Julstök

Nu sänker sig julefriden också här i Bortugal så här kommer ett extralångt inlägg från idyllen! Alla måsten är undanstökade, köket är klart, huset julstädat och här sitter vi nykammade vid brasan och knaprar på varsin pepparkaka och suckar belåtet. Nu kan julen komma! Nej, jag skojar bara. Så är det inte alls. Snarare tvärtom faktiskt!

Jag tror att Sverker har någon sorts sjätte sinne eller diagnos som gör att när jag har som mest att göra och skulle uppskatta lite extra ordning och reda får han för sig att han minsann också ska ha mycket att göra. Sist hände det när jag efter en hemsk tid med jobbig sjukdom började mitt första jobb här i Portugal och pendlade till Lissabon i 35-gradig hetta. Då drog han igång ett projekt. Då skulle barnen plötsligt ha nya rum och det blev en väldig röra överallt. Sedan hände det igen när jag trappade upp och jobbade ännu mer och hade kurser både dagtid och kvällstid i Lissabon och cyklade till Svenska Skolan två dagar i veckan. Då började han bila ner väggar och trappor så min lediga tid tillbringades i stök och damm och oväsen.

Nu har han alltså gjort det igen. När jag jobbar heltid och pluggar halvtid ska väl inte han vara sämre! Då ska han också ha flera projekt på gång samtidigt! Barnen skulle tydligen ha nya rum igen! Dessutom har ännu en vägg bilats ned och det tar sju veckor tills skjutdörren som ska fylla tomrummet kommer och nej, köket är inte klart.

 

Tills svärmor kom på besök var ordningen ändå någorlunda återställd, i alla fall provisoriskt. Byggdamm torkades av, verktyg plockades undan och om man undvek vissa rum rådde en skenbar ordning och reda i huset. (Gästrummet var nymålat också, men där kan jag inte fota nu för där är upptaget igen)

 

 

Jag slappnade av, hängde upp ljusslingor och bakade lussebullar till den första advent som också råkade vara vår 14:e bröllopsdag och på dagen 25 år sedan vi träffades. Tjugofem år! Det betyder att jag nu tillbringat halva mitt liv tillsammans med den där mannen. Det skulle jag inte ha gjort. Slappnat av alltså. Dagen innan barnens jullov skulle börja kom jag ned från mitt lilla kontor där någorlunda ordning har rått hela tiden och möttes av denna syn.

 

Nu skulle kaklet upp. Varför det inte redan var uppe och varför det skulle upp precis då är inget vi diskuterat. Kanske hade han missuppfattat det där med julstök? Inte blev det bättre av att dottern kom hem från skolavslutningen glad i hågen och påstod att någon av oss lovat henne att ha pyjamasparty. Den dottern som har ett färdigt rum alltså. Den andra dottern är lite mellan rum sedan fem veckor tillbaka och sprider därför sina saker över hela huset när hon någon gång är hemma mellan alla aktiviteter.  Vi vet aldrig riktigt var hon är längre.

Det låter konstigt men vi ringer ofta till varandra fast vi är hemma, barnen och jag. Det är lättare än att ropa eller gå och leta efter varandra. Om vi är i det illegala (nu legala) rummet är barnens rum tre eller fyra trappor upp i huset! En natt vaknade vi av att en dotter ringde vid midnatt eller så. ”Vad vill du, gumman?” Hon ville bli hämtad från sociedaden! Vi som trodde att bägge barnen hade somnat för länge sedan när vi gick och la oss!

Det hände också häromveckan att en dotter ringde mig på jobbet (halv tio på kvällen) och grät för att hon inte vågade gå hem från sociedaden ensam i mörkret och stormen och pappa svarade inte (aldrig) i telefon. Innan jag hunnit avsluta lektionen och åka hem från Lissabon plingade ett meddelande in om att hon i stället skulle sova hos en kompis, och sedan såg vi inte henne på två dagar. Hennes mobil måste ha laddat ur och vi var inte helt hundra på vilken kompis hon gått hem till, så vi väntade helt enkelt tills hon dök upp igen. Vi kunde inte ju inte gärna ringa runt eller fråga på facebook vem i byn som hade vår dotter!

De kanske rentav håller sig borta på grund av röran här hemma. Den som mina föräldrar damp ned i också, i förrgår tror jag det var. Även om de kanske inte hade förväntat sig idyll och julefrid så var de kanske inte heller beredda på detta kaos. Lägg till kakelprojektet som förutom att det lämnat ett ofint dammlager överallt (då det även inkluderade kapning av stenskiva) totalt vänt upp och ned på hela köket och pyjamaspartyt som vänt upp och ned på resten av huset dessutom stormen Elsa, en hund med feber (en granntik löper) som ylar hela nätterna och en som har blivit så stor att han lätt kan nå allt på köksbordet och köksbänken och tuggar i sig allt han får tag i så är kaoset komplett.

