Homestylat eller ej…

Den här januarihelgen för exakt två år sedan satte vi för första gången vår fot över tröskeln till det här huset, som nu är vårt hem. Den där helgen för två år sedan var ganska grå och ruggig, så huset kom inte riktigt till sin rätt. Ändå föll vi. Pladask. Det är två år sedan vi kom överens med säljaren om en summa vi inte hade, och tog i hand på affären och två år sedan mäklaren skjutsade oss till tjusiga advokatkontoret i de modernare delarna av Lissabon för att skriva på en massa papper. Vi sov knappt en blund den natten och den dryga vecka som var kvar av semestern var det förstås stört omöjligt att koppla av.

De närmaste veckorna och månaderna efter hemkomsten var så nervösa och stressiga med allt som skulle ordnas att jag gick ned sju kilo. Jag brukade vara stressad och trött nog av livet som högstadielärare och småbarnsförälder boendes i ett hus som aldrig blev klart med en man som alltid jobbade, och Sverker hade ju slitit som ett djur i många år med huset, men vi visste nog inte vad stress var innan vi hade skrivit på de där papperen. Nu snurrade allt kring att lösa den situation vi satt oss i. Bygga klart och sälja huset inom en tidsrymd på cirka åtta veckor, annars tappa huset i Portugal och en himlans massa pengar och antagligen själva livsgnistan på köpet. Det var så sjukt mycket som skulle fixas!

Sverker som brukar vara effektiv och speedad och köra långa arbetspass fick lägga in en ännu högre växel, öka takten på bygget med hundraåttio procent, medan jag höll i kontakterna med Portugal, banken och mäklarna samt den allmänna ruljansen på jobbet och med barnen under de veckor som följde. Alla som varit med om en husförsäljning vet att det är bland mest stressande man kan utsätta sig för, och det även om huset redan är helt färdigbyggt och man inte ska emigrera.

Samtidigt som Sverker försökte rensa tomten, verkstaden och garaget, som var fullt av byggmaterial och en bil som inte gick att starta och där det fortfarande inte var putsat och målat, köra mängder av lass till tippen och få ihop allt som ännu inte var klart på huset och jag putsade, fejade, röjde, mailade och messade med mäklare och bank i både Portugal och Sverige kretsade plötsligt livet på ett helt absurt sätt kring kuddar, orkidéer och ljuslyktor!

Att stajla inför fotning och visning är ju A och O på bostadsmarknaden i Sverige, eller i alla fall i Stockholm. Det visste vi ju. Vi fick rensa bort så mycket som möjligt ur hyllor och vrår så det knappt såg ut som att någon bodde i huset och sedan låna ihop möbler, mattor, överkast, krukväxter och annat som fattades helt enkelt.

Väninnnas krukväxt och mäklarens privata fåtölj i ett hörn där det annars oftast låg verktyg och annat löst eller pågick kojbygge.

Är det inte för mycket kuddar ändå? Eller för lite?

Orkidéer och ljuslyktor i tvättstugan, check!

När visningarna drog igång hade färgen knappt hunnit torka på sina ställen, och det kändes det som om hela vår framtid hängde på om vi lyckats bädda enligt alla konstens regler och om diskbänken var perfekt avtorkad samt icke att förglömma fruktfaten fyllda och ljuslyktorna tända så allt andades perfektion och lycka innan vi backade ut med skorna i nypan och höll oss borta så länge det behövdes tills visningen var över. Och det var ett antal förhandsvisningar, ordinarie visningar och extravisningar.

Rent och blankt och piffat så man knappt kände igen sig i sitt eget hem!

Nu vet jag hur det känns att ha överkasts- och kuddångest!

Jag vet ju inte hur många visningar säljaren av vårt hus här i Portugal hade haft, men huset hade ju varit på marknaden nästan ett år. Jag tror inte de hade lika svårt att hålla rent och prydligt hemma, då de varken hade barn eller husdjur, och inte höll på med någon byggnation eller renovering, så det var ju fräscht och välstädat, men stajlat enligt svenska mått mätt var det rakt inte. Ändå föll vi som sagt pladask!

Badrummet är i alla fall lite snyggare UTAN blå duschdraperier…

Aha. Hårborttagningsmedel och munvatten mot dålig andedräkt!

Bland det första man såg: Kontoret där man möblerat för fönster med bokhyllor så det kändes onödigt mörkt och trist och trångt.

Samma plats nu utan bokhylla och pärmar..fast ostajlat som synes, med symaskin och allt.

Lite lustigt var det att vi under den första rundturen i huset kände igen det från en mäklarannons på internet som vi sett redan i Sverige, men bilderna hade varit så dåliga och inredningen så avskräckande att vi inte hade någon som helst lust att ta en närmare titt på objektet. Man hade till och med fått det att verka som om huset låg längre från havet än det egentligen gör, så när vi klev in här och kände igen huset blev vi förvånade över både närheten till havet och hur charmigt och inbjudande huset kändes trots att inredningen inte var i vår smak. Jag har inte kvar de bilderna tyvärr, men de var inte mycket bättre än de bilder jag tog när vi var här på visningen.

Hemma hos…. någons gammelfarmor?

Låt oss se hur mycket möbler och böcker man kan pressa in i ett rum!

Finn fem fel..

Nuförtiden surfar vi ju mer på havets vågor än på hemnet, eller portugisiska mäklarsajter, men när vi gör det häpnar vi över hur totalt ostajlade objekten som läggs ut på den portugisiska fastighetsmarknaden är. Man kan nästan tro att bilderna läggs ut i avskräckande syfte! Kolla in de här bilderna från portugisiska mäklarsajter till exempel!

Vad hände i handfatet?

Fast det är klart, om taket ser ut som det gör är det ingen idé att ta bort golvmoppen…

Om det ligger någon i sängen som inte orkar eller kan kliva upp kan man slänga över en brunmurrig filt. Stajlat och klart!