Jobb via blogg!

Jag hade verkligen inga större förhoppningar om att hitta jobb i Portugal när vi flyttade hit, och med tanke på vad jag skrev i förra inlägget tror jag inte man ska ha det. Men man kan ha tur! Det hade jag. Varken ni eller ens jag själv visste väl ens att jag ville ha ett jobb förrän det dök upp ett och hittade mig helt apropå. Plötsligt händer det och i mitt fall hände det så här.

På sätt och vis kan man säga att jag fick jobbet tack vare bloggen, men historien börjar inte där. Den börjar på fiket i byn, där jag en dag i vintras eller våras eller vad det nu var för årstid fick syn på ordet Piteå. PITEÅ nånting stod det på en cyklists tröja. Det är som sagt inte alltid jag kastar mig på folk som jag misstänker är svenskar, men det här var en sådan dag då jag gjorde det. Jo, han var svensk, och han bodde i Portugal och han tyckte om att cykla och gjorde det ofta just hit till vår by. Trevligt att träffas och så var det inte mer med det. Inte just där och då i alla fall.

Fast den här bilden är tagen på fiket på jobbet häromdagen!

Sedan gick det några dagar och veckor och månader och kanske ett halvår och en dag dök det upp ett meddelande på bloggen från mannen på fiket, som känt igen mig på nätet från verkligheten. Motsatsen har jag varit med om, att någon fått syn på mig och känt igen mig från bloggen, men det är en annan historia och nu var det alltså tvärtom. Det var ju jättetrevligt, välkommen till Bortugal, men så det var det inte mer med det. Inte där och då i alla fall.

Så gick det några dagar och veckor och kanske till och med månader och så plötsligt en dag när vi lämnat barnen på skolan och var på väg hem hör jag någon ropa ”Åsa”, och det brukar ingen ropa efter mig i byn. Inte med så fint svenskt uttal i alla fall. På andra sidan vägen stod cyklisten med pitetröjan fast nu med en annan tröja. Jag vet inte när han fick idén, om det var när han läste bloggen eller när han kom cyklandes och fick syn på mig där på andra sidan vägen, men en bra idé var det, och där vid sidan av vägen fick jag höra om den. Han hade ju läst på bloggen att jag var språklärare, och undrade om jag var intresserad av att undervisa svenska i Lissabon? Tydligen var jag det! Jag hade ingen aning om att jag gått och längtat efter att få undervisa men uppenbarligen låg där lite saudades efter språkläraryrket och grodde i ett hörn inom mig för jag sa genast ja. Absolut!

Jag tänkte nog förresten halvt om halvt att det kanske ändå inte skulle bli något av, men slängde i alla fall in ett avdammat CV och mina gamla betyg och med lite hjälp av fröken Fátima skrev jag ett tjusigt brev om min passion för språk. Det vore ju kul om det blev av, men jag hörde inget på ett tag.

Så den där torsdagen en halvtimme innan matchen, precis när resten av familjen meddelade att de adopterat en hund plingade det in ett mail om att det skulle starta en intensivkurs i svenska för nybörjare redan på måndagen  – och att jag skulle vara läraren! Om fyra dagar!

Det konstiga var att jag inte var ett dugg nervös för själva jobbet. Har man undervisat i främmande språk på en svensk högstadieskola som jag har i ett antal år kan nog inte mycket skrämma en. Det kändes i alla fall inte alls skrämmande eller ens nervöst att undervisa vuxna motiverade människor i liten grupp i mitt modersmål. Att få hänga med portugiser och förklara grammatik!  Jo, tydligen hade jag längtat efter precis det. Ge mig en whiteboard och en penna (och ett gäng elever) så kör vi!

Nervös var jag däremot över vad jag skulle ha på mig och hur jag skulle hitta dit. Hur klär man sig när man ska återuppta karriären efter tre år i flipflops? Lustigt nog blev det exakt samma kläder som jag hade sista dagen på gamla jobbet som jag lämnade för tre år sedan en skolavslutningsdag i juni. Ändå kände jag mig lite portugisisk i så höga klackar, och med byxor en så varm dag, jag som annars alltid helst har klänning i värmen.

Nej jag vet, jag skulle inte komma långt som modebloggare.

Trots klädseln gick allt bra. Att hitta till jobbet var inget problem tack vare cyklisten, som faktiskt hunnit hunnit cykla förbi med läroböcker och lite allmänt goda råd också under helgen. Han skjutsade mig till jobbet första dagen! I bilen, inte på cykeln.

Så här ser det ut på campus, med vacker jakarandablom så här års

Nu när jag hunnit prata lite mer med min cyklande mentor och kollega har jag även upptäckt att vi har en del gemensamma intressen förutom det som gäller jobbet. Vi delar den goda smaken att gilla Joan Baez och att åka inlines! Vad är oddsen bara för det?

Jobbet känns precis lika kul som jag tänkte att det skulle kunna bli när jag fick förfrågan där i vägkanten. Möjligen är det lite jobbigt att pendla till Lissabon och kanske jag berättar mer om det framöver.

Så kan det gå när man får syn på ordet Piteå på fiket i byn och är lite påflugen, i kombination med att man gått ut offentligt på the world wide web med sin person och sin passion för språk!