Det var en väldans lång hundpromenad som får hela två inlägg, och ändå hade han inte ens betat av en tiondel av den, snubben med tunnan och hunden. Hittills hade den som sagt varit kantad av otur och elände, hundpromenaden.
Lite ljusnade det i alla fall när byns bankomat visade att det fanns 122 Euro på ett annat bankkort, men inte var det någon vidare start på äventyret för belgaren med hunden?! Jag är tveksam till om de kommer att komma fram till Baltikum, men han han lät väldigt bestämd med att han inte tänkte ge upp.
Vi hämtade barnen från skolan när vi varit på bankomaten. Just den här dagen hämtade vi tre extra barn, så vi var ett helt följe när vi gick hem genom byn.
Eftersom det nu började bli kväll fick han stanna på middag också. Jag fick en känsla av att han hade velat ha kött och pommes frites istället för arroz de tambril, som är en rätt av ris och fisk, men där hade han otur igen. Han sa det inte rakt ut men han nämnde kött och pommes frites ett par gånger som något han längtade efter, medan han åt av riset med fisken som jag lagat.
Arroz de tamboril, en portugisisk ”paella” med marulk, chili och koriander
Otur för oss också att hans überdisciplinerade hund kissade på vår matta. Jag tror vi såg det som ett nederlag allihopa. Natten tillbringade han och hunden (trots nederlaget) efter grundligt överläggande på barnens studsmatta. Där sov de riktigt lyxigt jämfört med alla nätter på marken, men tydligen oroligt på grund av katter som patrullerade sitt revir och störde hunden.
Det är inte varje dag man har någon på middag som säger saker som ”Första gången jag stod ansikte mot ansikte med en björn var jag glad att jag hade erfarenhet av barslagsmål”, eller ”Det var tur att jag hade sju års kickboxning under bältet när jag blev överfallen i en gränd i Marrakech”. Sverker har i och för sig också en del stories att komma med, men detta tog priset i machoklassen.
Om ni tycker att jag låter lite anti här så är det inte för att jag blev väckt så plötsligt under fikonträdet eller för att hunden kissade på mattan eller för att snubben inte berömde min matlagning. Eller jo, kanske lite det där sista, men mer på grund av något han sa när jag frågade om varför han gjorde vandringen. Jag hade förväntat mig något som ”för att känna mig fri, för att uppleva äventyret” eller ”för att lära känna Europa”.
Istället var svaret något om att han ”vägrade göra det som förväntades av honom, att han ville vara en sådan som gjorde sådant som andra sa var omöjligt”, så att ”när han kom in i ett rum eller sade något i ett sällskap skulle alla andra tystna”. Är det trevligt? Det känns som ett konstigt mål tycker jag. ”Jag har minsann gått E9-leden, så håll käften med er?” Han kanske bara utryckte sig konstigt, men jag tyckte inte heller alls om den där elgrejen han använde för att styra hunden. En fjärrkontroll kopplad till hundens halsband med små elstötar. Är det nödvändigt? Normalt?
Hunden fick ett skönt dopp i byns tvättho i alla fall, till barnens glädje. Och utan elstötar.
Med tanke på att han tillbringat hela två år med att planera promenaden var det lite lustigt också att han blev så förvånad när vi sade att fjordar bara finns i Norge. Han var säker på att det fanns fjordar i Danmark också, kanske vi hade fel? Var vi helt säkra? Just på grund av fjordarna hade han ju planerat ta omvägen om det lille dänske land, men han var inte den som inte kunde ändra sig om oförutsedda saker som fjordarnas geografiska läge inträffade. Och han tänkte inte ge upp! Det var i alla fall inget fel på envisheten!
Nästa morgon åt snubben och hunden frukost ute med Sverker innan de gav sig av. Eller ja, Sverker blev ju kvar tack och lov, men vandraren och hunden vandrade vidare. Jag hoppas verkligen de har mer tur på resten av promenaden! Om ni är lika nyfikna som vi på hur det går kan ni googla ”trail dog survival” så hittar ni lite filmklipp från promenaden.
