Inte en lugn helg

Här händer det inte mycket, tänker kanske den som tittat in här i juli månad, men det gör det faktiskt. Det är bara det att jag inte hinner skriva om det. Sommaren har ju blivit den tid på året då jag jobbar som mest, och så är det även i år, men det händer annat också, vare sig man vill eller inte. Förra helgen till exempel.

Efter en extra intensiv språklärarvecka såg jag fram emot en så tom och händelselös helg som möjligt. Målbilden innehöll sovmorgnar, extra långa hundpromenader nu när båda hundarna börjar få orken tillbaka, kanske en tupplur i skuggan eller två och så soffan på kvällen. Helst inget annat.

Lördag avlöpte som planerat, helt utan dramatik och action. Sovmorgon, hundpromenad och tupplur i skuggan, check, check, check! Nöjd med dagen satt jag sedan i soffan och sippade på ett glas vin och tittade på någon serie vi kanske redan sett, när jag hörde ytterdörren slå igen. Det var Frida som kom hem. Hon verkade stressad och ropade på mig. Vad var det nu då?

Från att ha trott att allt var frid och fröjd och alt under ctrl till lätt panik på två sekunder, när Frida med andan i halsen säger: ”Mamma, vi behöver skriva in mig i skolan. Det är sista dagen idag!”

Skriva in i skolan? Sista dagen? Idag? Nu? Klockan elva en lördagkväll. I juli? Vad menar du? Tydligen menar hon precis det hon säger. Att vi måste logga in någonstans och fylla i en massa grejer för att hon ska få börja i tolvan till hösten. Deadline är tydligen vid midnatt, som närmar sig med raska steg.

Bort med vinglaset, fram med datorn och glasögonen! Hämta plastkorten med alla sifferkombinationer vi har här i stället för personnummer. Hitta sajten efter lite googlande och få en liten panikattack när jag tror att man måste ha chave digital (portugisisk motsvarighet till bank-id) för att logga in, vilket jag inte har. Lättnad när det inte behövs och när vi kommer in på sajten är det 30 minuter kvar till midnatt.

Det borde vara lugnt, men det är det förstås inte. Fyra gånger i rad fyller vi i alla sifferkombinationer och svarar på alla fyrtioelva frågor om allt från nationalitet till målsmans utbildningsnivå och religiösa tillhörighet utan att komma vidare till nästa steg. Vad är det som hakar upp sig? Har sajten kraschat?

När vi byter till min dator och loggar in igen lyckas vi äntligen få in allt och kommer vidare. När vi även lyckats ladda upp foto är det tio minuter kvar, men nu vill de ha intyg på boendeadress och något annat, oklart vad. Det första dokumentet kan jag faktiskt hitta på min personliga skatteverkssida, efter lite sökande och diverse svordomar. Det är dock i ett format som absolut varken går att ladda upp på sajten eller omvandla till annat format. Säkert har de gjort det så med flit, för att jäklas.

Fem i tolv tar Frida en screenshot av intyget i q3xzy”23r-format och klistrar in i Word och omvandlar till PDF och laddar upp. Smart. Det andra intyget går inte att få tag i via skatteverkssajten. Inte för mig i alla fall, och inte just nu. Skitsamma, vi laddar upp samma dokument en gång till och klickar på ”lämna in”, klockan 23.59. ”Din registrering har mottagits” plingar det till, och vi andas ut.

Oklart vad som hänt om vi inte lyckats, men jag har hört om barn som inte fått plats på önskad skola på grund av mindre, så man vet aldrig, men nu var eventuell katastrof i alla fall avstyrd, i elfte timman. Bokstavligen!

Efter denna pärs behövde jag verkligen vila på söndagen, men hänga tvätten orkade jag i alla fall. Men vänta nu! Vad var det där? Var det sirener jag hörde?  Var det en enorm rökpelare bakom kullen jag såg? Ja, det var det verkligen.

En sökning på fogos.pt visade att ja, nu brann det igen, nära oss och med starka vindar som jagade på elden i vår riktning, eller nästan i alla fall. Vi visste från förra gången och gången innan den, hur snabbt elden kan sprida sig och hur snabbt vinden kan vända, så nu blev det varken hundpromenad eller tupplur denna dag, utan ett ängsligt vakande över branden och hur den utvecklade sig. Hur den blev större och kom närmare, och sirenerna allt fler.

