Lucka 7: I vilda västern

Så mycket längre västerut än där vi bor kan man nästan inte komma på den europeiska kontinenten, men särskilt vilt går det väl inte till här. Snarare verkar saker mest gå sin gilla gång i den lilla byn, men om man skrapar på ytan kan man hitta historier som har en doft av vilda västern över sig. En sådan historia är Tuxas historia, och så här gick det till när jag fick höra den från  början.

Jag sprang nästan in i magen på honom där han stod på krönet av kaktuskullen med ett gevär och hatt med vida brätten. Jag var så fokuserad på att titta på var jag satte fötterna på den steniga stigen att jag inte sett honom, och i öronen hade jag hörlurar med ljudbok. När jag tog ur dem hörde jag vad han sa. ”Det där är min hund”, sa han. ”Jag känner igen honom.”

Neeej, sa jag långsamt och tittade mig omkring. Inte en människa inom synhåll förutom mannen med geväret. Jag tittade på honom, jag tittade på geväret och sedan på Tuxa, som försökte gömma sig bakom mig med svansen mellan benen, minst lika illa till mods som jag. Jag klappade honom lugnande och sa till mannen att den här hunden, den var min. ”Men han var min först!”, insisterade mannen. ”För visst är det Tuxa?” Han försökte gå runt mig för att ta en närmare titt, men vi backade. Nu började det kännas läskigt på riktigt.

Här var det.

Hur visste han vad vår hund hette, och varför sa han att den var hans? Det måste vara något missförstånd. Den här hunden, sa jag, har vi fått av en grannfru. Jag nämnde hennes namn och berättade var hon bodde. Jag vet, sa han, men den var aldrig hennes. Den var min.

Att Tuxa inte var fiskarhustruns hund visste jag. Tuxas historia var nästan lika mycket vilda västern som mötet på kaktuskullen. Hon hade ju ärvt honom av sin hyresvärd. Han som dog och vars arvingar stängde av elen och vattnet för att bli av med fiskarhustrun och hennes gubbe.

Eller egentligen var Tuxa hans frus hund, och om henne hade vi fått höra att hon hängde sig, och som om det inte vore nog så gjorde hon det i ett träd utanför sitt hus här på vår gata för ungefär tre år sedan, när Tuxa bara var en liten valp.

Som om inte det räckte hade vi fått höra om herrn i huset att han en gång sköt en man som försökte stjäla diesel ur hans bil. Han hade den parkerad på andra sidan vägen vid brunnen med vindsnurran och där tog han tjuven på bar gärning och sköt honom med sitt gevär. Sköt ihjäl honom.

En sån här, ni vet. (lånad bild, men ganska likt, förutom korna)

Och nu stod jag alltså på kaktuskullen krön, öga mot öga med en man med gevär som påstod sig vara Tuxas riktiga ägare. ”Jag lämnade honom bara där som sällskap åt henne när vi skulle ut och jaga”, sa kaninjägaren. ”Han var ändå en så usel jakthund, skotträdd som han var. Sedan när jag skulle hämta honom grät hon och bönade och bad att han skulle få stanna, så jag lämnade honom där. Jag hade tänkt komma och hämta honom, men det blev aldrig av. Men han var min, från början. Jag hade honom i min hundgård”.

Allt detta berättade kaninjägaren för mig där vid kaktusarna. Jag kände igen namnet på kvinnan han talade om, och nu förstod jag hur det hängde ihop. Tuxa hade alltså varit kaninjägarens hund innan han hamnade hos den halvgalna tanten som hängde sig i trädgården tvärs över gatan från oss, och sedan hamnade han på gatan men fick mat av fiskarhustrun tills hon var tvungen att flytta.

Men sedan blev han vår hund.

Nu är det vår hund och ingen annans! (bild från Jonnas kalas)

”Men nu är Tuxa vår hund”, sa jag. ”Han är en familjehund nu och vi tar väl hand om honom. Kom nu Tuxa!” sa jag, och så sprang vi hemåt. Tuxa sprang tätt intill mig och skuttade inte runt bland buskarna som han brukar. När jag vände mig om såg jag att kaninjägaren som var Tuxas första husse vinkade efter oss. Det såg ut som att han skrattade.

Lite vilda västern är det allt över honom fortfarande där han ligger i fruktkorgen och vilar efter långpromenaden.