Ingen lapp, ingen utflykt!

Nu har de slutat fråga mig om jag vill och kan följa med på skolutflykterna. Jag ska förstå att jag ska med när jag får lappen, tydligen. Jag blir tagen för given och i just detta sammanhang tar jag inte illa upp utan ser det som en sorts komplimang . Ibland frågar jag för säkerhets skull om jag behövs, om jag ska med och svaret är alltid ja, som till exempel i måndags morse när jag undrade om jag också skulle åka till fjärilsfarmen med Jonnas klass. Jajamen!

 

 

 

 

När det börjar dra ihop sig till en skolutflykt får alla barn med sig en liten lapp hem med information om vart de ska, vilken dag och vilken tid, samt om det behövs instruktioner gällande klädsel och matsäck och ibland en uppmaning att skicka med ett par Euro, då det inte är helt självklart att skolan står för kostnaderna, utan snarare tvärtom.

 

 

Lappen är liten men viktig. Halva lappen river man av, fyller i med namn och underskrift att man som målsman godkänner att eleven följer med på utflykten, och skickar med tillbaka till skolan senast dagen innan utflykten. Skulle man råka missa den lilla lappen i ryggsäcken så den inte är tillbaka hos fröken med underskrift i tid får barnet med den slarvige föräldern inte följa med på utflykten utan stanna hemma eller gå med någon annan klass som är kvar på skolan den dagen. Japp. Hårda bud, inga undantag!

Det händer inte så ofta som man skulle kunna tro, men visst händer det att en eller två elever inte får följa med klassen på utflykten på grund av utebliven lapp. Jag är faktiskt imponerad över hur bra de portugisiska föräldrar är på det där med lappar, för det är ju lätt att missa, och glömma. Som tur är har det inte hänt oss ännu. Jag försöker fråga varje dag om de har med någon lapp från fröken, och så är de ju ofta ivriga att berätta när de fått information om ännu en utflykt.

Nu har jag tappat räkningen på hur många utflykter jag varit på med skolan, och var vi än kommer finns det personal som tar emot oss och tar hand om oss och berättar och svarar på frågor, med ett imponerande engagemang och tålamod. Vilka ställen jag hamnar på tack vare dessa skolutflykter! Och vad mycket barnen får se! De som har med sig lappen med underskrift senast dagen innan utflykten alltså. Islandsfamiljen och brasilienmamman hade missat detta den här gången, så det var två barn som inte fick följa med till Base Naval, ett ställe där jag väl aldrig trott att jag skulle sätta en fot.

Jag är osäker på vad motsvarande heter på svenska. Flottans bas? Marinen? Det hela låg i alla fall på andra sidan Tagusfloden vilket var spännande bara det, för där har jag knappt varit mer än bara åkt förbi på väg längre söderut, och så fick vi en fin vy över Lissabons kullar från andra sidan floden.

 

 

Hela tre timmar tillbringade vi ombord på en båt som jag också är osäker på vad den heter, en Search and Rescue – båt en storlek mindre än en fregatt, väl omhändertagna av flotta flottister (eller vad det kallas) som tålmodigt besvarade alla nyfikna frågor om vad olika knappar var till för, varför båten var grå, hur fort den kunde åka, om de sköt med kanonerna varje dag och så vidare.

 

 

Det hade varit roligt om vi hade fått åka båt tillbaka till Cascais, men det fick vi inte tyvärr.

Sedan sist jag skrev om skolutflykter har vi även hunnit med en utflykt till ett naturområde där vi fick se en fladdermusgrotta, en kalkbrännugn och åsnor, samt en till en idrottshall där vi fick prova på olika bollsporter.

 

Idag är jag i skogen någonstans med Fridas klass och tränar orientering hela dagen, och innan läsåret är slut om tre veckor ska vi hinna med två utflykter till!

I nästa inlägg måste jag berätta om ännu ett oväntat besök som dök upp emellan alla utflykter! En snubbe med tunna på ryggen och hund! Har bara inte bestämt om jag ska berätta feelgoodversionen av det hela eller vara ärlig….