Iberiska timmen

Jag kommer verkligen att sakna timmarna med Fátima det här året när det är jag som står vid whiteboardtavlan och böjer verb och ställer frågor. Jag som är Professora och svarar på nyfikna frågor om mitt hemland och dess språk. Inte jag som känner mig överväldigad av det främmande språkets oändliga ordförråd och nyckfulla grammatik och oefterhärmliga uttal.

Nu är det jag som alltid böjer och uttalar orden alldeles rätt och förundras över hur svårt det kan vara att för den som inte kan det. Jag är bäst i klassen på Y och Ö och den enda som kan säga sjuksköterska och sjuttiosju på ett snyggt sätt och det är ju roligt men jag kommer ändå att sakna timmarna med Fátima, så jag såg till att slinka in på så många lektioner som möjligt innan universitetsterminen drog igång på full fart medan jag fortfarande hade tid.

Mina gamla kurskamrater hade bytts ut mot tre tjattriga spanjorskor i min ålder ungefär, som nu skulle jobba med att förbereda sig inför DAPLE, testet som jag redan klarat. ”Detta är repetition för Åsa”, sa Fátima när hon gick igenom oregelbunden imperfekt. ”Hon är bara här för att matar saudades!” (ordagrant döda sin längtan) Det hade hon lite rätt i. Vad skönt att sitta där och redan veta att det hette tinha och punha och inget annat medan spanjorskorna antecknade febrilt och ojade sig och tyckte spanskans imperfekt lät bättre.

 

Helt klart ett bra trick för att stärka självförtroendet; gå en kurs i något du redan kan. Det har jag gjort flera gånger:

När jag var au-pair i London gick jag en kurs i keramik för nybörjare (vilket jag inte var). Till råga på allt hade alla andra deltagare någon form av handikapp, en del till och med assistent. ”Your things always turn out so nice! You´re so talented!” sa de med avund och beundran om mina lergubbar  och skålar och jag tackade och tog nöjt emot berömmet fast jag visste att jag inte borde.

När jag pluggade i Tyskland gick jag en nybörjarkurs i klättring och knäckte en muskulös tysk som blev synbart besviken när han parades ihop med mig (klart äldst i gruppen och tjej) vid första klättertillfället vid en klippa i Schwarzwald. Jag (som klättrat i flera år men inte sa något om det) nästan dansade upp för den ”svåra” leden som han lite kaxigt valt att prova som allra första led i sitt liv. Den som han dömt ut som omöjlig efter att han darrigt hängt i repet och krafsat lite på klippväggen på en halvmeters höjd i en kvart. Det var roligt tyckte jag, men inte han.

Men nu skulle det inte handla om det utan om den iberiska kulturkrocken. Precis som jag gjorde här alldeles nyss drev vi iväg från temat som ju var oregelbunden imperfekt till Spaniens Nationaldag, Columbusdagen och Dia da Hispanidad (spanskhetsdagen)  som tydligen firades med helgdag i Spanien just den dagen.

 

Hur firades den? undrade jag och Fátima och då kom det fram att en av spanjorskorna skrivit ett brev till drottning Letizia av Spanien just apropå detta. ”Vad (i hela världen) skrev du till henne?” frågade Fátima och jag som inte trodde våra öron. Jo, att militärparader för många spanjorer förknippas med diktaturen och Franco så det vore bättre för kungahuset, som ju har tappalt rejält i popularitet på sistone, om de kunde modernisera paraderna lite.

 

”Av med uniformerna, bort med militärmusiken!” skanderade spanjorskan, och nu hade hon blivit riktigt engagerad och ivrig och viftade med armarna och gick inte att hejda i sin beskrivning av hur paraderna skulle se ut i stället och varför. Nu struntade hon i att försöka få sin andalusiska spanska att låta portugisisk och körde på för fullt. Till och med de andra spanjorskorna tittade förvånat på henne och det tog ett tag innan vi kunde skjuta in frågan om ifall hon hade fått svar på sitt brev. Jodå! Det hade hon! Drottningen svarade alltid på alla brev och hon tyckte det var en väldigt bra synpunkt som formulerades i just det här brevet, och även i det andra brevet.