Som sällskap hade jag tre tjejer (mina plus en till) som spanade på elden och chattade vilt med kompisar som bodde ännu närmare elden än oss, och delade olika nyhetssändningar och inlägg om branden. Tjejernas kompis från byn mellan oss och branden rapporterade om att hennes familj först hjälpte till med evakuering av trettio hästar, och sedan själva fick evakueras. Nu kunde vi se meterhöga lågor, precis intill grannbyn.

Sverker? Han hade åkt och vindsurfat, trots att jag sagt nej. Det blåste ju järnet, sa han och ”ute på havet lär det ju inte brinna i alla fall”. Nej, men nu närmade sig lågorna ju både vår by och stranden där Sverker var. Flygplan flög i skytteltrafik med vatten från havet, över vårt hus, mellan havet och elden.

https://youtube.com/shorts/I_mFUbjVtdU

Såg framför mig hur Sverker blev upphämtad av något av planen som hämtade vatten i havet, och sedan dumpad över lågorna, med bräda och segel och allt, eller kanske utan. Det hände ju inte, men däremot spred sig elden så långt i riktning mot havet att man stängde av vägarna. Sverker kunde alltså inte ta sig hem, om han inte tog en lång omväg söderut och kom hem österifrån, över skogen.

Samtidigt började tjejerna prata om en hund som de måste hämta i Cascais. Hundens ägare hade åkt till Madrid, och eftersom det brann kunde de inte lämna den i grannbyn hos hundvakten som det var tänkt, men åkt iväg hade de. Alltså var hunden ensam hemma och behövde hämtas. Av mina döttrar. Himla konstigt, jag vet, men det var en väldigt konstig dag.

För att komma till Cascais måste de åka samma omväg som Sverker, fast åt andra hållet. Andra vägar blockerades av GNR och brandbilar. Nu var jag ensam hemma med alla våra husdjur och funderade på om det egentligen var så bra att alla var ute och åkte och jag var hemma utan bil.

Många nervösa minuter, en halvtimme, en timme. Många frågor. Varför måste Sverker prompt åka och vindsurfa idag? Varför hade de där med hunden åkt till Madrid och lämnat hunden ensam i Cascais? Varför skulle just mina döttrar åka och hämta den och kanske borde jag ha åkt med? Varför svarade de inte i telefonen?

Under tiden verkade brandkåren faktiskt lyckas få bukt på lågornas framfart, tack och lov, och till slut kom både Sverker och tjejerna tillbaka och hunden hade de med sig. Vid sjutiden verkade det äntligen som om branden var besegrad, och vinden hade lagt sig. Själv ville jag också lägga mig, men jag hade tydligen lovat tjejerna att vi skulle åka till ett ställe och äta pizza. Det var ju innan branden, så jag trodde det löftet var glömt nu, men inte.

Frida kör rätt bra, men jag har inte vant mig än och det var ändå rätt läskigt att sitta i baksätet i alla kurvor på vägen till pizzastället. Det var i alla fall åt det motsatta hållet, bort från branden, men jag satt med hjärtat i halsgropen hela vägen, och när vi kom fram ville jag hellre lägga en pizza än äta en, men efter 45 minuters väntetid och en promenad på stranden kom aptiten tillbaka.

 

 

Jonna dansade till livemusik med puggen de ”räddat”

Sedan skulle vi hem igen också på samma kurviga väg, och som om inte allt detta vore nog drömde jag så mycket konstiga mardrömmar den natten att resten av dramatiken den helgen bleknade i jämförelse. Jag körde tydligen en psykedelisk inre repris av det hela, för att bearbeta det. Det var bränder och hundar och stora vågor och avspärrade vägar och allt möjligt i en svettig härva. Vaknade på måndag morgon, allt annat än utvilad.

 

 

Det var den helgen, som inte blev så lugn. Hittills har den här helgen i alla fall varit vilsam. Sovmorgon. Hundpromenad. Sova i skuggan, check, check, check. Det mest dramatiska som hänt hittills är att det ena barnet som är ute och campar skickade en bild på  en katt som hon ”kommer att ta med hem”. Men man vet aldrig. Det är ju bara lördag eftermiddag än.