 

 

Det bästa man kan göra då är hålla sig på kontoret och sköta jobb och studier medan kaos råder på nedervåningen och stormen rasar därute så fönstren skvallrar och regnet piskar in från havet rakt in där jag sitter. Både mysigt och smart, tänker jag!

 

Där sitter jag och jobbar och plötsligt bildas en pöl under datorn. Jag reser mig tvärt och lyfter upp datorn för att den inte ska bli förstörd av vattnet som rinner ned från fönsterbänken ut över mitt skrivbord och tydligen även ned längs väggen för nu upptäcker jag att jag står i en vattenpöl också. Det plaskar när jag försiktigt tassar ut i sovrummet med datorn och hämtar alla handdukar jag hittar för att stoppa översvämningen i mitt kontor och även i dotterns rum som också har gamla fönster och vetter mot havet.

Sedan dess har regnet bytt riktning så det har slutat regna in, men alla handdukar vi har hänger på ”tork” på alla våra trappräcken och luktar surt. Jag tycker lite synd om både mina barn och deras mormor och morfar och känner att det bästa jag kan göra är att ge dem med varsin slant och skjutsa dem till köpcentret för att köpa några julklappar till varandra eftersom varken Sverker eller jag kommer att hinna. Bra plan tycker jag tills jag upptäcker att Sverker har lastat bilen full av brädor och segel och ska dra till lagunen nu när vinden vänt. Här känner jag att jag kunde ha blivit arg, men jag hade ju ätit så många pepparkakor att jag inte bara hade halsbränna utan också blivit väldigt snäll så tog jag det med jämnmod och skickade iväg dem i en Uber.

Det gick bra, men färdigkaklat är det inte. Däremot hade Sverker en fantastisk dag i kulingvindar vid lagunen, så det var ju bra, och det menar jag! Kakla kan man göra lite när som helst, men vindsurfa bara när vinden ligger på från rätt håll.

 

Alla kom tillbaka hem välbehållna från julhandel och lagunsurf igår och idag tittade solen nästan fram lite så  tvätten blev nästan torr och jag har filat färdigt på den där sista inlämningsuppgiften (en analys av en reklamfilm) och satt några betyg plus skjutsat och hämtat och köpt julmat och medicin till fiskarhustrun som har influensa. Sverker har plockat två säckar gräs till granngubbens kaniner i stället för att kakla. Också en prioritering, men ikväll har vi koll i alla fall. Vi har tre barn här och ett är vårt. Det andra ska hämtas vid midnatt.  Så är alltså läget kvällen före dan före dan före dopparedan, men sedan kan julen komma. Eller ja. Inte riktigt.

Först ska jag ju hinna fylla jämnt också. Det är tydligen i morgon! Hur det ska firas hade jag faktiskt inte hunnit tänka på alls, men det löste sig ändå i och med att bägge sociedaderna bestämde sig för att de ska ha sin julföreställning just den dagen. Samtidigt. Att det skulle bli just på den dagen fick vi veta för några dagar sedan och riktigt vilken tid vet vi inte än, men jag skulle tro att det blir samtidigt. Min femtioårsdag kommer alltså att tillbringas med att springa emellan sociedaderna för att hinna se både min ena dotter som Elsa i Frozen/Frost och min andra som Yasmine i Aladdin.

Sedan ska jag bara vikariera en dag, alltså den sista före dopparedan, och få stryk. Det får man nämligen om man fyllt år här i byn. I alla fall om man är med i byns fight club och tränar thaiboxning  och kors i taket det är ju jag. Det gör ju jag. Kalla det femtiorskris om ni vill men en dag i november när jag suttit vid datorn hela dagen och resten av familjen stod i träningskläder i hallen redo att och träna gå hörde jag mig själv säga att jag också ville gå. Jag blev själv förvånad faktiskt och väldigt överraskad över hur kul det var att hoppa rep, slå på en säck och studsa runt och veva med armarna, så sedan dess är jag där minst två kvällar i veckan jag också. Fast jag ångrar lite att jag inte väntade tills jag hade fyllt år, för när man fyllt år sedan sist man tränade bjuder traditionen att man ska springa gatlopp mellan övriga boxare som då får slå på en så mycket man vill. Det har jag alltså också att se fram emot innan det ska bli jul!

Hur som helst tror jag att det är träningen och långpromenaderna med hundarna längs havet eller i skogen varje morgon i ur och skur som gjort att jag inte känner mig det minsta stressad av att julen står för dörren eller av någonting annat. Det och att allt är så roligt och spännande, och alla pepparkakor förstås! Eller så är det åldern!

Lussebullarna är uppätna för längesedan och pepparkakor har jag förätit mig på som jag gör varje år, men ljusslingorna är fina och stormen är över. Jag är redo både för att fylla femtio och för julen och för det nya året också för den delen. Jag är redo för det mesta. Det blir nog bra.

 

God jul på er! Vi ses nästa år!