Tydligen har han sin GoPro-kamera inställd på att ta en bild var tionde minut under vandringen också. Planen är att omvandla dessa bilder till en ”film” som ska läggas ut på samma Youtubekanal. I fokus på bilden är hunden, så filmen kommer att bli en hundpromenad längs kusten ända från Cabo Vicente till ja, så långt de nu kommer nästan utan pengar och snart utan skor.
Mot Estland!
Kontaktade han inte sin bank när hans konto blev tömt? Bankerna brukar väl stå för sådana förluster. Fast med tanke på övrigt så kanske han tömt kontot alldeles själv …
Trots allt så är det intressant med möten, och möten med annorlunda människor.
Jo, Ann-Sofie, men det skulle tydligen ta tid att få tillbaka pengarna. Lång process för att bevisa att han inte själv tömt kontot. Så sa han. /Åsa
Tack för trevlig läsning! Kanske var killen inte helt ute och cyklade geografiskt– Roskildefjorden ligger i Danmark men är klart inte den typ av fjord som finns i Norge…
Boel
Varsågod, Boel och välkommen till Bortugal. Kanske han sett namnet Roskildefjorden på kartan. Falsk marknadsföring Danmark!! Åsa
Det har diskuterats en hel del om behandlingen av ”vandrarens” hund i din blogg. Och jag kan väl också tycka att han borde kunna klara av att hantera hunden utan dessa ”elstötar”. Men trots detta så tycker jag att det finns mycket värre hanteringar av hundar här i Portugal. Hur många fastkedjade stackare finns det inte i detta land, och hur många ”lösspringande” hundar. Otroligt många hundar sitter kedjade utomhus vid sina kojor utan någon som helst kärlek och omsorg. Dom sitter där i ur och skur och i gassande solsken. Bara för att dom är ”vakthundar”. Fulla i loppor och fästingar och mycket ofta med inälvsparasiter dessutom. Och på landsvägarna och i samhällena springer det hundar som antingen har smitit från sina ”fängelser” eller helt enkelt för att dom får går lösa. Ytterst sällan ser man någon som har sin hund i koppel. Och händer detta så är det nästan alltid dyra renrasiga hundar som har inköpts till ett högre pris än de andra hundarna som man t.o.m. får gratis. Så ”vandraren” hör nog trots allt till dem som tar hand om sin hund. Men för utomstående, som inte vet hur det är här i Portugal, så kan han ju uppfattas som en djurplågare.
Zappe50
Urmas, du har tyvärr rätt i att många hundar far illa i Portugal! Vi har också reagerat på det och reagerar fortfarande dagligen på det. Detta var också något vandraren tog upp och vi förstås höll med om. Han tog väl hand om sin hund, men användandet av elhalsband är ändå diskutabelt. /Åsa
Elhalsband är förbjudet i Sverige sen typ 15 år och det var väldigt vanligt i fågelhundskretsar. Grejen är att det kanske funkar men det kräver en grym tajming för att hunden ska fatta vad den blir elektrifierad på grund av. Får jag en elstöt för att jag hoppade över ett dike eller för att jag jagade en kanin? Många hundar har fått hemska felbeteenden när de av misstag utsatts för plågsamma elstötar när de tex kissat (typ av elstängsel) och duktiga hundtränare nuförtiden kör med andra metoder för att få lydiga hundar som lyder av andra skäl än skräck.
Usch det låter riktigt hemskt, Lanclin. Vi får hoppas att han hade vridit ned den till lägsta styrka eller helst inte använde den alls. /Åsa
Trotsåldern verkan han ha fördjupat sig i. Apropå maten han fick säger jag bara som i PT “Pobre e mal-agradecido!” Fattig och otacksam! Marulk vs pommes frites!? /Manu
Ja, arroz de tamboril borde väl duga, Manu? /Åsa
Jag får också lite ont i magen av denna kille. Dr Phil tillhör väl inte en av mina personliga ledstjärnor, men en gång sa han en sak som har fastnat hos mig. I livet finns det en del människor som ”just don´t get it” och han verkar på något vis tillhöra den kategorin. 🙂 Jag hoppas han kommer att ”get it” lite längre fram i livet i alla fall.
