Illvilja och skadeglädje

Illvilja och skadeglädje är som tur är inget som präglar vårt liv här, men ni minns kanske den oändliga historien om när en granne anmälde oss till polisen för en olaglig ombyggnad? Det var en väldigt obehaglig känsla att veta att någon hade klättrat över vår mur för att ta ett foto av pågående ombyggnation och sedan, hur illvilligt som helst, gjort en anmälan till polisen om olaga aktivitet. Denne någon hade i och för sig rätt i att man måste ansöka om lov för dylika ändringar, men ändå. Det var inte precis så att vår ombyggnad påverkade någon, störde någon eller skymde utsikten för någon. Det var ren illvilja.

Flera år senare (drygt fyra!) är det hela nästan löst, men inte riktigt. Det har varit många svordomar och lärdomar längs vägen, många timmar i kö på Loja de cidadão, många timmar i telefon, många mejl, mycket ångest och huvudvärk och inte minst många tusenlappar. Vi snackar ungefär 30000 kronor i konsultarvoden och avgifter och böter. Nu saknas det fortfarande en stämpel från någon ingenjör som försvunnit eller inte har tid med oss och en vända till vattenleverantören innan allt är klart.

Ja, vattenleverantören. Visar det sig att det finns oegentligheter i ens hus är det nämligen så att man måste gå igenom allt. Man måste få installation av el, vatten och gas godkända på nytt, oavsett om man gjort några ändringar som berör detta eller ej. Man måste få allt godkänt på nytt hos alla instanser, och det var ju då det visade sig att poolen och övervåningen var olaglig.

Olagligt rum nummer 1.

Olagligt rum 2 och dörr till olagligt vindsförråd.

Vy över olaglig pool från olaglig tillbyggd terrass.

Det olagliga rummet där jag sitter nu. En bild från förra sommaren, när Roxy var liten. Saudades!

Egentligen borde det inte ens gå att sälja ett hus som inte är legaliserat, speciellt inte när en stor mäklarfirma står bakom det hela och en advokatfirma upprättat kontraktet. Men, men. Det är köparens ansvar att allt är i sin ordning vid köpet, och mäklarfirman som anlitade advokatfirman som upprättade kontraktet var väl mest intresserad av att försäljningen skulle bli av, så de fick sin provision. Även advokatfirmor kan tydligen vara mindre nogräknade, fast de har kontor i centrala Lissabon med tjocka heltäckningsmattor, blanka glasbord, fina visitkort och pennor med firmans emblem.

Ska man vara riktigt noga var allt vårt fel, först för att vi var godtrogna och sedan för att ”vi ” byggde om utan att ansöka om lov, men ändå. Jag tycker ändå det var elakt att grannarna anmälde oss. De trodde ju att de var anonyma, men vi fick reda på vilka de var och då kändes det i alla fall bättre i den bemärkelsen att vi inte behövde misstänka alla andra i byn.

Vi kan kalla dem herr och fru Bufo för enkelhetens skull. Bufo betyder angivare, och det är vad några av våra andra grannar kallar dem, eftersom vi inte är det enda de anmält. De bodde snett mitt emot oss, men nu har de sålt huset och flyttat, så vi slipper se dem i alla fall.

I deras före detta hus bor nu ett trevligt engelskt par som Sverker blivit lite bekant med. Han väckte dem den där natten när det brann, har lagat deras bil, och matar deras katter när de är bortresta. Det var av dem vi fick höra hur det gått till när de skulle köpa huset av herr och fru Bufo. Vi lyssnade storögt och bad dem upprepa vissa delar och hängde vid deras läppar så vi inte missade något.

Det engelska paret hade redan betalt den första delen av köpesumman och flyttat in, men inte skrivit på det slutgiltiga kontraktet och betalat den sista stora sudden när det en vacker dag knackade på dörren. Det kan verka konstigt att de redan hade flyttat in, men det var väl en del av överenskommelsen och inlagt i det första kontraktet, där man förbinder sig att köpa. Det som gäller är i alla fall att om någon av parterna avbryter affären när den första sudden väl är betald förlorar någon stort på det eftersom den som betalat inte får tillbaka sudden, och om det är säljaren som bryter får denne betala tillbaka sudden multiplicerat med två. I det här fallet var sudden minst en miljon kronor.

Knackade på dörren gjorde kommunen, som ville kolla om huset överensstämde med originalritningarna, då det inkommit en anmälan om att så inte var fallet. När de nyinflyttade väl förstod att det var detta som besöket gällde fick de bråttom att kontakta sin advokat, två veckor innan de skulle sätta sina namnteckningar på slutkontraktet och lämna över slutchecken. I ljuset av denna nya information förstod de också varför mäklaren hade hört av sig och velat skynda på affären och tidigarelägga skrivande av slutkontraktet och slutbetalningen. ”Kan vi skriva redan denna vecka, kanske?” I efterhand fick de veta att en kopia av anmälningen skickats till mäklaren.

