I döda kinesers sällskap

Om någon hade sagt till mig i början av förra veckan att vi skulle åka in till Lissabon med fyra barn och tillbringa fredagskvällen i döda kinesers sällskap och dessutom skaffa en till katt den här veckan hade jag nog sagt aldrig i livet, men det var innan. Nu blev det så ialla fall, och allt var Fridas fel – eller förtjänst, beroende på hur man ser det. Ibland är det faktiskt omöjligt att säga nej.

När kan man inte säga nej till att ta med sig fyra barn på en utställning som består av lik? Jo, när de lär sig om människokroppen i skolan och fröken har berättat om den där fantastiska utställningen där man får se venerna och artärerna och levern och testiklarna på riktigt. I genomskärning också! När dottern insisterar på att hon vill se eländet så att hon lär sig bättre och för att hon blivit intresserad och till och med erbjuder sig att betala inträdet på 400 spänn för hela familjer med sina födelsedagspengar. Då kan man inte säga nej.

Inte blev hon avskräckt av bilderna jag googlade fram heller, fast jag tyckte att de var minst sagt avskräckande, särskilt som man vet att kropparna är verkliga människors lik. Det är svårt att inte undra över vilka de var och hur de hamnat där till allmän beskådan.

Sedan berättar hon för kompisarna att hon ska få gå på utställningen, vilket resulterar i att de går hem och tjatar på sina föräldrar om att få gå de med. Då ringer de mig och ber mig ta med sina barn, och inte heller då kan jag säga nej, fast jag tänker att risken för att någon ska bli äcklad och börja gråta och kräkas på utställningen ökar med hundra procent.

I slutändan gick allt bra, och Frida hade alla rätt på provet om människokroppen! Utställningen ägde rum i Cordoaria Nacional i Belém, nästan under 25:e April-bron. Vi hade lite problem med att hitta parkering och fick promenera en bit med alla barnen. ”Vet ni verkligen var vi är?” frågade Inês oroligt. ”Nej vi har ingen aning, vi är ju från Sverige. Vet inte du det som är härifrån?” retades vi och blev lite förvånade när hon svarade att det var första gången hon var i Lissabon ”Utom när vi var på teater med skolan, och då såg det inte ut så här…”

Fram kom vi i alla fall. Ser ni Jesus på andra sidan floden?

Såhär glada var de efteråt. Själv var jag lite illa till mods…

Nu hittar jag i alla fall dit och nu kan ni fråga både mig och Frida mig nästan vad ni vill om människokroppen på portugisiska. Vi kan beskriva andningssystemet, blodcirkulationen, matsmältningsprocessen och fortplantningen och det där med var och hur urin bildas kan jag som ett rinnande vatten. Vi kan saker som jag aldrig kunnat på svenska, som ureteres och páncreas, laringe, faringe, quimo och quilo. Jag vet inte riktigt vad allt detta heter på svenska, och kommer inte ihåg att jag lärt mig detta alls i skolan, men det var ju längesedan.

Det där med människokroppen, som jag tycker var rätt omfattande och fullt tillräckligt bara det var bara ett av tre prov den här veckan! Jag som trodde att det nästan var ett brott mot de mänskliga rättigheterna att lägga tre prov samma vecka! Man fick lätt det intrycket när man försökte klämma in ett extra litet spanskaprov eller så, som jag gjorde ibland i mitt förra liv som sadistisk högstadielärare i Sverige. Att lägga tre prov i rad direkt efter helgen, måndag tisdag onsdag till stackars små tredjeklassare hade inte varit att tänka på där men här kan man tydligen göra så utan att någon protesterar!

Vi fick kämpa ett par kvällar med portugisiskan också. Här skulle vi bland annat kunna de kollektiva substantiven. I portugisiska finns det hur många sådana som helst! Vi har sådana i svenska också, men inte lika många tror jag. Hjord, stim, flock, svärm, klunga, knippe, dunge. Sedan kommer jag inte på några fler, men på portugisiska vet jag att en grupp elefanter heter manada, en grupp grisar vara, en grupp fåglar bando, en grupp bin enxame, en grupp fiskar cardume och så vidare i oändligheters oändlighet.

Kollektiv av vitlök, apelsinträd, kastanjeträd, varg, får…

Kollektivordet för katter verkar inte finnas, men nu har vi i alla fall ett kattkollektiv på fyra (och en halv…)  katter här. Det var omöjligt att säga nej (igen!) när Frida kom hem med en till katt och jag ska snart berätta varför! Det har med tårtljus att göra…