Husen i sanden

Sanden är överallt. Någon av oss har alltid varit på stranden. Ibland allihopa, ibland bara Sverker. Oftast Sverker. Han spolar av våtdräkten, skakar av handuken och hänger allt på tork utomhus innan han går in, men miljarder av sandkorn har ändå följt med honom och oss in i huset. I hårbotten, mellan tårna, under skosulorna. Sandkorn. I sängarna och i badkaret efter att man släppt ut badvattnet knastrar det av sandkorn. För att inte tala om i bilen, där sanden äter sig in i nålfiltsmattan och blir en del av den.

Till och med hos fröken Fátima är den. Den förföljer mig överallt. När jag tar upp mitt häfte och min penna ur skolväskan ser jag tydligt sandkornen som följer med och sprider ut sig över min del av det blanka bordet vi sitter kring.  Med handen föser jag ned sandkornen på golvet och hoppas att ingen ser. Sandkornen som förföljer oss. Året om. Det gör inget. Jag klagar inte, men jag kan inte se de där husen på stranden utan att tänka på hur sandigt det måste bli, om man bor där. På stranden.

 

Vi hade sett dem på håll förut, nästan som en hägring, och jag hade zoomat in dem med kameran. En dag blev vi förstås tvungna att gå dit och se dem på nära håll. Se om de verkligen stod där på riktigt. Om det bodde någon där.

 

Ju närmare vi kom desto mer uppspelt blev Sverker. Han ville ha ett. Bo i ett. Hus på stranden. I sanden. ”Man skulle ha ett till liv”, säger Sverker. ”Det räcker inte med ett liv när det finns så många coola ställen att bo på. Man skulle behöva ett liv enkom för att bo här. På stranden. ”

 

 

Visst är det är roligt att fantisera, och visst får de en att drömma, dessa hus i sanden. Inte ska man förstöra drömmarna med att tänka att det skulle vara jobbigt med all sand som drogs in, men när jag ser mig själv där ser jag mig sopandes sand, och jag ser Sverker sitta och rita på ett nytt hus som han ska bygga. Ett bättre. Nyare. Större. Stadigare. Hållbarare. Inte skulle han kunna kunna njuta obekymrat av tillvaron i något som ser så temporärt ut och är i sådant behov av renovering. Fast det står på stranden.

 

 

Jag vill inte verka neggig, men jag vet att han inte skulle kunna bo i ett av de där husen mer än två dagar utan att hantverkargenen skulle ta över. Och så sanden, men den är egentligen en bagatell jämfört med vinden. Stormarna!  Utsattheten. Sverker ser inte det. Han ser sig själv vakna, se vågorna och gå ut och surfa på dem. Att någon som är så praktiskt lagd kan drömma så opraktiskt fascinerar mig.

 

 

Visst är stranden sinnebilden av semester, av lycka, av harmoni och en massa annat härligt, men hur många av oss skulle vilja bo på stranden, i sanden, så nära inpå havet, så utsatt. Året om, i alla väder? (Förutom Sverker alltså?)

 

 

 

 

Strandhusen fick mig också att minnas en roman jag tycker mycket om, en av de tio böcker jag tog med mig från Sverige och hit. När vi kom hem gick jag och tog fram den och läste om den.

Ja. Det var lika vackert skrivet som jag mindes det. Jag fastnade för dessa rader första gången jag läste boken, och jag minns att jag läste upp dem för Sverker och att han tyckte om dem. Nu läste jag dem för honom igen.

”Det var sand både ute och inne. Det bekymrade mig inte längre och jag hade för längesedan gett upp alla ansträngningar att hålla sanden borta från golven. Jag tillbringade min mesta tid utomhus och jag tyckte om att gränsen mellan inomhus och utomhus hade blivit allt mer utsuddad. Det var som om alltsammans sakta slipades ner för att till sist förena sig med sanden. Nuförtiden klev jag barfota över tröskeln utan att borsta sanden från mina fötter. Det hade tagit mig lång tid att nå det stadiet.
”Strandtomt”, hade det stått i broschyren. På den tiden hade det varit ett säljargument. Jag misstänkte att det inte var så längre. I alla fall inte längs den här kusten med mjuka och låga sanddyner som precis bara höjer sig över vattenytan. Utsikten hade naturligtvis förblivit densamma. Omöjlig att bortse från, även efter alla dessa år- Det oändliga havet, som omärkligt ändrade färg och karaktär från det ena ögonblicket till det andra. Aldrig detsamma och ändå alltid detsamma.
Även innan man börjat tala om växthuseffekt och smältande polarisar hade sanddynerna erbjudit en osäker grund för ett hus. Oktoberstormarna svalde ofta stora tuggor sand och sköljde ut den i havet. Men jag hade ingenting emot känslan av osäkerhet. Min existens utsatthet. Den nästan omedvetna, men ständigt närvarande beredskapen inför det långsamt stigande högvatten som skulle bända loss mitt hus från dess grund och svepa ut det i havet. Eller den gigantiska våg som skulle lyfta upp det i ett enda snabbt dån. Jag föredrog det scenariot. Jag var redo, inbillade jag mig.”

Det är väl så det måste kännas. Sverker tyckte det var vackert. Tycker ni det också?