Kalas och sten i glashus – om paddor och sånt

Man kan undra om vi var spritt språngande galna som bjöd hem hela Fridas klass på kalas hemma hos oss och det var faktiskt både bloggläsare och folk här i byn som undrade det. Som om det inte vore nog att ha alla tjugofyra (plus våra två) barnen här i fyra timmar bjöd vi också in samtliga tjejer i klassen att sova över och stanna och leka fram till lunchtid nästa dag. Det är nio killar och femton tjejer i klassen och vi hade väl knappast räknat med att alla skulle tacka ja men det gjorde de i alla fall, så det var bara att stålsätta sig och se glad ut.

Vid sextiden på kvällen vällde de in en efter en och spred ut sig och diverse snacks över hela huset och trädgården. Tjugo av dem passade på att testa alla aktiviteter som erbjöds; studsmatta (som det inte är standard att varje barnfamilj har här), rundpingis, pilkastning, disko, olika spel, muffinsdekorering, katt – och hundklappning och så buffén med en blandning av sött och salt. Kalaset var en succé.

 

 

 

 

Det var hög ljudnivå, mycket spring, smulor överallt och en som skrattade så hon kissade på sig. Precis som det ska vara på barnkalas (utom kanske det där med att kissa på sig) och ganska precis som i fjol förutom en liten detalj. I år hade fyra av tjejerna med sig I-pad eller mobil, och hade helt uppenbart svårt att släppa dessa och vara närvarande på själva kalaset. Det störde mig mer än ljudvolymen och de halvätna kanelbullarna och varmkorvarna som alla barn lämnade här och var i huset. Det retade mig så pass att jag vägrade ge ut lösenordet till vårt wi-fi när de bad om det. ”Nu är det kalas”, sa jag, ”nu kan ni gott lägga ifrån er de där och leka med era kompisar i stället!” De såg lite förvånade ut men frågade inte igen.

När killarna gått hem blev det filmtajm med både salta och söta popcorn för alla pyjamastjejerna så Sverker och jag skulle kunna göra i ordning alla femton sovplatserna och röja undan lite. Det funkade bra i fjol, men i år satt fyra av tjejerna och tittade på något helt annat på sina små skärmar och fnissade åt det i stället för att se på filmen. Det gjorde kanske inte så mycket, men jag och faktiskt även några av de andra tjejerna tyckte det förstörde filmtajmen. Det slutade med att ett gäng struntade i filmen och gick till det nu färdigbäddade sovrummet och ägnade sig åt sina medhavda skärmar i stället för att se filmen.

 

 

När det sedan var läggdags vid midnatt lyste de fyra förbaskade skärmarna fortfarande i halvmörkret och istället för att alla som i fjol låg och pratade och fnissade samlades flera av tjejerna kring skärmarna och tittade på filmklipp eller spelade spel. När jag sa till att det var sovdags vid ett ungefär och påpekade att de knappast skulle kunna somna om de inte la ifrån sig mobiler och I-pads blev det lite gnäll för de kunde tydligen inte somna utan dem. Det sa de i alla fall. (Här tyckte jag att det var synd att den lilla ordvitsen om sömntabletter som dök upp i mitt huvud inte gick att översätta. I-pad heter nämligen ”tablet” på portugisiska, men tablett heter något helt annat.) Vid tvåtiden tror jag att de somnade i alla fall, helt utan sömntabletter, och där låg jag vaken och funderade över varför det stör mig så att barnens kompisar har mobiler och paddor. Och varför de har med sig dem på barnkalas.

Jag kastar helt klart sten i glashus här nu, det erkänner jag skamset där jag sitter framför skärmen och beklagar mig över skärmvett, för om det är någon i den här familjen som har svårt att hantera det där med så skärmtid så är det jag. Det är nämligen bara jag som har någon skärm att lägga tid på, och jag har två stycken (datorn och mobilen) och det händer ofta att både övriga familjen och jag själv känner att jag är lite väl upptagen av dem. Att de tar för mycket av min tid och uppmärksamhet, skärmarna.

Det skulle rentav kunna vara så att jag har mest skärmtid i hela byn, om man ser till all tid jag lägger på bloggen och nu också distansstudier (som väl ändå får räknas som motiverad skärmtid). Det skulle inte förvåna mig, men jag har ingen statistisk som bekräftar det.

Jag har inte heller någon statistik över hur många portugisiska barn som har mobil eller padda och inte heller över hur motsvarande statistik ser ut i Sverige. Jag vet inte hur mycket skärmtid portugisiska barn snittar eller för den delen hur mycket motsvarande siffra ser ut i Sverige. Jag vet att fyra av Fridas klasskompisar i årskurs fyra har egen mobil eller I-pad och facebook-konto, och vi tror det är två av Jonnas klass i årskurs tre. Jag vet inte om det är representativt, men jag är ganska säker på att siffrorna är högre i Sverige, och på att de kommer att öka med tiden här också och att användandet/missbruket sjunker i åldrarna och jag tycker inte om den utvecklingen.

Kanske är jag bara bakåtsträvande och gammaldags i min hållning till det där med barn och skärmar, men det är i alla fall inte bara jag som tycker att det inte är enbart positivt.
I det andra (eller var det tredje?) avsnittet av denna säsong av Familjer på Äventyr togs temat skärmberoende upp i tre av fyra familjer, och så finns det ju många artiklar artiklar som de här om att barn nuförtiden bara leker utomhus hälften så mycket som deras föräldrar gjorde och att tre fjärdedelar av barnen spenderar mindre tid utomhus än folk som sitter i fängelse. Och det finns en anledning till att Steve Jobs inte lät sina barn ha I-pads.

 

Att barn tillbringar flera timmar om dagen vid skärmar tycker i alla fall jag är oroande. Jag är nog överdrivet anti just kombinationen barn och skärmar och kanske är den inte bara av ondo. Tala gärna om för mig att jag överdriver och oroar mig i onödan över utvecklingen, men jag är i alla fall glad att allt detta inte fanns när jag var barn, och att mina barn varken har mobiler eller I-pads. Då behöver jag inte känna den oron för dem i alla fall, och inte tjafsa om skärmtid med dem heller. De får låna min dator någon halvtimme åt gången ibland om de har en bra motivering till varför de behöver den, men det händer inte så ofta. Själv har jag lovat mig själv och barnen att montera ned eller ta mig ur glashuset jag sitter och kastar sten i och minska min skärmtid så mycket som möjligt, särskilt när barnen är i närheten.

Nu är det dags att gå och hämta de små skärmlösa barnen från skolan, så nu loggar jag ut för idag och för helgen (skrev detta fredag eftermiddag) så får vi se när jag kommer åt att skriva igen.

PS. Jag kommer i alla fall snart att få ett tillfälle att använda internet för det som det egentligen är till för och det vill jag ju inte missa! Kanske blir det redan nästa vecka, eller om det dröjer två. Kan ni gissa vad jag menar?