I mina drömmars dal

Här sitter jag mellan aktiviteterna i väggkalendern och drömmer mig tillbaka till en dalgång, helt apropå ingenting alls.

När man åker till bergen får man liksom dalarna på köpet, och det är inte fy skam det heller. Jag må ha tyckt det var toppen att stå på fastlandsportugals högsta berg och visst var utsikten däruppifrån bedårande, men det är inte så tokigt där nere heller faktiskt. Tvärtom faktiskt. Man ska inte underskatta dalarnas tjusning när man står där uppe och ser ned på dem. De är fina som utsikt högt däruppifrån men kan faktiskt vara ännu finare på nära håll. En del dalar vinner faktiskt poäng för varje tappad höjdmeter. Till exempel Zêzereflodens glaciärdalgång.

 

 

Först såg vi den på håll, uppifrån. Sedan följde vi vägen dalgången hela vägen in till byn. Vi såg alltså hela dalen från bilfönstret, men det räckte inte. Det var vackert som vägsträcka men så otillfredsställande att bara passera förbi. Jag ville lämna bilen och gå resten av vägen till byn. Inte bara köra bilvägen som kantade den utan följa stigarna längs floden där nere i dalens botten hela vägen till byn där vi skulle köpa bröd och sedan ville jag gå hela vägen tillbaka till ett litet stenhus i dalen där vi levde ett stilla liv i all ödmjukhet med några getter och höns.

 

 

Men det gick ju inte för sig. Nu var det nämligen 2018 och vi var på lillsemester med husbil och på schemat för det som återstod av dagen fanns ”åka till byn och köpa bröd” och ”hinna tillbaka till campingen innan det blir kolsvart ute för då vill man inte var ute och virra i hårnålskurvor”. Resandets förbannelse. Hur hinna allt? Behöva åka förbi platser man vill stanna på. Vilja se allt. Dalen kallade och mitt hjärta svarade, men vi svepte ändå bara förbi den på vägen till och från byn. Byn som också kallade. 

Två dagar senare närmade vi oss dalen uppifrån från det andra hållet. Även denna dag hade varit lång och även denna sista kväll i Serra da Estrela var den nuftiga och vuxna planen att hinna tillbaka till campingen innan det blev mörkt.

 

 

Vi hade ju gjort oss ganska hemma på campingen fast den var lite eljest (eller kanske just därför) och barnen var ivriga att komma ”hem” dit en sista gång men nu stod jag på mig. Jag bara kunde inte lämna de här trakterna utan att uppleva den här dalen på riktigt. Ta på den, andas in den, och inte bara passera den ännu en gång.  Fast det redan börjat skymma körde vi alltså allt längre in i dalen.

 

 

Otåligt satt jag i passagerarsätet medan vi åkte allt längre in i dalgången. Riktigt nöjd var jag inte förrän jag fick kliva ur och gå omkring. Gå långt ville jag så det gjorde vi innan middagen och natten som det stod glasklart som smältvattnet som porlade fram i floden att vi skulle tillbringa här i dalen.

 

 

Det var något men de övergivna stenhusen, med floden som porlade sig ned genom dalen och med broarna som korsade den. Något med det blonda fjolårsgräset mot de mörka bergväggarna. Något lite melankoliskt som drog i mitt norrlandshjärta. Den här dalen liknade kanske inte det Mellersta Norrlands inland jag kommer ifrån men den påminde om något i mig. Den påminde om årstidernas gång, om själva tidens gång. Om något förlorat. Om förr i tiden, långt borta. Om en längtan som jag inte längre har men som jag ändå alltid haft. En längtan att vandra i tystnad i dalar som denna. Att vandra långt långt bort till platser som den här. Att stanna för alltid på platser som den här.

 

 

Att kalla det för vandring är väl att ta i. Kanske kvällspromenad är mer rättvist beskrivet, men det var i alla fall en alldeles ljuvlig sådan. En av de ljuvligaste, och då är jag ändå ganska bortskämd med ljuvliga promenader. Förutom porlandet, tystnad. En lite dimmig skymning. Trolskt.

 

 

Nästa morgon vaknade jag tidigt och gick en sväng utan de andra, drack sedan kaffe medan jag såg solens strålar långsamt nå allt längre ned på bergväggen mittemot allteftersom solen steg. Det är ungefär här man hade velat haft en bild på sig själv i vandringskängor och lusekofta eller kanske en snygg sportig jacka i käck färg i något intelligent material, gärna i det gyllene morgonljuset, frisk som morgondaggen. Men nej, jag hade fortfarande mina uggstövlar och min tunga blygrå långkofta (som jag även sovit i).

 

 

 

Efter frukost gick vi inåt dalen igen tillsammans och följde sedan floden tillbaka, samt korsade den ett par gånger på broar, stenar och tuvor.

 

 

När fötterna redan blivit blöta och solen stigit lite högre var vi ju bara tvungna att ta ett dopp. Vi i vår familj lider ju av en kollektiv tvångstanke att när man är vid vatten – särskilt ett nytt vatten –  måste man hoppa i om man inte har en väldigt bra ursäkt. Bara för att inte vara en badkruka om inte annat.

 

 

Det här var nog det kallaste jag badat förutom isvaksbad. Det fick faktiskt ett vinterbad i Atlanten att framstå som fisljummet i jämförelse men var alldeles religiöst skönt ändå. Efteråt, när nålstick och domningar släppte och man fick en kopp kaffe.

 

 

När vi rullade ut ur dalen föll några snöflingor som avsked.  Det var dags att lämna dalen och bergen för den här gången.

 

 

(Men det blir ännu fler inlägg om Serra da Estrela…)