”Det andra brevet?” Ja, det om kolonierna, och här startade ett nytt ordflöde, ackompanjerat av yviga gester, livlig mimik, på smattrande spanskugisiska som snart övergick helt till versaler allteftersom hon fick upp ångan.  Jag vet inte var hon trodde att hon befann sig, men hon hade nog glömt att hon var på en språkkurs i portugisiska, för nu körde hon på hundra procent andalusiska. Fátima och jag betraktade fascinerade skådespelet och tydligen kände den spanjorska som satt närmast gestikulerandet (och var nära att få en smäll) sig medansvarig via den gemensamma nationaliteten, för när det var som yvigast väste hon upprört ”Maria, cálmate, por favor! Estámos en Portugal!” (Lugna ned dig Maria, vi är i Portugal nu!) Det tyckte jag var så hysteriskt roligt att jag, kanske lite smittad av allt det yviga, skrattade rakt ut och liksom daskade till Maria på armen på ett nästan buskisartad sätt som kändes väldigt olikt mig.

Jag tyckte det var det roligaste jag hört på länge och trodde nog att någon mer skulle skratta, men det var tydligt att Maria inte alls uppskattade tillrättavisningen och inte såg det roliga i det hela. Det nästan rök ur Marias öron av självbehärskning och luktade det inte lite bränt när hon motvilligt bromsade in och hämtade andan? När jag insåg att det bara var jag (och möjligen Fátima) som tyckte det var roligt ville jag nästan ge Maria en applåd för att hon i alla fall inte exploderade över tillrättavisningen men vid närmare eftertanke tyckte jag det räckte med dasken på armen så jag valde att ligga lågt resten av lektionen.

Marias utlägg (och hennes andra brev till drottning Letizia) kan sammanfattas med att Spanien borde förbättra sina relationer till kolonierna. Här i Portugal var det förflutna mer närvarande, medan det i Spanien kändes som att man drabbats av en kollektiv minnesförlust med början 1898, då man tydligen blev av med sina kolonier.

 

Jag vet inte vad som flög i Fátima som ju brukar vara extremt diplomatisk, men kanske rycktes hon också med i det yviga. Hon ville verkligen inte förolämpa någon sa hon, MEN – var det kanske inte så att de olika ländernas förhållande till sina före detta kolonier berodde lite på HUR man hade koloniserat? Var inte de spanska conquistaderna rent ut sagt brutala? Sådana var faktiskt inte portugiserna, och var det kanske därför man nu hade goda relationer till de forna kolonierna?

 

 

 

Här blev det tyst en bråkdels sekund medan denna kommentar från Fátima sjönk in och jag funderade på om det kanske var bäst att lite hastigt lämna rummet innan det iberiska inbördeskriget bröt ut, men som tur var bestämde sig den spanske falangen för att inte gå i försvar. I stället retirerade man med Maria i spetsen med överslätande klyschor om att man inte ska gräva alltför mycket i historien och dra upp gammalt groll som inte är aktuellt idag. Inte kan vi som lever nu stå förväntas stå till svars för gamla oförrätter?

Hm. Bueno. Kanske bäst att återvända till den icke-minerade marken vi började på, nämligen oregelbunden imperfekt, utan vilken man inte kan tala om historia alls. I alla fall inte på ett grammatiskt korrekt sätt.

Vi kom inte så långt innan Maria (av någon anledning) blev upprörd över det absurda i att Gibraltar tillhörde Storbritannien, vilket ledde in på det där med byn Olivença, där man röstade om ifall man ville tillhöra Spanien eller Portugal, men det är en annan historia.

Jag hade gärna fortsatt följa diskussionerna i den här gruppen. Det är lektioner som denna som jag kommer att sakna. Jag var alldeles förtjust när jag gick därifrån, upplivad av all action. I mars eller april tänkte jag att jag skulle kunna komma tillbaka till den här gruppen. Då borde jag ha mer tid, och de borde ha kommit ikapp mina grammatikkunskaper. (Det där kändes bra att skriva!)
Till dess får jag nöja mig med kurserna jag själv håller i. Det kanske blir spännande och intressant och roligt där med?