I Baltasar och Blimundas fotspår

På svenska heter den Baltasar och Blimunda, på portugisiska Memorial do Convento, romanen jag kämpat med så länge nu. Det första kapitlen fick jag läsa två gånger, för första vändan fattade jag inte ens vad det handlade om. En kung? Munkar? Mirakel? Det hjälpte ju inte heller att jag ofta somnade (av ansträngningen?) en bit in i varje kapitel. Vi undrade nog lite till kvinns, fransyskan, spanjorskan, colombianskan och jag, hur fröken Fátima hade tänkt när hon valde den här boken. I och för sig är han ju nobelpristagare i litteratur, Saramago, men det kändes lite väl tungt för oss som kämpar med språket också, de detaljerade skildringarna av religiösa processioner och bygget av det där förbaskade klostret i Mafra, som kungen lovat att bygga om hans drottning blev gravid. Meningarna som ibland är en halv sida långa. Fyra hundra sidor.

Det hjälpte ju inte heller att vi turades om att läsa och återberätta kapitlen, så att man egentligen bara skulle ha boken var fjärde vecka, och läsa vart fjärde kapitel. Jag förstod snabbt att det aldrig skulle funka, och köpte ett eget exemplar så jag åtminstone kunde läsa hela historien och inte lösryckta delar. Kanske var det därför jag var den enda i gruppen som läste ut den.

Ungefär fyra kapitel in i boken fick berättelsen liv för mig. Baltasar Sete-Sois som förlorat en hand i kriget mot Spanien. Blimunda Sete-Luas som på fastande mage hade förmågan att se under ytan på både människor och ting och som för att slippa se igenom allt och alla åt en bit bröd varje morgon innan hon ens öppnade ögonen. Den galne prästen som fått för sig att han skulle bygga en flygmaskin driven av livsgnistor, som Blimunda fick hjälpa till att samla. När spanska sjukan kom till Lissabon fanns det gott om livsgnistor att samla. Kungen, João V, som ville bygga en Peterskyrka i Portugal och fick dödsångest när arkitekten sade åt honom att den inte skulle bli färdigbyggd under hans livstid, eller ens under hans barnbarnsbarns livstid. Som beordrade alla arbetsföra män att hjälpa till med byggandet av klostret och palatset i Mafra, för att han ska hinna se det färdigt innan han dör. Männen som tvingades lämna hem och familj för att slita med bygget. Deras liv som offrades för kungens dröm. Om man tycker världen är orättvis nu är det inget mot vad den var då. Eller kanske är den fortfarande lika orättvis?

Jag var inte beredd på att ryckas med så av historien. Inte beredd på att jag skulle både skratta och gråta. Skratta åt skildringen av kungen och hans fåfänga. Gråta över Baltasars och Blimundas öde. Språket. Vackert. Och det inte bara för att det är portugisiska. Till och med jag som ibland fick kämpa med förståelsen, förstod ändå att det var vackert skrivet. Historia, hälften saga, kryddat med poesi.

Fröken Fátima skrattade gott när jag berättade att jag allteftersom jag läste också berättade historien om Baltasar och Blimunda och den galne kungen för flickorna, istället för godnattsaga. Sverker kan berätta sagor på beställning, men jag har inte hans spontanfantasi, så när han inte var här tog jag till den historia som jag hade i tankarna. Historien om Baltasar och Blimunda.

När jag bara hade två kapitel kvar satte vi oss i bilen och åkte till Mafra. Nu ville vi se klostret, och vägen där Baltasar och kompani med oxar och vagnar slet med att frakta enorma marmorblock och helgonstatyer till bygget. Pêro Pinheiro, där de hämtade marmorn, Cheleiros, den lilla byn nere i dalen, där fru och barn väntade på att få återse make och far när han kom förbi med 800 män, och oxar och en enorm kärra med det största marmorblocket som man någonsin skådat, på väg till klosterbygget. Vägen där hans blod rann efter att han klyvts mitt itu under ett av hjulen, i backen som leder ner till byn. Änkan som förbannade klostret, munkarna och kungen.

Allt det såg vi igen för våra inre ögon på vägen till Mafra då vi passerade de ställen där allt detta utspelat sig. Och så slutligen Palatset. Klostret. Vi åt lunch på Restaurang Sete-Sois med vy över den pampiga byggnaden som byggdes på grund av en kungs fåfänga och betalades med guld och skatter från kolonierna i Afrika och Brasilien. Finns det då ingen botten i säcken? frågar kungen. Nej, det är mer som att säcken har en mun där pengar kommer in och en ända, där pengar kommer ut, svarar den tidens finansminister, varpå kungen skrattar och frågar om han menar att skiten än pengar eller att pengar är skit? Kungens skrytbygge som betalades med folkets blod och svett och tårar. Så stort att det nästan kändes som en långpromenad fast bara en bråkdel av salongerna var öppna för allmänheten (mot en avgift). En byggnad stor som en liten stad.

 

 

Vi hann också med en tur till närbelägna Tapada Nacional de Mafra, kungens gamla jaktmarker, där hjortar och vildsvin strövar fritt. Där gick vi en fyrakilometersslinga och såg både stora och små vildsvin och hjortar, och ännu mer ugglor och falkar. Där tyckte tjejerna att det var roligast när Jonna rapade och jag trodde det var ännu ett vildsvin, och när de fick klappa en uggla. Nu vill de ha en uggla hemma, och när Frida blir stor vill hon jobba där med ugglorna om det finns kvar. Underliga djur, som en blandning mellan katt och fågel.

På natten efter vår utflykt läste jag klart boken. Sista kapitlet läste jag två gånger, för att hålla kvar historien lite till. Nu är jag en historia rikare. Nu bär jag med mig historien om Baltasar och Blimunda i hjärtat. Måhända heter den på originalspråk Memorial do Convento, Till Minne av ett Kloster, men framförallt är det en kärlekshistoria. En av de mest gripande jag läst. På gränsen mellan historia och saga. En ansträngning som gav utdelning.  Att läsa boken alltså. Kanske inte att bygga klostret, om man frågar alla namnlösa som offrades längs vägen.