Brunas mormor hade ju länge hotat med att ge oss en kanin. Att äta alltså. Jag var nyfiken men samtidigt lite orolig. Den skulle väl åtminstone vara död? Annars skulle jag nog släppa ut den att skutta omkring på kullarna häromkring, för döda den skulle jag inte klara att göra. Hoppades också att jag inte skulle få den med pälsen på, för flå den ville jag inte heller!
Tack men nej tack!
Jag andades ut varje gång hon kom med en kasse kål i stället för kanin. Hon har, som många här, fina kålplantor på innergården. Samma kål som växer i Broccoligränden. Himla bra att ha i soppan, den traditionella Caldo Verde som förutom kålen innehåller potatis och lök. Och chouriçoslantar. Caldo Verde har jag lärt mig laga och tycka om och jag skulle nog faktiskt kunna tänka mig att ha en egen planta eller två i trädgården.
Min Caldo Verde
Couve galega (tror jag den heter) En sorts grönkål som odlas flitigt i byn, lite här och där var det finns plats.
Kålplantorna kan växa höga som (små) träd!
Kål och katt
Men hur skulle det bli med kaninen? Efter att vi diskuterat min oro över den eventuella kaninen på språkkursen ville jag gärna att den skulle vara styckad också, för enligt fröken Fátima som ju vet allt som är värt att veta är det lätt att det blir farliga vassa benbitar kvar i köttet om man inte styckar rätt.
Flådd hel kanin hade jag sett i charken.
Hon rådde mig också att googla på recept på coelho ao caçador – kanin a la jägare/jägarkanin? Jag noterade detta råd med viss skepticism, men tog till mig Fátimas ständiga råd i alla lägen – att inte oroa sig för saker i förväg, så spar man sig mycket bekymmer. Bra råd, i alla lägen.
Jag hade inte behövt oroa mig alls faktiskt, för kaninen var stendöd, flådd och styckad och till och med lagd i marinad av vin, vitlök och lagerblad. Allt detta hade Brunas mormor gjort. Ändå måste jag nog varna känsliga läsare för vissa bilder som kan vara oaptitliga. Det kanske jag redan borde ha gjort förresten?
När vi gick hem med den marinerande kaninen i en plastburk i en kasse frågade Frida mig vad som låg i kassen. Kanin, sa jag. Död eller levande? undrade Frida. Död, sa jag. Synd, sa Frida. Så var det inte mer med det. På språkkursen hade fransyskan sagt att hennes barn inte tålde se rått kött och att de höll för ögonen när de gick förbi charken. (fransyskan, charken…hehe) Våra tjejer däremot springer raka vägen till charken och fiskdisken för att se om det finns något spännande där, och det brukar det ju finnas.
Spännande!
Den kvällen jag skulle tillaga kaninen sov tjejerna hos grannen, så det missade de, men de var nog lika bra för de är inte så pigga på att smaka på nya maträtter. Vi skulle i alla fall äta kanin för första gången. Annika i Sevilla tipsade mig om att kanin i paella var gott så jag åstadkom någon sorts risotto/paellaliknande rätt att äta till, så vi skulle bli mätta även om köttet inte skulle bli gott.
Sverker tappade aptiten när han såg kanindelarna under tillagningen, och jag måste medge att det inte såg så gott ut. Han hade roligt åt att jag blivit kaninkokerska också. Lite labil och klängig hade jag ju alltid varit så det var ju bara en tidsfråga..
När köttet väl var tillagat efter cirka 40 minuter var det faktiskt vitt och fint, mycket ljusare än jag hade trott. Som kycklingkött ungefär.”Tastes like chicken” brukar man ju säga om allt möjligt konstigt kött, men det tyckte vi inte att det gjorde. Det smakade inte illa heller, men det var ganska bökigt att äta – mycket ben och brosk och sånt och lite kött – och ganska segt. Det känns som att jag äter Frasse (gammelkatten) sa Sverker, och det var ju en onödig kommentar.
Inte så bra bild kanske, men så var det inte heller så himla gott
Looks like chicken i alla fall!
På en skala från ett till tio där ett är oätligt och äckligt och tio är en delikatess skulle jag nog ge min första kanin en femma, varken mer eller mindre. Vi åt upp de finaste bitarna och lämnade ganska mycket kvar på det lilla skelettet.
Jaså, ni gillar inte att gnaga på ben? frågade Fátima när jag berättade om vår kaninmiddag. Det som är så nyttigt! Hon hade läst i tidningen att folk nuförtiden ofta lider brist på ett antal (16?) mineraler eftersom man i stort sett slutat med att koka köttben, tar bort brosk och dylikt och istället äter bara valda delar av djuret. Typ filéer. Jag kokar aldrig köttben. Undviker brosk och märg.
Men man behöver tydligen inte oroa sig alltför mycket om man tillhör de som inte kokar köttben och gnager på märg och brosk och sådant. Man kan kompensera genom att dricka mycket öl.
Det låter bra tycker jag!
Mamma, varför dricker du så mycket öl? Jadu lilla vän, det är antingen det eller köttben eller mineralbrist!