Om man redan betalt en miljon för ett hus som man tror är lagligt blir man förstås bestört när man upptäcker i sista minuten att så inte är fallet, och att det kommer att krävas en lång och dyr process för att legalisera det, om det ens går. Man kan också se det från den ljusa sidan och vara glad för att man fick veta det innan slutkontraktet är upprättat och de resterande miljonerna är insatta på säljarens konto. Man bör hur som helst kontakta sin advokat, vilket det engelska paret genast gjorde, så när det väl var dags att skriva slutkontrakt var de väl förberedda.

Det är inte helt lätt att ta reda på om ett hus är lagligt. Man måste gå till Loja de Cidadão och köa och begära audiens i det stora arkivet. Sedan blir man kontaktad och får veta vilket datum och klockslag man får komma dit, och sedan får man sitta där och vänta medan någon hämtar rätt pärm. Sedan får man under övervakning sitta och titta på ritningarna, som i det här fallet väl var 100 år gamla, och då hade legaliserats på 60-talet när hela Portugal tydligen hade chansen att legalisera sina hus, men efter det hade alltså ändringar gjorts på huset som det inte ansökts om. Ungefär som med vårt hus alltså. Detta var inget som det engelska paret bemödat sig med att kolla upp, men nu hade som tur var någon annan gjort det, så att det drabbade herr och fru Bufo i elfte timman, vid sämsta möjliga tidpunkt. Herr och fru Bufo som kastat sten i glashus med sina anmälningar av diverse grannar.

Det engelska paret visste med största säkerhet att mäklaren visste om anmälan, men visste herr och fru Bufo? Visste de att huset var olagligt på hela sju punkter som måste åtgärdas eller legaliseras? Visste de om anmälan, som gått till polisen och vidare till kommunen? Kommunen hade kanske inte heller hunnit starta processen och skicka ut sina otäcka brev? Ingen av dem visste i alla fall att köparna visste. Köparna fick ju inget mail om detta, och all eventuell post i ärendet som redan hunnit komma var ju adresserat till Herr och fru Bufo. Köparna visste bara tack vare att de råkat hinna flytta in när kommunen knackade på och att de var hemma just den dagen.  Hänger ni med? I alla fall:

Åh, vad jag hade velat vara en liten fluga på väggen på mäklarkontoret/advokatkontoret när herr och fru Bufo klev in, självsäkra och vid gott humör, nöjda över att affären nu skulle förseglas. Jag hade velat vara där och se när fru Bufos haka föll ända ned i urringningen och se henne bli högröd och kippa efter luft. Jag hade velat se herr Bufos ansikte tömmas på färg. När varken herr eller fru Bufo fick ett ord ur sig på väldigt länge som svar på advokatens oväntade ord om att det hade uppstått problem eftersom huset inte var helt lagligt hade jag velat vara där. Jag var glad att jag fick det så målande beskrivet för mig av våra nya grannar. Deb här scenen bad vi dem berätta två gånger. Beskriva noga.

Jag hade också velat se mäklarens min. Hon visste i och för sig om att det inkommit en anmälan, men hon trodde nog att hon kommit undan med det. Framförallt är det dock herr och fru Bufos miner jag velat se. Inte för att jag är elak, men det är alltså samma herr och fru Bufo som klängde över vår mur för att fota och mejlade till polisen, bara för att jäklas, och nu alltså försökte kränga på ett intet ont anande lite äldre par en lika jävlig och utdragen process.

I och för sig hade det kanske dröjt till dess att de i sin tur skulle sälja som det uppdagades att allt inte var i sin ordning, men det är ju då man som minst vill råka ut för sådant trubbel. Det är ju stressande nog att sälja hus utan att det upptäcks eller kan upptäckas att huset är olagligt.  När man allra minst vill drabbas av sådant drabbade det alltså herr och fru Bufo, som nu hade att välja på att betala tillbaka den första miljonen PLUS en miljon till som plåster på såren, och sedan försöka hitta en ny köpare, ELLER att ta på sig att bekosta och driva hela legaliseringsprocessen från början till slut, vilket blev det alternativ de valde, mellan pest och kolera. Innan processen är färdig ser de inte röken av resten av den överenskomna köpesumman. Minst fem miljoner, som de antingen är skyldiga sin bank eller som de tänkt investera i något annat.

Vi erkänner att vi känner en nästan snuskigt stor skadeglädje. Vi erkänner att vi gick hem och skrattade gott och länge och skålade när vi hört det engelska parets historia, efter att ha stått och nickat bekymrat och sagt Oh dear! och What a cheek! och annat passande när de berättade den. Jag ler fortfarande av skadeglädje när jag tänker på det faktiskt.

Detta är väl två år sedan nu, och än är inte processen kring grannhuset klar. Det var alltså nära att de kom undan, herr och fru Bufo, men så trillade de i gropen de grävt åt andra. Än är som sagt inte vår process heller helt klar, och i påskas var det alltså fyra år sedan den där lappen från polisen låg i vår brevlåda. Då är det väl ungefär tre år sedan vi fick veta vem som anmälde oss.

Herr och fru Bufo får däremot aldrig veta vem som anmälde deras olagliga tillbyggnad……

Annat att vara glad åt en dag som denna. Skadeglädjen är faktiskt inte den enda äkta glädjen!