hemma i Bortugal midsommar 2014.
Med eller utan rötter?

Antingen är det så vi att haft tur med våra, att de inte lidit mer av hemlängtan till Sverige, eller så är det så med barn i allmänhet att de liksom är hemma där de är. Man kan ändå inte låta bli att undra. Kommer de att bli rotlösa eller slå rot? Var kommer de att hamna och vart kommer de att längta? Det hade vi i och för sig fått undra över om vi bott kvar i Sverige också, med tanke på hur det blev för oss. Sånt där kan man aldrig veta. Det blir som det blir.

Kommer de att höra hemma här? Eller ingenstans?