Pingback: Bortugal | Lucka 4: En bekännelse
Pingback: Bortugal | Bortugal fyller tre år!
Kanin som är så gott! Prova ett annat recept nästa gång.
Jag hittar både små benrester och hagelskott i kaninerna jag äter i paellan. Man vänjer sig.
Jag tänker att kaninen var glad tills den dog i alla fall, vilket är mer än man kan säga om exempelvis fabriksgrisar..
I traditionell spansk mat går det inte att göra någonting knappt utan att koka köttben (eller tillbaka fisk med ben), här köper man inte bara filéer, så jag äter benbuljong varje vecka:-) Tur, för jag gillar inte öl.
Skulle vara kul om du ville lägga ut receptet på kålsoppan!
Jaså du tillhör dem som inte behöver dricka öl? (; Själv känner jag att jag behöver öl nästan varje dag, men bara lättöl, för starköl gillar jag inte! Visst handlar det där med vilken mat man gillar om vad man är van vid, men jag vet inte om jag kommer att äta kanin så ofta så jag vänjer mig. Kanske kaninfilé, för själva köttet var ju faktiskt rätt gott och fint!
Traditionell portugisisk mat verkar också vara full av ben och sånt. Jag återkommer med recept på soppan!
Jag visste väl det : ) Tack Åsa. Gummistövlar är liksom förenat med den svenska folksjälen. Det skulle kännas tomt och ödsligt utan ett gäng som tar upp halva hallen.
Ja, fler inlägg! Huruvida man ska sälja barnens berg av skalkläder och gummistövlar har du varit snäll och svarat på redan men här får du några inläggstips om du vill ha:
Vad kan man sakna i matlagningsväg (om man ex äter mest ekologiskt)? Finns det ekolönnsirap? Tamari? Varför är bananerna så dyra i Portugal, är de mallorcanska som i Spanien?
Kött har jag fått mer information om än jag önskade : P men ekokött vore fantastiskt att kunna hitta. Inte ekokatt dock…
Sådant man kan bli överraskad av efter att man flyttat till Portugal, som mäklaren inte berättade? Knynävsstora spindlar? Myror vet jag att det finns långt upp i höghusen och portugiskiska myror såg ut och betedde sig ungefär som de svenska. Men något annat i den vägen eller är det bättre att inte veta? Läskiga larver läste jag om, men det kanske var i Algarve.
Annat som ni saknar som inte finns i Portugal och önskar att ni tagit med er eller bara längtar efter?
Hej igen Ann! Jag har redan skrivit ett inlägg om vad vi saknat i matväg, men nu har vi vant oss lite vid det känns det som. Fast vi beställer fortfarande pärlsocker, asiatiskt ströbröd och lite sånt med folk som besöker från Sverige. Utbudet av ekologiskt är inte lika stort här, men i välsorterade butiker brukar det finnas en del, och så har jag sett att det finns en supermercado med skologiska matvaror i Estoril! Ekolönnsirap och Tamari vet jag inte om det finns för jag har aldrig kollat efter just det, men jag ska hålla utkik. Bananerna här kommer antingen från Madeira och då är de dyrare, typ 2,40 kg, och annars är de från Afrika tror jag och kostar kring en Euro kilot.
Sådant man kan bli överrraskad av… vad gäller boendet är det väl fukt, som är ett problem på vintern då man ofta inte har så uppvärmt och tätt inne som i Sverige. Ute i naturen kan det vara bra att akta sig för maneter, särskilt i de stilla vattnen kring Cascais, så kan de ligga och lura vid klipppor och bränna ordentligt. Båda våra barn har blivit brända men fått bra hjälp av badvakter på plats, som har vinäger och annat som gör att det går över rätt snabbt.
Lycka till och fråga på! / Åsa
Angående vad man kan sakna i matväg (men det är väl olika hur man brukar äta) https://www.bortugal.se/nagot-ni-saknar-fran-sverige/
PS. Glöm inte ta med diskborste! (:
Tamari och ekologisk lönnsirap hittar du i hälsokostaffärer som ofta är väldigt välsorterade och som finns i alla fall i medelstora till större städer. Ekomjölk finns det nu ett portugisiskt mejeri som producerar, Agros, och den finns i snabbköpet. Ekoägg finns också i de flesta snabbköp. Ekologiskt kött är svårare. Jag handlar så sällan på de stora hipermercados (stormarknader i de stora köpcentrana utanför städerna) så jag vet inte om de har. Specialaffärer för ekologisk mat kan ha, om de inte är helt vegetariskt inriktade. Kött från frigående djur är lättare att hitta. Långsamväxande utegångskyckling finns i snabbköpet – frango do campo. Kött från Alentejo som är märkt med DOP/DOC-symbol kommer från frigående nötboskap utomhus.
Bananerna från Madeira är de bästa! De andra kommer från Chiquita och motsvarande centralamerikanska odlingar, liksom i Sverige. Madeira-bananer går numera också att få tag i ekologiska.
