Innan vi åkte

Innan vi åkte var jag förstås stressad. Resor bryter upp vardagslunken och skapar en deadline som skapar stress. Så pass att jag undrade om vi verkligen skulle åka och inte tillbringa lovet hemma i stället där vi har allt vi behöver inom räckhåll, men det sägs ju att livet börjar där ens bekvämlighetszon slutar. Eller var det äventyret? Ja, det måste det vara. Hur som helst, det var längesedan vi var någon annanstans nu och det vore kul att överraska barnen med en resa. Det brukar vara värt det när man väl kommer över tröskeln och iväg.

Det var inte bara stress inför resan, det var annat också. Den sista av oxveckorna kulminerade i en tjurrusning innan påsklovet äntligen kom. Intensivkursen skulle avslutas med ett jobbigt slutprov med allt vad det innebar av förberedelser, administration och framför allt stress. Elevernas stress i och för sig, men den smittade av sig på mig.

Kaffe på språng.

Jag var rädd att bli smittad av annat än stress också. Elaka rykten om olika typer av virus som härjade i vår omgivning gjorde att jag gick omkring och kände efter om jag inte mådde lite illa hela veckan. Plus att jag med jämna mellanrum bad alla andra i familjen att känna efter vilket det förstås tyckte var irriterande.

Dessutom varnades det för fler stormar och mer regn oroade också inför resan vilket fick mig att knappra på väderapparna så ofta så klart.se måste ha trott att jag blivit manisk.

Så här skulle vädret vara härhemma. Men där skulle ju inte vi vara. Vart skulle vi åka? Vad skulle vi packa?

Det var inte slutspurten på jobbet och resfebern utan en massa annat också, men jag ska inte tråka ut er med detaljer om föräldramöte och grupparbete som dök upp från intet när vi behövde dem som minst. Tycker ni också att det är tröttsamt när folk går på om hur fullt upp de har? De får skylla sig själva om de tar på sig så mycket! brukar jag tänka när folk går på om hur upptagna de är, men nu var det ju mig det körde ihop sig för. Det får inte bli någon vana att ha det så. Man kan nästan känna hur stress nöter ned cellerna, bryter ned en och får en att åldras.

Man behöver ha breda tidsmarginaler och utrymme för vila i livet, eller i alla fall behöver jag det. Mitt naturliga tillstånd är att ha lite mindre än lagom att göra, för jag mår bäst när jag har tid att lata mig. Gör vi inte alla det? Men först behövde jag bara få undan alla måsten och planera påskresan.

Sverker däremot verkade inte märka av någon stress, inte heller verkade han vilja lata sig. Istället satte han helt utan förvarning släggan i köket en vecka innan avresan. Döm om min förvåning när jag kom hem från jobbet vid elva på kvällen och hittade kylskåpet i hallen. Hade det gått sönder? Det måste det ha gjort. Så hann jag tänka och svära inom mig innan jag fick syn på diskmaskin och tvättmaskin längre in i matsalens mörker. Har det blivit något elfel?! tänkte jag då, men det var innan jag fick syn på allt porslin som ju inte kan ha drabbats av elfel men också befann sig i vardagsrummet. Då backade jag ut i hallen och in i köket, som var borta.

Nästa dag kunde jag konstatera att jag inte drömt.

Det blev hämtmat tills betongdamm torkats bort och vitvaror och porslin flyttats tillbaka in i köket, som nu är ett sorts provisorium tills vi planerat hur vi ska renovera det. För tydligen ska vi renovera det.

Äntligen en bra ursäkt för att käka hämtmat, om man ska tänka positivt.

Detta gjorde han sig också skyldig till, men allt är förlåtet.

Men först skulle vi på semester och vi hade lite att fixa. Skulle vi verkligen åka? Orkade vi? Ville vi? Nja, inte nödvändigtvis men vi gjorde det i alla fall. Hur det gick vet jag inte än. När allt var packat och klart på lördagskvällen skrev jag detta och lät det hänga och vänta i cyberrymden tills idag som är skärtorsdagen och den dag vi är på väg hem, om allt gått bra. Hur vi haft det vet jag alltså inte ännu i skrivande stund.

Var vi varit? Det ska jag berätta när vi kommit hem och packat upp och pustat ut. En del av er kanske redan vet? Hoppas vi haft det bra!

Glad Påsk så länge!