I Portos övärld

Vet man inte om att de finns där är de lätta att missa. En del göms bakom portar som möjligen ser ut att leda in på en liten bakgård eller så. Portar man inte skulle få för sig att öppna om man inte visste vad som fanns därbakom. Eller kanske inte då heller? Gömda mitt i staden, inklämda mellan de höga husen och de trafikerade gatorna ligger Öarna i Porto. De heter så. Ilhas. Öar.

Vi hittade en bakom vårt hotell i Porto. Hade jag inte kollat på Google Earth hur det såg ut i kvarteren kring vårt hotell hade vi aldrig hittat den, men jag var ju nyfiken. Några av gatutbilderna såg annorlunda ut, nästan som om de hamnat fel. Vi var tvungna att kolla upp vad det var så när vi väl var där svängde vi in på en gränd, alldeles bakom vårt hotell, och där var den, fast då visste vi fortfarande inte vad det var vi hittat.

 

Att de heter Ilhas berättade Fridas fröken efter att hon sett Fridas lilla bok som hon gjorde om vår Porto- resa. I den skrev Frida att vi hittat en by i staden där det inte fanns bilar, där det var tyst och lugnt och fullt av blommor och små tanter och katter. Egentligen borde de kanske heta byar i ställer för öar, men ilhas heter de, som om den omgivande staden vore ett hav. Enligt fröken Rosa finns det massor av sådana i Porto, och bara i Porto.

 

Det är frestande att beskriva öarna som idylliska oaser, särskilt som vi fick ett till viss del ganska positivt intryck av den vi gick runt i, men det gick ju inte att missa att det inte är hela bilden. Man blir nyfiken. Man måste läsa på!

 

Ilhas är alltså som små byar mitt i staden, byar som bara nås genom en enda ingång. Därinne kantas de smala gränderna av en sorts radhus, små bostäder på cirka 16 kvadrat, som ligger vägg i vägg och rygg i rygg med varandra. Denna typ av bostadskvarter är unika för Porto. De byggdes för att det, framförallt under 1800- och 1900-talen, behövdes billiga bostäder till de arbetare som kom till staden. Att de i sin utformning påminde lite om byar lär ha hjälpt de nyinflyttade att komma till rätta och känna sig hemma i staden. Bostäderna hade inte toalett och vatten, utan sådant hade man gemensamt, vilket säkert bidrog till gemenskapen. Än idag är det tydligen ordnat så i flera av de bebodda öarna.

När det kom som mest folk till staden, slutet av 1800-talet, lär uppåt en tredjedel av stadens befolkning ha bott i ilhas. Då bodde familjer på uppåt tio personer i samma lilla hus och hade höns och grisar. (709 grisar på 1124 hus läste jag här)  En bra bit in i 1900-talet bodde fortfarande 17% av stadens befolkning, ca 40000 människor i ilhas.

Bara under de senaste 14 åren har antalet bebodda öar minskat med 234 stycken, men fortfarande finns det 957 bebodda öar i Porto som bebos av sammanlagt kring 10400 personer. De flesta som bor i öarna nuförtiden är äldre par eller ensamstående som blivit kvar, som sett sina barn leka i öns gränder för att sedan växa upp och ge sig av.

 

Viss inflyttning sker också. Cirka 12% har flyttat in under de senaste fem åren, bland dem en del invandrare från till exempel Brasilien och Angola och Rumänien. Medelhyran i övärlden ligger på 87 Euro i månaden, men i de nyare kontrakten ligger hyran på det dubbla. Majoriteten av de som bor i övärlden trivs, men de flesta vill se en förändring. Någon form av ingripande från ovan är nog också nödvändig om inte de kvarvarande öarna också ska förfalla och överges. Enligt den här artikeln (som jag också tagit en del andra siffror från) har Porto planer på att ta hand om sina öar. En del ska rivas och en del ska rustas upp till en kostnad av 6500 Euro per hus, en kostnad som staden ska stå för. Det känns som en bra investering tycker jag, i de människor som bor där och som inte har råd att varken flytta eller renovera.

I den övärld vi gick in fanns det en hel del som påminde om misär, men bitvis såg det också ganska idylliskt ut. Folk hälsade glatt på oss och i en liten gränd fick vi en pratstund med en liten gumma som stod i dörröppningen till sitt lilla hus och lapade lite sol och tittade till katterna medan soppan kokade på spisen därinne. Vi pratade lite om katterna, och om att det var lugnt och skönt i området. Detta var hennes hem sa hon, här hade bott där i hela sitt liv och tänkte fortsätta med det. Lugnt och skönt och goda grannar. Vad mer kunde man begära? Ganska mycket egentligen tycker nog många, tänkte jag, men det sa jag ju inte.

 

 

Någon dag efter vår helg i Porto, på väg till skolan med handen i mammas funderade Jonna högt kring var hon skulle bo när hon blir stor. Kanske ska jag bo med er då också, mamma, men annars kan jag ju kanske bo i den där byn i Porto? Det kändes lite som hemma! Jag försöker föreställa mig Jonna som vuxen, boende i Portos övärld, men det är svårt, fast inte så svårt som det hade varit att föreställa sig detta innan vi flyttade till Portugal. Nu har jag ju vant mig vid att se henne i den ganska exotiska miljö som vår by ändå är, fast det inte känns så exotiskt här längre utan ganska vanligt. Hemvant. Till och med Broccoligränden.

För Jonna är det ännu mer vanligt här, ännu mer hemma, då hon minns allt mindre av livet i Sverige med åren som går. Man ser nästan på henne ibland när vi pratar om Sverige att hon söker i minnet men inte riktigt hittar. Att min lilla Jonna skulle känna sig hemma i något så främmande som Portos övärld är ändå svindlande. Hon hinner nog ändra sig, den lilla tokan, men visst kan hon bo i en ö i Porto om hon fortfarande vill det när hon blir stor och om de finns kvar då. Vi kommer och hälsar på! (Pappa tar med sig verktygen..)

 

Titta gärna på bildspelet till det här reportaget från São Victor också, en övärld med över 10000 invånare mitt i Porto.

En dokumentär om övärlden från youtube (hörförståelse på portugisiska!)