När det gäller ekologisk frukt och grönsaker är det bästa att handla på marknaden. De flesta städer har numera en ekologisk marknad för frukt och grönt på lördagsförmiddagen. Billigt och genomgående väldigt bra kvalitet.
Diskborstar är dock notoriskt svårt att få tag i. Jag köper ICAs Skona som har utbytbara borst, så är det i alla fall lite mindre plast som ska med i resväskan!
Och på ekomarknaden kan du också bli bekant med ekobönderna som ofta också har djur och kan tala om när de ska slakta nästa gång, om du vill beställa kött.
Bra där, Annanan!
Hej,
Vi har alltid varit tydliga med våra barn att om de äter kött så har det tidigare varit ett djur och att det vi kan göra är att försöka äta kött från djur som har haft ett bra liv. Eftersom vi bott på landet och själva fött upp får så har det ju varit enklare att praktiskt visa. Kycklingar/höns var de också tidigt med och slaktade eftersom de ville se. Vad vi tycker är rätt att äta är ju helt och hållet kulturellt. En gullig kanin kan vara svårare att hantera än en gris som i stället har ett relativt utvecklat intellekt.
Vad gäller kanin så får vi det ibland hos våra portugisiska vänner (de föder upp själva) och det är alltid väldigt gott tillagat i ugn. RÅD som vi fått när det gäller kanin är dock att aldrig äta det på restaurang och aldrig köpa utan att huvudet är kvar. Anledningen är att det skett en del fusk med att det i stället varit katt som sålts. Likheterna är ju stora och enda skillnaden när djuret är flått är att kaninen har ett spetsigt ansikte medan kattansiktet är platt. Om du vilk censurera detta så får du självklart göra det, som sagt jag har bott på landet…
Förr var ju kanin vanligt också i det svenska köket men själv har jag aldrig tillagat annat än hare.
Det här med ben i maten är ju också intressant. Gör jag en köttgryta i Sverige så skär man rent allt kött och kokar med ett ben för smaken, ett ben som man sedan tar bort. Här är det enklare, det SKA vara ben och brosk med annars är det konstigt.
Hej Ulla! Tack för din kommentar och för rådet! Alltid roligt när du bidrar med dina inblickar och erfarenheter kring det portugisiska! Tydligen hade Sverker en liten poäng när han sa att det kändes som att vi åt Frasse! Jag vet att det var vanligt att man hade kaniner och åt kanin förr i Sverige. Det är mycket här som är som Sverige förr i tiden. Sverige har ju blivit så modernt!
Jag håller med om att det är bättre att veta vad det är för kött man äter och var det kommer ifrån. Jag vet inte hur köttindustrin ser ut här i Portugal, men man hoppas ju att köttet man äter kommer från djur som haft det bra, men det är väl naivt att tro det. /Åsa
Haha, intressant och underhållande läsning! Jag har ätit kanin på restaurang vid något tillfälle (Tyskland och Kanarieöarna), men om jag ska laga själv vill jag nog också att den ska vara färdigstyckad! 😉 Själv köper jag också oftast filéer (och kompenserar mineralbristen med öl, hehe) men egentligen känns det lite fel att man inte är bättre på att använda olika styckningsdetaljer. De franska diskarna är förresten också ganska intressanta… Du kanske såg lammhjärnan i gårdagens inlägg? 😉
Hej Helena! Ja, jag såg lammhjärnan och tänkte att det var ett lustigt sammnträffande att jag också varit och fotat i charken typ samtidigt som ni! / Åsa
Åsa, snabbfråga medan jag låtsas att jag inte såg kaninen. Måste bli vegetarian igen…
Behöver barn skalkläder i er del av Portugal? Min man och jag dividerar och jag säger självklart (det finns ingenstans man inte har användning av ett bra skalset), min man säger nej och fnyser åt fleecjackorna också.
Men jag minns att när det regnar och blåser är det kallt i Portugal och även om inte portugiserna verkar förstå charmen med att vara ute i ur och skur så gör ju vi vikingar det (eller är vi bara indoktrinerade sedan barnsben?).
Så, gummistövlar och skalkläder i Cascais, bu eller bä?!
Vi hade med oss hela köret, till och med galonbyxor, fast de har de aldrig använt. Portugisiska barn är aldrig ute och leker i regnet, så de hade nog varit ensamma om det. Vi använder däremot fleecetröjor och regnjackor/vindjackor, samt gummistövlar. De portugisiska barnen kan har täckjacka och uggstövlar när det regnar, och igår när det var 24 grader varmt hade flera barn fortfarande vinterstövlar och fleece och täckvästar men våra har shorts/klänning och sandaler…Borde kanske skriva ett inlägg om det!
Så…gummistövlar fleece och regnjacka är mycket användbart vinterhalvåret även i vanliga vardagen, och hela köret med skalkläder om ni tänker vara friluftsmänniskor och hajka året runt i alla väder.
Bä. / Åsa
Det är väl rätt lugnt så länge du inte stoppar ner en levande kanin i en gryta med vatten, jag har för mig att det inte är något gott tecken 😉
Jag ska försöka låta bli det, Marina! / Åsa