Ja kanske har han en poäng, Dr Phil. Kanske kommer killen att komma till nya insikter längs vägen, både E9 och livet. Jag tycker han kan få poäng för äventyrslust och optimism i alla fall. /Åsa
Nu sticker jag kanske ut hakan och framstår som en djurplågare, men jag har sett att man vid träningstillfällen, för att dressera sin hund kan ta hjälp av ett elhalsband OM det är satt på lägsta nivå. En Forster är en hundras med mycket stark jaktinstinkt. För att kunna ha den utan koppel så måste ägaren kunna lita på att den lyder, att den kommer när den kallas in. Att då träna den att kunna gå lös genom att använda elhalsbandet på lägsta nivå skall vara ungefär som ett snabbt och kraftigt ryck i kopplet om den varit kopplad. Träning med elhalsbandet kan då göra att en hund som annars skulle behöva gå kopplad jämt, i stället faktiskt kan gå lös.
Läste om forster som är en jättetrevlig hund, i varje fall de som jag känt, att:
”• Korthårig vorsteh är en jakthund, som behöver omfattande och regelbunden motion och stimulans.
• Det är en hund med stor jaktlust, som kräver dressyr och jaktträning för att kunna fungera som allsidig jakthund.
• Ett fast ledarskap från ägaren ger bästa förutsättningar till ett gott samarbete mellan hunden och jägaren.
• Rasen är samarbetsvillig och relativt lättlärd, men inte lämplig som enbart sällskapshund.”
Kanske att det var ägaren som inte kände sig trygg i sitt ledarskap av hunden? Kanske borde han valt en ”vekare” hund? Många verkar välja hund efter hur de vill framstå, vilken image de vill ha, snarare än efter vilken hund de skulle passa ihop med!
Och nu sticker jag väl ut hakan igen men jag har haft mytomaner på mycket nära håll och denne kille verkar för mig som en kille som bor i sagornas värld. Med det menar jag att jag skulle inte tro på allt som han sa, men han tror antagligen själv på det han säger.
Låter jag hemsk och desillusionerad nu?
Nej inte alls Ulla, men jag tror nog att det mesta var sant, utom kanske det där med björnen. Sant eller ej, nog var det så att han behövde känna att han var någon som han kanske inte var (ännu?) Han kanske lär sig något längs vägen? Vad gäller elstötarna har jag som sagt inte koll på om det är normalt men visst låter det otäckt. Hans familj höll som safgt på med hundar och tränade dem och han tyckte ju om hunden, det var uppenbart. Men han sa att han provat elstöten på sig själv och nästan svimmat och då insett att han måste vrida ned styrkan. Han hävdade att det var nödvändigt med så stora hundar, men jag tänker att nödvändigt kanske är ett starkt ord. Han kanske skulle haft en hund han inte behövde ge elstötar som du säger. Det var en väldigt fin hund tyckte jag nog, men inte den ras jag hade valt./Åsa
Oj, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag gillar envishet och att välja egna vägar, men detta verkar lite extremt på något sätt som ger mig lite ont i magen. Ni kan i alla fall känna er nöjda med att han och hunden fick ett bra stopp och riktig mat. Det är väl bara att hoppas att de hittar fler såna stopp…
Jag fick lite ont i magen också, FreedomTravel Jag är nöjd med att han fick mat och sällis till bankomat och med att han gick vidare. /Åsa
Snällt av er att bjuda in honom hos er. Men det var otäckt att höra om hur han behandlade sin hund. Helt horribelt faktiskt. Stackars djur!! Utlämnad till en djurplågare! Hoppas hunden rymmer från den där mannen!
