Carcavelos/Knarkavelos, jullovet 2012!

På juldagen för två år sedan tog vi flyget till Lissabon. Vi hade firat julafton med mina föräldrar dagen innan. Det var mycket snö i Stockholm den vintern minns jag, och vi var trötta efter en lång och stressig hösttermin. Vi (läs jag) hade bokat tre veckors vistelse i en lägenhet på Lissabonkusten, i Carcavelos, en av Portugals bästa surfstränder. Sverker gick på penicillin mot halsfluss och Jonna kräktes på julafton, så vi var inte helt säkra på om det var så smart att åka iväg, men det gjorde vi. När vi väl satt på flyget upptäckte vi till råga på allt att Frida hade löss, så stämningen var inte på topp. (Läste jag inte något i svensk media nyligen om att folk vill ha småbarnsfria flyg…?)

Vi landade sent och tog en taxi till Carcavelos. Jag vet inte vad vi väntat oss exakt, av en förort till Lissabon mitt i vintern, men jag tyckte jag kollat området noga. Finkammat det på Google Earth, men där syntes inget av det vi nu såg. Graffiti. Förfallna hus. Inte heller det spygröna kaklet och lukten av gammal fukt som slog emot oss (lukten alltså, inte kaklet) i trappuppgången, när grannfrun som hade hand om nyckeln väl kom och släppte in oss. Taxichaffören hade hunnit bli orolig innan hon kom. Är det verkligen hit ni ska? Är ni säkra på att det är rätt adress? Vi hann bli lite osäkra där vi stod med varsitt halvsovande barn på höften och bagaget på trottoaren och såg oss omkring.

Lägenheten kändes inte speciellt välkomnande heller vid första intrycket. Värmen var inte på. Den stora terrassen som såg så inbjudande ut i annonsen vette kanske mot söder och hade kanske havsglimt men framförallt såg man ju rakt in i det nedgångna hyreshus som låg mellan oss och havet. Det var då Sverker frågade ”-Hette det Knarkavelos sa du?” , och sedan dess kallar vi Carcavelos för Knarkavelos.

Ett försök att ta en varmdusch innan vi la oss fick oss inte på bättre humör. En förutsättning för att en massagedusch ska vara meningsfull är ju att vattentrycket är någorlunda. Här var det en mesig liten stråle som sipprade ur de olika öppningarna, så det var bäst att koncentrera det lilla som fanns till själva huvudduschmunstycket om man skulle ha en chans att bli duschad. Med tanke på hur uselt tryck det var på vattnet var det fascinerande att det inte hann rinna undan i tillräckligt bra takt. I stället svämmade vattnet över och hamnade på badrumsgolvet som inte hade någon golvbrunn.

Man skulle också bli tvungen att vänja sig vid att köksskåpet inte exploderade varje gång man tog varmvatten; det bara verkade så! Man hoppade högt varje gång och ville lägga sig platt på golvet utifall att, men det vara bara luckan som flög upp av trycket när gasen tändes och sedan smällde den igen. Säkert ingen fara.

Det skulle säkert kännas bättre i morgon. Det skulle bli riktigt härligt med tre veckors semester! Eller? Hur skulle vi stå ut här i tre veckor? Detta hade ju varit min idé och nu kände jag mig orolig på riktigt, men det brukar ju vara så ibland att när det börjar som en flopp så kan det bara bli bättre. Det fanns i alla fall en flaska vin som välkomstgåva!

Nästa morgon sken solen, vi hade supermercadon på morgonrocksavstånd och fixade en lyxfrukost på terrassen i solen. Lite störande kanske att frukosten fick intas till ljudet av en elhyvel och en diamantkakelskärare (Sverker hade inga problem att identifiera exakt vad det var som lät) från lägenheten bredvid, som man passade på att renovera under just de veckor vi hyrde precis intill.

 

 

Bleka, kisande, ovana vid det starka solljuset, som om vi just kommit utkravlandes från en grotta, lyckades vi så hitta ned till stranden. För att komma dit måste vi passera gångtunneln vid Carcacelos tågstation vilket kändes lite konstigt. Småtjejerna i sommarklänningar och Sverker i shorts och flipflops med surfbrädan under armen bland alla påpälsade Carcavelosbor som skulle ta pendeln in till Lissabon och jobba i mellandagarna. Sedan ett par hundra meter längs en mur full av graffiti innan ännu en gångtunnel tog oss ut till strandpromenaden och stranden, havet, vågorna. NU var vi framme!

De första dagarna bjöd på så varmt väder som det kan vara på Lissabonkusten mitt i vintern så de dagarna var vi på stranden från morgon till kväll.

Efter någon vecka kom lite kyligare vindar från nordost och vi passade på att göra några utflykter också. In till Lissabon och tjuvarnas marknad  i ena ändan av tåglinjen och till Cascais åt det andra hållet, samt till Sintra och Penapalatset med taxi för 20 Euro.

Trots det jag nämnt om öststatshyreshuset mitt i vyn från terrassen och duschens fel och brister samt en del andra detaljer med boendet, som att säkringen gick och det blev lite översvämning om man körde torktumlaren, kan jag verkligen rekommendera lägenheten vi hyrde de där veckorna för två år sedan.

De flesta av lägenhetens alla fel och brister uppvägdes av den underbara terrassen i söderläge, Wifi, gott kaffe, tvättmaskin och torktumlare (som torkade tvätten under protest!) och grannfrun Adelaide som kom med små stekta fiskar och citronkaka och erbjöd sig passa våra barn på nyårsafton, fast hon inte kunde prata med dem!

En av våra första kvällar i lägenheten satt Adelaide i vår soffa och spelade kort med barnen medan hennes son låg på golvet och försökte fixa wifi-inställningarna igen efter att säkringen gått den första gången av många.

Sedan kom han som ägde lägenheten med en flaska vin som plåster på såren och instruerade Sverker i hur man böt säkringen och mej så jag kunde återställa wifi själv när säkringen var bytt. Det var inte så svårt, men vi hade rätt fullt upp i lägenheten med duschen och gasen och elen och wifin.

Det största plusset med lägenheten var ändå läget. Perfekt läge för den som vill kolla in Lissabonkusten, ha nära till en av Portugals bästa vintersurfstränder, mataffär, fik och restaurangen samt tågstationen ett stenkast från lägenheten, med Lissabon och Cascais bara 20 minuters tågresa bort åt varsitt håll. Prisvärt, praktiskt, perfekt utgångspunkt för ett nästan oändligt antal möjliga utflykter, och då hade vi inte ens hyrbil. Location, location!

Det var på den här resan vi upptäckte de platser som numera är så välbekanta.

Det var på den här resan vi hittade vårt nya hem, och sedan dess blev ingenting sig likt. Det var på den här resan vi köpte huset, och på den vägen är det!

Nu åker vi till ”Knarkavelos” minst två gånger i veckan och surfar, åker rullskridskor och springer på strandpromenaden, men bara på vintern, hösten och våren.

På sommaren är havet platt vid Carcavelos. Inga vågor alls, men stranden så full av folk att man inte ser sanden för alla strandparasoll.

PS. Det kan vara så att grannlägenheten, den som de höll på att renovera precis intill när vi var där, är i bättre skick!