Innan vi ens kommit fram

Fyrahundrafemtioåtta kilometer sade googlekartan att det var till vårt resmål i norra Portugal. Det är längre bort än vi någonsin åkt sedan vi flyttade hit, om man bortser från den där tågresan. Dessutom skulle vi först behöva åka söderut en sväng för att hämta campingbilen på andra sidan bron, så det skulle bli en lång dag. Jag vet att det finns folk som bilar mellan Portugal och Sverige, och för dem är väl detta inte ens en dagsetapp, men för oss är det långt. Lite för långt, men nu hade jag bestämt oss. Vi skulle åka nästan så långt hemifrån man kan utan att lämna Portugal. Kanske skulle vi till och med korsa gränsen till Spanien!

Vi skulle åka till Parque Nacional de Peneda-Gerês. Har ni hört talas om den? Knappt vi heller, och lite just därför ville jag dit. Vad finns det där? undrade barnen, och jag fick säga som det var att jag inte riktigt visste och att det var därför vi skulle åka dit, men att jag hoppades att vi skulle få se

Mycket natur,

kanske till och med några djur  

och ett vattenfall att bada i om vi hade tur…

Jag brukar planera mer än så, men inför denna resa bestod min planering av en guide som jag skrivit ut från nätet och bara läst den första sidan av. Jag visste var äventyret skulle börja den första dagen, men inte hur det skulle fortsätta. Jag hade tänkt att vid frukosten varje dag skulle vi läsa i guiden tillsammans om vad det fanns att se och göra på dagens etapp. På vis skulle även jag få bli lite överraskad under resans gång, plus slippa planeringsansvaret. Jag lämnade över det på Tiago Lopes, han som skrivit guiden.

 

Jag visste i alla fall att om det fanns någonstans vi skulle kunna hitta vattenfall att bada i efter en torr sommar så var det där, och det var lite det som avgjorde resmålet. Plus att min fröken Fátima en gång i tiden sagt att var den vackraste delen av Portugal. Det lade jag på minnet, även om jag inte var så intresserad av inlandet då.

Då när vi var nya här lockade bara havet, stränder och fiskebyar. Det var ju det som var Portugal för oss. Skogar, berg och floder (älvar) har vi ju i Sverige också, så det var väl inget märkvärdigt. Det var vi inte så nyfikna på, men när vi väl kommit iväg till Minho och Serra da Estrela gav det mersmak, och nu var det alltså dags för att upptäcka en ny del av inlandet.

Sverker tyckte att den första delen av namnet, det där med ”Parque Nacional”, klingade ganska bekant men den andra delen, den hade han glömt innan vi kom fram. Inte ens nu när vi tillbringat flera dagar där kommer han ihåg hela namnet. I morse när han skulle berätta för granngubben var vi hållit hus nästan hela veckan visste han inte var vi varit. Norte de Portugal, ”Regas” eller ”Sherry Pena” eller något sådant. Och Espanha!

Vi kom alltså ända till Spanien, men första dagen kom vi inte ens ända fram till  resans mål, ”Sherry Pena”. Detta trots att Sverker och jag hade hängt på låset och hämtat ut campingbilen vid nio, rullat förbi därhemma och hämtat upp hundar, barn och packning och startat resan norrut vid halvelvatiden. Resan som enligt googleappen skulle ta fyra och en halv timma.

Det händer något med tiden när man åker bil långt. Det som ska ta en timme tar en och en halv och känns som tre. Innan vi ens kommit ut på rätt motorväg norrut hade vi tappat en halvtimme och var vi trötta på att åka bil, men vi bet ihop ända till São Martinho do Porto där vi vällde ut ur bilen, stela i kroppen, kissnödiga, badsugna, trötta i huvudet och hungriga.

  

 

Man måste vara organiserad om man ska semestra i campingbil med två barn och två hundar och det är ju inte vi, så vid varje stopp måste vi leta igenom halva bilen efter skor och hundkoppel som ”någon” alltid hade slarvat bort och under tiden måste ”någon” se till att hundarna inte sprang iväg. Är man inte organiserad måste man ha tålamod och det har vi inte heller så mycket, så det blev en del svordomar under den här semestern. Och några missöden, men det var längre fram längs vägen.

 

 

Efter mycket om och men kom vi i alla fall iväg igen, mätta och nybadade. Vid det här laget borde vi ha varit framme enligt google maps, men tydligen var det två och en halv timma kvar, vilket omräknat till vår tideräkning på vägen blir fyra timmar och känns som åtta.

Nu kanske ni börjar tänka att jag snart måste komma fram till något i det här blogginlägget, och precis så kände vi vid sjutiden den där första semesterdagen, att vi ville komma fram till något. Allt det där med att det är vägen som är mödan värd och mål och mening i vår färd höll vi inte med om efter att ha tillbringat nästan hela dagen i bilen.

 

Mer än tio timmar efter att vi åkt hemifrån för att hämta bilen och med bara ett ganska stressigt stopp vid havet och en kisspaus började vi äntligen närma oss bergen och nu var vi trötta och ville vara framme. Var nu det var. Någonstans där vi kunde parkera, käka något, kanske ta ett dopp och helst stanna över natten. Camping eller inte. Det var en bit kvar till närmsta camping när vi körde fel i den där rondellen (det var mitt fel) och jag plötsligt ropade ”Stanna!” vid en kyrka och så var vi framme vid något vi inte visste att vi skulle till. 

 

Där vid kapellet hade man dekorerad fint och spelade och sjöng (mindre fint) iklädda folkdräkter. Detta hade varken jag eller Tiago kunnat planera bättre. Innan vi ens kom fram hade vi redan fått uppleva något alldeles speciellt och unikt för den här delen av Portugal.

 

Rancho folclórico heter gruppen som dansar och sjunger. De samlar tydligen på band från olika fester där de sjungit och dansat. 

 

Vi hade kört förbi Ponte de Lima, fast det skyltades om att det pågick någon sorts fest där. Vi var inte upplagda för vimmel och stoj, men det här var alldeles lagom. En liten hemlig byfest som vi råkade snubbla in på. Dricka något kallt och äta av de kakor som såldes, lyssna på musiken. Le mot alla. Inte alls smälta in.

Litegrann kändes det som att vi kraschade någons party. De tittade lika nyfiket på oss som vi på dem och några undrade varifrån vi kom och skrattade åt att de blonda barnen pratade portugisiska med tydlig lissabondialekt.

Inte har ni väl sådana här traditioner där? frågade de oss när vi sa att vi kom från Sverige, men visst har vi väl det fortfarande på sina håll? Vi hade i alla fall det när jag var barn och firade midsomrarna iklädd folkdräkt i en pyntad och knätofsig by till ljudet av fioler och dragspel. Och Lucia. Jag hoppas det finns kvar länge än, precis som det här. (Ni måste lyssna till minst 17 sekunder) 

Globaliseringen i all ära, men visst är det roligt att kunna resa fyra (minst åtta för oss) timmar inom samma land och hitta något helt oväntat och annorlunda. (Oväntad och annorlunda musik framför allt) Och då var vi ändå inte ens framme.