Hej Karin! Ja, jag vet inte hur illa det var med elstötatarna, men det låter ju inget vidare. Han sa att han hade dem på låg nivå och att det var nödvändigt med en så stor hund, men jag tyckte det kändes helt fel ./Åsa
Du har verkligen förmedlat samma känsla genom din text, alltså att han verkade mysig och sympatisk i början, men efter att ha läst det här inlägget kan det kanske diskuteras…och det där med halsbandet på hunden tog priset! Lite kul skulle det ändå vara om han väljer att vandra genom Danmark och leta efter fjordar (det kan ju vara så att han inte litade på er…).
Vi skulle kanske inte sagt något om de danska fjordarna, Marina! 😉 /Åsa
Men är det inte lite så människor ska vara nu? De ska märkas och synas – annars finns de inte.
”Du ser mig alltså finns jag.”
Ja det ligger väl i tiden, det och att förverkliga sig själv, Emma. Jag tycker att äventyrsanda är positivt och kan väl inte klaga över att han är på youtube med tanke på min egen blogg egentligen. 😉 /Åsa
Jag tycker det är kul med udda människor och vi hade garanterat också bjudit hem honom på middag . Får mig att tänka på när jag reste i min ungdom ofta liftade vi och vi hade en väldigt liten budget så man blev väldigt glad när man blev bjuden på mat . Sen förstår jag inte varför man använder elhalsband , det känns onödigt tycker jag . Han hade ju strypkedja och det borde räcka . Själv använder vi sele till hundarna om vi måste ha dom kopplade , men vi försöker gå där dom kan springa lösa .
Ja det var givande Annelie och kanske ger det god karma. /Åsa
Låter otroligt att han skulle planerat vandringen i två år men tar fel mellan olika länder (fjordarna). Snarar har han kanske drömt om detta i två år, men planerat – nej jag tror inte det. Snällt och vågat av er att bjuda in en främling, vare sig denne visar sig vara fantastisk och älskvärd eller ej. Men jag får nog erkänna att jag inte är mer osjälvisk än att jag skulle vilja få tacksamhet tillbaka om jag gjorde något sådant.
Ja jag har en liten hangup kring det där med matlagning så jag vill gärna ha lite uppskattning när jag gjort mig till i köket. Jag tror också att planera är fel ord för vad han nu gjort i två år. 🙂 /Åsa
Sannerligen en udda person.
Jag tror inte att övriga tystnar när han kommer in i ett rum. Jag tror att dom går ut.
Elstötar på hunden? Djurplågeri!
Ingen jag skulle bjuda till bords.
Nej, Steve, men hans mindre sympatiska sidor kom fram mot slutet av dagen. Vi körde ingen antagningsintervju innan vi dukade fram. Han verkade trevlig, och behövde hjälp. Helt otrevlig var han inte heller, han var ganska rolig och intressant och verkade tycka mycket om hunden men som sagt, onödigt med elstötar. Det kan vara kul och givande att prata med lite udda folk som gör något utöver det vanliga, fast man inte tycker som de om allt. Det är säkert nyttigt, tänker jag. I lagom doser. /Åsa
Scary typ tycker jag , men friskt vågat av er att bjuda in honom !
Han borde få en stöt själv varje gång han sade något plumpt .
Ja kanske det, Magda! Men det blir nog folk av honom också, till slut! Vi hade en diskussion om det där med elstötarna. Hans familj jobbade visst med att träna hundar åt polisen, men i alla fall…/Åsa
Låter egentligen som en kille utan mål, som råkade på detta projektet och hoppade på det mest av trots. Lite barnsligt var hans ’mål’ i alla fall.
Att dessutom behandla sin bästa vän, en som aldrig kommer att ge upp honom, genom elstötar???? Nope, tror inte att jag hade tyckt han var trevlig. Vissa saker förstör direkt ens intryck av en annan människa, bland annat att man tycker sig behöva korrigera ett djur medelst något som faktiskt gör ont. Kanske ska låta bli att ha sällskapsdjur då….
Han verkade rätt trevlig först, men sedan sipprade det fram saker som jag hade svårt att gilla, Lena. /Åsa